Den långa SvD-intervjun som regissören Stina Oscarsson gör med förre vice centerledaren och EU-parlamentarikern Fredrick Federley är plågsam. Inte därför att hon låter honom tala ut, utan därför att han avslöjar sig själv i ordkaskaderna om etik och amoral.

KOMMENTAR. Politik kräver ledarskap. Ledarskap handlar om att sätta helheten före det egna jaget. Inte bara leva i nuet, utan kunna se konsekvenserna av olika handlingsalternativ på längre sikt. Att förstå och värdera motstridiga ambitioner, så att besluten man fattar blir välavvägda och håller över tid.

Fredrick Federley framstår som motsatsen, som ett tidens exempel på hedonistisk, självcentrerad självgodhet som alltid kalkylerar för att i varje ögonblick uppnå den största egennyttan och som aldrig tänker på konsekvenserna, särskilt inte på längre sikt.

Och min slutsats är att de som lever som om morgondagen inte finns helt enkelt inte ska vara ledare i samhällen och för dess medborgare.

Valet av umgänge är inte enda problemet

Nu när det gått drygt ett år sedan Federley tvingades avgå, och i februari 2021 överlämna sin plats i Europaparlamentet till nästa namn på Centerpartiets valsedel, ville han tala ut med regissören Stina Oscarsson som gjort flera långintervjuer med (enligt medievänsterns åsiktskorridor) kontroversiellt profilerade personer i politik-media-kultursfären.

Efter Federleys förra försök, i ytliga pratshowen ”Bergfeldt” i SVT för ett år sedan, ville han lansera sig som kyrkopolitiker i det förestående kyrkovalet. Detta trots att han i sociala medier i grova ordalag hånat kristendomen: ”Det här med religion va. Vilken goja”. Eller: ”Min ärliga mening om religion är att det är tomtar och troll, hokus pokus”.

Men när nu Europaparlamentet föll bort, satsade han på det han trodde skulle gå: Kyrkomötet. Plötsligt dög kyrkan, trots att det var hokus pokus. Satsningen fungerade dock inte. Han fick dra tillbaka sin kandidatur.

Förtroende kräver ärlighet

Med intervjun med Stina Oscarsson i Svenska Dagbladet gör Federley ett nytt försök att komma tillbaka, oklart till vad. Och hon har naturligtvis en viktig poäng i sin utgångspremiss för att göra intervjun: det är ”djupt problematiskt att vi inte förmår respektera rättsstatens principer utan låter en människa straffas för en annan människas brott”.

Det är en helt grundläggande princip, att så ska det inte vara. Men jag upplever inte att Federley föll på detta. Precis som Mona Sahlin inte föll på en Toblerone, som hon velat påskina efteråt.

Problemet är att Federley, precis som Sahlin, ljög om vad de gjort när de blivit ifrågasatta.

Mona Sahlin hävdade att det där med att hon låtit staten/skattebetalarna stå för privata inköp, bland annat en Toblerone, var en engångsföreteelse. Men dagarna efteråt kunde medierna visa att det fanns flera andra tillfällen då Sahlin använt regeringens kreditkort för privata inköp. Det var lögnen som blev hennes fall 1995, då hon var påtänkt som statsminister när Ingvar Carlsson skulle avgå.

För att inte nämna USA:s president Richard Nixon och Watergate. Hans advokat John Dean konstaterade: ”It was the lie that caught him more than that particular incident”. Det var Nixons lögn om vad man gjort som tvingade fram hans avgång, inte det som han försökte dölja.

Fredrick Federley har, när han fått frågor om den person ”som stått honom nära”, ljugit om när han fick klart för sig vilka grova och vidriga våldsbrott denne begått. Han har haft olika versioner vid olika tillfällen. Så ock i intervjun med Stina Oscarsson. Se nedan.

Det är detta, försöken att lägga saker tillrätta genom bortförklaringar och lögner, som blev hans fall.

