I ny sketch i Riks behandlar Rebecka Fallenkvist fenomenet med transpersoner i idrotten. Det är så här satir ska användas: problematisera känsliga och laddade samhällsfrågor.
Det har blivit stor debatt i USA efter det att en manlig simmare bytt kön till kvinna, för att sedan vinna en simtävling för kvinnor. Liknande situationer har setts världen över när exempelvis Laurel Hubbard blev första transperson att delta i OS.
Dagens Nyheter har också rapporterat om att det blir lättare för transpersoner att tävla i friidrott. Rebecka visar i sketchen hur det kan bli, när vänsterns ideologi används i praktiken.
För vänstern är detta att häda, att inte visa respekt för dem som är transpersoner. Men såväl svensk som amerikansk debatt missar att det i idrott inte endast rör transpersonernas syn på sig själva. Deras fysiska övertag går ut över alla andra tävlande – kvinnor som lagt ner sin själ och all tid på att bli bra för att kunna vinna i sin gren. Bara för att sedan se en person med helt andra fysiska förutsättningar hoppa in och ta segern.
Jag anser inte detta är rättvisa. I reglerna för sport måste hänsyn tas till det absoluta flertal kvinnor som inte har manliga biologiska förutsättningar.
Förr hade också nyliberaler en reservation för sin extrema frihetsrevolution: gränsen för den egna personliga friheten gick där friheten skulle gå ut över någon annans frihet. Det är en bra moralisk hållning.
Den som ser sig som transperson har all rätt att göra det – så länge det inte går ut över någon annan. Och då finns en gräns vid idrott. Det går ut över kvinnor med kvinnliga biologiska förutsättningar om de som biologiskt fötts till män plötsligt kan tävla i deras grenar.
Rättvisa är att låta kvinnor med kvinnliga biologiska förutsättningar tävla i kvinnogrenar, medan alla andra får tävla som i manliga klasser mot dem som ser sig som män.
Att detta alls ska vara något kontroversiellt är befängt. Något Fallenkvist tydligt poängterar här: