Moderaterna var före Fredrik Reinfeldt ett tydligt och rakt parti. Nu slits partiet mellan en vilja att vara tillsammans med miljöpartister eftersom det är enklast, och insikten att det är med sverigedemokrater man kan driva igenom sin politik.

Därför är det kanske inte konstigt att när de två tusen moderaterna i helgens valkonvent ombeds via sina mobiltelefoner skapa ett ordmolm blir ”ångest” ett av de vanligaste.

Moderaterna har själsligt gått vilse. De vet inte vilka de är längre. Goda, snälla och aningslösa – som miljöpartister (som lägger ner elproduktion i kärnkraft innan man skapat ersättning). Eller raka, ärliga realister – som sverigedemokraterna (som inser att Sverige inte kan vara hela världens socialkontor).

Naivt goda eller realistiskt stränga?

Moderaterna kan inte bestämma sig. Därför samarbetar man, och önskar fortsatt samarbete, med Miljöpartiet efter valet i tre av de tyngsta politiska församlingarna i landet: Stockholms stad och region, liksom Västragötalandsregionen. Samtidigt säger man att man ska bilda regering på riksnivå med Sverigedemokraterna, men ändå behandla partiet med förakt, som godsägaren mot drängen.

Inget av detta kommer att fungera.

Varför ska man rösta på moderater som samarbetar med miljöpartister? Vad får man för utfall av det? Ja, titta på den senaste mandatperioden. Svaret är: Miljöpartiets politik.

Fem vallöften

M-ledaren Ulf Kristersson presenterade på valkonventet i Örebro fem vallöften:

1. ansöka om medlemskap i NATO
2. rusta upp det svenska försvaret
3. återupprätta lag och ordning
4. se fossilfritt energisystem – genom mer kärnkraft
5. återinföra arbetslinjen i svensk politik

Punkt 2, 3 och 4 ligger i linje med Sverigedemokraternas politik. Men Kristersson nämner inte ordet invandring eller migration i sitt tal. Det omfattande utanförskapet nämns bara som kostnad i jämförelse med försvarsbudgeten.

Man kan se det som att M låter Sverigedemokraterna sköta den delen. Men närheten till Miljöpartiet och de många som fortfarande är ”Reinfeldtsmoderater” gör det oklart var partiet kommer att stå för efter valet.

När det gäller ansökan om medlemskap i Nato kommer M att driva det, men här kan SD enkelt kräva att en sådan bara kan ske tillsammans med Finland. Då kommer S också att vara med. Då blir det en manifestation i nationell enighet.

Femte punkten är borgerlighetens kärna. Sverigedemokraterna kräver att den som jobbat och slitit enligt god svensk arbetsmoral har gjort sig förtjänt av trygghet också under sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Ett sätt att lösa ut frågan är att avgränsa systemen till landets medborgare. Idag får de utan medborgarskap del av alla välfärdsstatens grundläggande förmåner. Så borde det inte vara. De med uppehållstillstånd borde kunna kvalificera sig till ersättningar genom att jobba och betala skatt, men inte ha tillgång till grundbeloppen.

Vill M verkligen regera?

I sakfrågorna borde det gå att finna lösningar för M, SD och KD i regeringsställning. Men en känsla som gnager hos mig är att moderater egentligen inte vill regera landet. Vi ser i de tre största parlamentariska församlingarna efter riksdagen, att M inte vågar regera, annat än med MP som alibi. Då har man inte för avsikt att ändra något, utan vill nå maktpositioner bara för att sitta och njuta på dem. Inte göra något som möter motstånd. Befinna sig i värmen.

Man får en känsla av att politik för M är ett simpelt spel om maktpositioner, inte om att använda makten för att göra verkligheten bättre för folket.

I Expressen summerar Viktor Barth-Kron om M-konventet: ”En generation borgerliga politiker är fortfarande traumatiserade efter fiaskot 2014, när det sedan lång tid upphaussade allianskonventet slutade med att en bindgalen publikuppvärmare tvingade tröttkörda ministrar och tjänstemän att dansa i orangea t-shirtar. Där hamnar man aldrig på moderatkonventet, som trots allt har en politisk kärna i konfettimolnet.”

Men vilket är viktigast för M, konfettifestandet eller tufft, hårt, slitigt och av medier/motståndare utskällt förändringsarbete?