Statsminister Magdalena Andersson (S) gjorde bort sig när hon motiverade partiets position med att en debatt om svenskt Nato-medlemskap skulle ”destabilisera” Europa, som om inte Ryssland destabiliserar vår världsdel genom att bomba civila i Ukraina. Fadäsen visar hur illa förberedd svensk politik är på denna fråga, som faktiskt behöver analyseras på djupet.

Genom att inte vilja diskutera Nato nu, framstår det som att Magdalena Andersson vill låta Vladimir Putin bestämma om Sverige ska kunna gå med i den västliga försvarsalliansen Nato.

Statsminister Andersson har fel.

Svenska folket behöver höra en seriös diskussion med sakliga argument för och emot Nato.

Ryska anfallskriget skapar nytt läge för Sverige

Alliansfriheten har tjänat oss väl, brukar det heta. Men Rysslands angrepp på Ukraina visar att den gamla ordningens regler inte gäller längre. Ryssland visar att man är beredd att invadera neutrala länder som Ukraina. Det försätter Sverige i ett helt nytt läge.

Dessutom har Nato visat att man är det man säger sig vara: en försvarsallians. Alltså försvarar man medlemsländer, men kommer inte till undsättning för neutrala länder.

Det gör att Sverige och Finland hamnat i ett betydligt mer utsatt läge.

Detta är så uppenbart att den folkliga opinionen i båda länderna snabbt givit ett markant ökat stöd för att länderna ska bli Natomedlemmar.

Hur går det med svensk suveränitet?

Den svenska suveräniteten har beskurits genom att EU alltmer utvecklats till en överstatlig nivå som begränsar de nationella parlamentens och väljarnas makt över det egna landet. Det går att rikta anklagelsen att franska och tyska EU-byråkrater har mer makt över Sverige än svenska folket. Och svenska politiker tiger som musen så fort de är med på viktiga toppmöten i Bryssel. Svenska regeringsföreträdare vill inte störa stämningen för samvaron med andra länders företrädare på middagarna i Bryssel.

Därför är det lätt att förstå att många inte vill att Sverige ska gå med i ännu en global institution där visserligen inte fransmän och tyskar dominerar, men väl amerikaner.

Men Nato har mer respekt för nationella självbestämmandet än EU. I Nato sköter varje land sin egen försvarsbudget och beslutar om vilka militära insatser man ska delta i. Det allra mesta som sker inom Nato sker på nationella frivillighetens grund. Undantaget är paragraf 5 om förpliktelse att se ett anfall på ett medlemsland som ett anfall mot alla medlemmar. Denna paragraf har dock bara aktiverats två gånger, båda i samband med terrordåden i New York och Washington DC den 11 september 2001 (och handlade då om begränsade uppgifter: hjälp med att bevaka luftrummet över USA och att spana efter transporter på Medelhavet av massförstörelsevapen.)

Ett mindre idealistiskt Nato är mer lockande

Den typ av Nato-samordnade insatser som man utifrån nationellt svenskt perspektiv kan se negativt på, som krig i Afghanistan 2001, i Irak 2003 och i Libyen 2011, sker med frivilligt deltagande.

Och eran då västländer hade ambitionen att sprida frihet och demokrati i världen är över. Det var en idealistisk strategi med goda mål, men som visade sig fullständigt omöjlig. Den kristna västvärlden kan inte sprida sina värderingar till andra civilisationer. Det är en dyrköpt lektion i realism inom internationell säkerhetspolitik.

Det är också en insikt som gör Nato mindre oattraktivt för nationellt fokuserade aktörer.

Lägg sedan till detta Rysslands häpnadsväckande imperialistiska aggressivitet, som med militärt våld sedan 24 mars försöker krossa en självständig och neutral nation inom Europa.

Nato blir det nationella svaret mot imperialism

Försvarsalliansen Nato har alltså ändrat karaktär på senare år. Från att ha varit ett instrument för en idealistisk och offensiv agenda där soldater skickas till främmande länder för att sprida västvärderingar, till att återgå till ursprungsuppgiften att försvara medlemmarnas nationella suveränitet från fientliga angrepp.

Det är Nato som nu kan vara Sveriges och Finlands allierade i att bevara självständigheten, medan Ryssland står för imperialistisk fientlighet mot nationella värden – som inte är ryska.

I detta ljus blir Sverigedemokraternas positionsförflyttning i försvars- och säkerhetspolitiken rimlig och begriplig. Det råder nya internationella förutsättningarna.

– Vi föreslår nu att vi inte ska utesluta en svensk Natoanslutning, om säkerhetsläget försämras ytterligare eller om t ex Finland fortsätter sin process mot medlemskap, sade partiledaren Jimmie Åkesson (SD) i TV4 Nyhetsmorgon i morse.

Norden i samlat försvarssamarbete

Det är märkligt att Norden aldrig har varit samlat i ett försvarsförbund eller allians. Skandinavismen på 1800-talet ledde inte till institutionellt försvarssamarbete. Efter andra världskriget agerade Sverige genom statsminister Tage Erlander för ett nordiskt försvarsförbund, men Norge, Danmark och Island gick med i Nato när det samarbetet startade 1949. I EU-frågan har länderna också gått olika vägar, där idag Norge och Island står utanför. Så också när det gäller valutaunionen, där endast Finland gjorde sig av med sin valuta för att välja euron.

Om Finland och Sverige går med i Nato kommer de fem nordiska länderna för första gången i historien att finnas inom samma försvarssamarbete.

Inget bör ske förhastat, men en grundlig diskussion utifrån den värld vi lever i måste föras.