Den kristna etiken sitter djupt

Men varför är det så farligt att ljuga? Jag tror att vi här ser ett exempel på att den kristna etiken faktiskt sitter mycket djupt i den svenska folksjälen, hur mycket det än hävdas att vi är ateister. Att ljuga för att rädda någon annan eller för att inte såra någon (”vit lögn”) kan ibland accepteras, men att ljuga för att komma undan är inte okej. Att dessutom ljuga i syfte att skapa sig själv fördelar är helt förkastligt. Den som gör så tappar vi all tillit till, det är en bedragare.

Och Federley avslöjade sig som en bedräglig person när han inte gav raka svar, utan i varje ögonblick hade ambitionen att komma undan. Han uppträdde inte ärligt.

Den som omfattas av traditionell svensk, på kristendomen grundad, etik drar slutsatsen att en person som beter sig så här, inte bara vilseleder för att komma undan utan faktiskt förstärker lögnen. Att be om förlåtelse – detta kristendomens geniala moraliska verktyg – är vägen för den som inser sitt felsteg och vill bättra sig. Den som fortsätter försöken att bortförklara vad som hänt, bevisar att man inte ångrar sig, inte tar avstånd ifrån det dåliga uppförandet utan aktivt fortsätter vara bedräglig. Då förtjänar man inte förlåtelse.

Någon annans fel

Ett exempel på detta är när Federley i SVT-pratshowen hävdar att han inte läst domen mot den närstående mannen och försöker få det till att han själv är offer därför att ingen som läst domen har varnat honom. Så här sa han ordagrant om barnvåldtäktsdomen:

– Nej, nej, jag har inte ens fått den. Ingen har skickat den till mig. Det är ingen som ringer till mig och berättar: ”Det här innehåller domen, nu får du sansa dig Fredrick”, säger han i SVT.

Han menar alltså att någon annan borde talat om för honom hur allvarligt det var. Detta trots att han vid tillfället var vice partiledare i Centerpartiet och EU-parlamentariker. På egen hand kunde han inte komma till den slutsatsen.

Denna bedrägliga bortförklaring förvärrar ju bara hans situation. Federley gör sig själv till en obegåvad person som inte kan agera på eget initiativ och inte har sunt förnuft. Och då ska han ju inte ha några tunga politiska uppdrag – av det skälet.

Kränkt egocentriker

Trots att Federley inte fick några tuffa frågor i SVT-pratshowen, ansåg han sig efteråt vara kränkt. I ett långt inlägg på Facebook ansåg han att frågorna var ”djupt gränslösa”, ”intima” och ”insinuanta” och skriver ”Det är det värsta jag har gjort i mitt liv”.

De flesta som tittade tyckte nog inte att programledaren ställde några tuffa frågor alls, utan sympatiserade med Federley. Det var en annan gäst i soffan som sa det som alla tänkt: ”Frågan är: varför ligger man med nån som ligger med barn?”

Federley har i andra sammanhang agerat postmodernistiskt och offentligt talat om sitt alter ego ”Ursula”. När kritik riktades mot att han som riksdagsman fått en semesterresa till solen betald av företag, skyllde han ifrån sig: ”Nu var det Ursula som åkte dit”.

På nätet finns filmklipp där han inte bara är hårt sminkad och har kort kjol, utan också inför kameran lyfter på benen och tar sig grovt i skrevet. Detta är naturligtvis helt tillåtet. Sverige är ett fritt land.

Men frågan är om man kan kombinera det här beteendet med att vara förtroendevald makthavare och företräda svenska folket? Det handlar om omdöme. Om man har förmåga att ta ansvar för något mer än sitt självcentrerade jag. Och ens det.

Slingrar sig igen

I Stina Oscarssons intervju framställer sig Federley som oskyldigt offer. Han menar att medier och journalister låter sig styras av ett drev som utgörs av hans politiska fiender och sprider ”hörsägen”.

Som om han själv inte har agerat i just medierna. Allt jag ovan återgivit kommer från Federleys mun. Det är han själv som pratar sig skyldig. Inte till brott men till omdömeslöshet.

Men Federley ser inga brister i sitt eget agerande. I SvD säger han: ”Jag dejtade under en kort tid en man som hade begått vedervärdiga brott för åtta, tio år sedan och det tvingas jag bära ansvaret eller skulden för nu.”

