Det är skönt att tjatet om att Sverige inte haft en kvinnlig statsminister är över. Nu har vi Magdalena Andersson. Men jublet över just en kvinna på posten har snabbt sjunkit undan. Beror det på att partiledarrollen blivit ett kvinnoyrke eller att Andersson talar som en man?
Det är Johan Hakelius som i sin kolumn i Expressen tar upp könsbollen med anledning av medievänsterns diskussion om Ukrainas president: ”Sveriges kulturella prästerskap [har] skrivit sina predikningar på temat ’president Zelenskyjs maskulinitet’. Är han den man alla kvinnor åtrår och alla män vill vara, eller är sådana påståenden ett romantiserande av det toxiska i manligheten?”
Hakelius påpekar att samma diskussion inte uppstått om vilken image som omger den svenske regeringschefen. ”Ett utmärkt skäl till tystnaden kan vara att det inte spelar någon roll. Politiken är samma gyttjepöl, oavsett om galtarna eller suggorna klafsar i den.”
Magdalena Anderssons för närvarande relativt höga förtroendesiffror får Hakelius att summera: ”Grabbarna har redan förlorat. Eller så är Magdalena en av grabbarna.”
Yttre faktorer
Helt klart är att Andersson gynnats av två yttre omständigheter: hon tog över efter en trött och tröttsam företrädare och det blev krig i Sveriges närhet. Nyhetens behag och samling kring regeringen i kris. Det är normala psykologisk effekter, oavsett vem som leder regeringen.
Men samtidigt vet vi att snabbt växande förtroende hos en svensk partiledare oftast pyser bort lika fort som en punktering. Håkan Juholt fick också högt förtroende i början.
Popularitet kontra respekt
Jag tror den politiker som uthålligt ska nå höga förtroendesiffror bör tänka på det Margaret Thatcher sa när hon fick frågan vad hon tyckte om den rekordlåga popularitet hon hade enligt mätningarna när hon sparat på statsutgifterna för att få budgeten i balans: Hon sökte inte popularitet, sa hon. Men ville gärna bli respekterad.
Så talar den insiktsfulle. Popularitet är ytligt. Respekt är något som byggs upp under en längre tid och bygger på att ledarskap utövas med skicklighet, även när kortsiktigt impopulära beslut måste fattas.
Här har nog Magdalena Andersson en fördel i att tidigare varit finansminister. Hon har arbetat med konkreta frågor och ekonomiska avvägningar. Det ger tyngd. När hon nu som statsminister måste göra prioriteringar av helt annat slag, kan dessa erfarenheter ge henne stöd i beslutsfattandet.
Men det breda sakpolitiska fältet kan också visa sig mer svårbemästrat än siffrorna i statsbudgeten. Vi såg hur fackföreningsmannen Stefan Löfven, som var van vid förhandlingar, inte klarade av det när arbetsfältet blev mycket bredare än formuleringar i kollektivavtal.
Ledarskap
Att utöva ledarskap är inte enkelt för varken män eller kvinnor. Det handlar om vissa personliga egenskaper. Själv anser jag att Margaret Thatcher är efterkrigstidens främste statsman. Hon fick sitt Storbritannien på fötter efter en lång period av förfall, hon vann tre parlamentsval i rad genom att fånga både traditionella högerväljare men också en stor andel arbetarväljare och hon fick med en tuff försvarspolitik – tillsammans med Ronald Reagan – kommunistimperialismen på fall.
Hon såg sig som ledare, inte som kvinnlig ledare. Men det är omvittnat att hon använde sina kvinnliga attribut i arbetet att övertala både politiker och allmänheten.
Det är genom vilka beslut som Magdalena Andersson tar som kommer att avgöra hur vi ser på henne som statsminister, inte hennes kön.