Antalet välkända politiker minskar ständigt. Nu försvinner, av allt att döma, ännu en av de få namnkunniga riksdagsledamöterna. Balansen mellan enighet i ett parti och behovet av samhällsengagerade som kan, vill och vågar diskutera mer fritt och öppet är svår att upprätthålla.

Riksdagsledamoten Lars Adaktusson har meddelat att han slutar som utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna och inte ställer upp för omval i höstens val. Därmed tycks hans resa i politiken vara över.

Kom in i KD som ”kändis”

Adaktusson kom in som en ”kändis” i Kristdemokraterna 2013. Han var då ett välbekant ansikte för svenska folket i egenskap av journalist och tidigare nyhetsankare i SVT:s ”Aktuellt” och programledare för ”Agenda” .

– Lars behöver ingen vidare presentation. Han har varit inne i miljontals svenskars vardagsrum kväll efter kväll efter kväll, sa KD-ledaren Göran Hägglund 2013 när han presenterade Adaktusson som en av partiets kandidater till Europaparlamentet.

Adaktusson satt där 2014-2018, då han kom in i riksdagen. Han blev partiets talesperson i utrikesfrågor.

Nu avgår han då partiledningen väljer att låta sig representeras av annan person när utrikesministern kallar till partiöverläggningar.

Profilering kontra samstämmighet

Det har länge varit känt att Adaktusson och Ebba Busch inte drar jämt. Det tycks alltså åter vara så att en vältalig och profilerad politiker faller på att man skapar uppmärksamhet på ett sätt som partiledningen inte uppskattar.

Här krockar två viktiga aspekter för en levande demokrati. Vi behöver färgstarka politiska röster i svensk samhällsdebatt som kan förklara den politik som partiet står för. Samtidigt sker de allmänna valen i Sverige genom kollektiva partilistor. Det gör att medierna förväntar sig att partiledaren är som en VD och högsta chef i partiet. Varje avsteg som en profilerad röst i partiet gör, får då partiledaren stå till svars för.

Och de kollektiva partivalsedlarna gör att det är partierna som väljarna tar ställning till, inte likt i många andra länder – att man har förtroende för en person och väljer dennes parti.

Partiet kommer då logiskt sett alltid före enskilda företrädare. Om enskilda avviker från partilinjen är det den enskilde som får backa, inte partiet. Detta passar inte mer ”fria själar” som vill diskutera och samtala utan att begränsas av partiståndpunkter.

Kollektiva partivalsedlar skapar likriktning och premierar lojala men okända och ospännande personer.

Andra arenor för debatt

Partierna ska rösta om lagar, budgetar och utnämningar. I skede av beslutsfattande är inte öppen debatt det centrala. Då ska man gå till beslut. Då är också lojala och osynliga politiska företrädare att föredra.

Men om partierna inte längre kan vara öppna för fri debatt, då behöver vi andra arenor där åsikter kan brytas mot varandra i civiliserade former.

Jag tror den hårda polarisering som skett till stor del beror på att vi saknar sådana arenor där olika åsiktsströmningar möts i öppen debatt. Allt färre förstår sina meningsmotståndare.

Förr var också massmedierna mer balanserade och öppna för olika åsikter, men där råder nu ”agendasättande journalistik” där vänsteråsikter får dominera. Så massmedier är inte ett alternativ.

Sociala medier har öppnat upp för den bredd som gamla medier saknar, men där blir det lätt ”bubblor” som gör att folk bara hör de egna åsikterna och där seriösa möten över åsiktsskillnaderna är sällsynta.

Röster som Lars Adaktusson behövs i svensk debatt. Frågan är bara hur vi kan göra plats för den öppna och fria debatten vid sidan om partipolitik och partiska medier.