Men den beskrivningen är ju inte sann. Federley har själv berättat om hur Kriminalvården varnade Federley för relation med mannen som inte avtjänat sitt straff, utan var villkorligt frigiven. Mannen avtjänade alltså fortfarande påföljden och hade därmed inte alls sonat sina brott, som Federley påstår.

Något kort dejtande var det inte heller fråga om, ifall vi ska gå på Federleys egna ord – i media. Han beskrev relationen så här i SVT-pratshowen:

– Han var väldigt viktig för mig, det ska jag inte sticka under stol med. Vi gjorde grejer, praktiska saker på gården, som att sätta upp stängsel och så vidare, säger han och medger att relationen var stark.

Till Stina Oscarsson är han nu, ett år senare, irriterad på att mannen i medier har beskrivits som Federleys sambo. Han har protesterat hos Medieombudsmannen och ”kunde visa var den här mannen var skriven och att vi aldrig varit sambor”.

Det blir löjeväckande att Federley nu använder folkbokföringen för att förminska sin relation med den dömde mannen. Det är inte den juridiska definitionen av termen ”sambo” som avgör Federleys omdöme, utan hans agerande. Men återigen skjuter han ifrån sig ansvar.

Inte skam men avsaknad av insikt om eget ansvar

Stina Oscarsson resonerar om skuld och skam med Federley, liksom om försoning och förlåtelse. Men det blir platt. Federley använder dessa ord, och beklagar sekulariseringen, men det saknar all trovärdighet. Det är obehagligt och falskt, när man tar in att den Federley som hånade kristendom som tomtar och troll, nu plötsligt omfamnar den. Utan minsta reflektion om sitt tidigare förakt för densamma. Han vänder 180 grader på en femöring, utan minsta problem – när det gynnar honom.

Fedeley vill bli förlåten, men utan att behöva göra upp med sina egna brister och tillkortakommanden.

Hade han varit expedit på Konsum hade det inte blivit någon ”affär”. Han har inte avslöjats med att ha begått något brott. Kärnan i alltihop är omdömeslösheten hos en person som förväntas kunna ta ansvar i ledarskapsposition. När Federley valt den politiska banan och blivit förtroendevald av svenska folket följer ett tungt ansvar att agera omdömesgillt, ta ansvar och vara en ledare som förtjänar tillit.

Allt det svek Federley, dels genom en nära relation med någon som inte sonat sina brott, dels genom att sedan inte ta ansvar för situationen utan smita undan, bortförklara och ljuga.

Svensk jämlikhet spelar politiker ett spratt

Röda tråden i mitt resonemang här är den karaktär som ledarskap kräver. Den tanken finns inte hos Federley. Han vill se sig som en vanlig snubbe, och vill bli behandlad som en – när det gäller hans privata moral. Men han var ingen vanlig snubbe, utan gjorde som politiker anspråk på att vara en ledare i samhället. Detta verkar inte ha gått in i skallen på Federley.

Också här liknar han Mona Sahlin. Hon ville också se sig som en vanlig tjej. Men hade stor makt och hög lön.

Här är det nog så att den svenska jämlikheten spelar nämnda politiker ett spratt. Enligt denna värdering är det något positivt när Federley och Sahlin vill se sig som en del av folket. Därför utnyttjar de jämlikheten för att komma undan ansvar när de i sina höga positioner gjort något omdömeslöst. Då vill de lägga sin maktposition och ledarskapsansvar åt sidan och bara vara en vanlig snubbe eller tjej.

Men så fungerar inte ledarskap. Man kan inte träda ur och in i ledarskap som man vill. Antingen tar man ansvar som en ledare för helheten, eller så är man på fel plats.

Federley fast i bortförklaringar

Intervjun med Stina Oscarsson visar att Federley inte bearbetat sin omdömeslöshet utifrån den höga samhällsposition han hade. Han är kvar i sina bortförklaringar.

Och om Federley inte kommit till insikt om sitt bristande ledarskap, då är inte situationen utagerad. Då kan Federley inte komma vidare, och inte heller omgivningen.

Är jag inte hård nu? Nej. Kom ihåg varför denna artikel alls blir skriven: Fredrick Federley har åter med ett magplask kastat sig ut i medierna, denna gång i en lång intervju i Svenska Dagbladet.