Två kommunstyrelseordförande sätter ner foten i debatten om skillnaden mellan ukrainska flyktingar och de som kommit i tidigare migrationsvågor. De förklarar varför deras kommuner har ett större ansvar för Ukraina än för Somalia och Afghanistan.

Under många år har den svenska debatten varit förljugen. Det har hetat att de som kommer långväga ifrån är flyktingar trots att de passerat en rad säkra länder. Men de är inte flyktingar, så som ukrainare är som flyr över gränsen till Polen, Ungern och Tjeckien.

Säger som det är

Detta klargör Louise Erixon (SD) och Christian Sonesson (M) i debattartikel i Expressen:

”Människor som reser från avlägsna delar av världen, genom ett pärlband av andra länder för att söka sig till just Sverige, kan knappast betraktas som flyktingar i ordets rätta bemärkelse”. Och: ”En sådan svekfull retorik kommer vi aldrig att ägna oss åt. Att dessutom påstå att Sverige skulle ha ett lika stort ansvar och åtagande för flyktingmottagning – oavsett var i världen en flyktingsituation uppstår, är inte bara ogenomtänkt och omdömeslöst utan faktiskt även smaklöst.”

Till slut måste svenska etablissemang säga som det är: de som Sverige tagit emot är i stor utsträckning ekonomiska migranter som lockats av generösa bidragssystem i Sverige.

Urholkat Sveriges möjlighet att hjälpa

Slappheten och missbruket av asylsystemet har satt Sverige under hård press. Vi har växande kriminalitet där de med utländsk bakgrund är kraftigt överrepresenterade – även när hänsyn tas till socioekonomiska faktorer. Våra välfärdssystem har urholkats när stora grupper människor som inte betalar skatt får stor tillgång till välfärdsförmånerna.

Erixon och Sonesson påpekar i den nu uppkomna situationen: ”Tyvärr är dock möjligheterna att hjälpa de nu flyende långt mer begränsade än vad som hade kunnat vara fallet om inte Sverige tagit emot så många under åren kring 2015, tyvärr på ett i många fall lättsinnigt sätt och där många även saknade verkliga skyddsskäl.”

Hjälpa i närområde är ingen omsvängning

I medievänstern heter det att de som kritiserat den tidigare invandringen nu har ändrat sig, eftersom man nu säger ja till ukrainska flyktingar. Så är det inte.

Att hjälpa i närområdet är det överlägset mest humanitära sättet att minska människors lidande i krig och konflikt. Så både i Mellanöstern där Kina och Saudiarabien ligger nära krigshärdar i Syrien och Afghanistan, och i Europa där Ukraina ligger nära Sverige.

Här har Sverige svikit genom att ta hit dem som kommer långt bortifrån.

Eller som artikelförfattarna skriver: ”Vi ska naturligtvis se till att våra kommuner hjälper de barn, kvinnor och äldre som nu är på flykt. Detta är ingen omsvängning av vår politik utan ett logiskt och fullkomligt rimligt ställningstagande utifrån den politiska linje som vi alltid stått vid.”

Tillfällig husering av flyktingar

Ukrainas ambassadör i Danmark understryker: ”Låt bli att integrera mina landsmän! De tusentals ukrainare som anländer till Danmark får inte integreras i det danska samhället”, det säger landets ambassadör Mykhailo Vydoinyk, i en stor intervju med Jyllands-Posten.

Han fick medhåll från flera partier i danska parlamentet, Folketinget, när partiledardebatt hölls igår.

”Att vara flykting är tillfälligt, så man måste återvända och hjälpa till att bygga upp sitt hemland när man har möjlighet”, sa statsminister Mette Frederiksen enl DR.

Jag vet att svenska regeringsmakten saknar trovärdighet om den skulle framföra liknande budskap. Jimmie Åkesson sluter upp bakom detta, och menar det. Men Socialdemokraterna? Med stöd av MP, V och C? Fan tro’t.

Det ligger Sverige i fatet att våra politiker missbrukat asylsystemet så brutal som man gjort under många år. Men nu visar det sig varför det är viktigt att vara restriktiv – så att man har förmåga när krig och kris uppstår i närområdet. Och att asyl är asyl, det vill säga tillfällig husering innan man kan återvända hem.