Det är inte bara så att nya kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S) slänger sig med ovanligt mycket meningslösa floskler, hon vill inte stå upp för att det finns svensk kultur.

Tyvärr tillhör det vanligheterna att kulturministrar är floskelmaskiner. Det nya med Gustafsdotter är att hon inte vill ta begreppet ”svensk kultur” i sin mun.

Kultur är ett ord

Detta uppmärksammar Emmie Mikaelsson i en krönika i Riks (se nederst) där hon analyserar kulturministern och det socialdemokratiska kulturdepartementets förhållningssätt till svensk kultur.

– Hennes svar då? Det är som om nån skulle fråga mig, vad tycker du om bilar, Emmie? Och så svarar jag: Ja, det finns ju något som heter bil. Ett totalt meningslöst svar med andra ord. 

Det är en talande jämförelse. Så här sa Jeanette Gustafsdotter (S) i riksdagen för några veckor sedan när hon fick fråga om sin syn på kulturpolitik:

”Det finns någonting som heter kultur i Sverige. Det är det absolut viktigaste för mig. Det ska finnas kultur över hela landet för alla, oavsett bakgrund. Det är a och o.”

Minoriteter har kultur, men inte svenskar

Emmie Mikaelsson granskar också hur kulturdepartementet presenterar sina arbetsuppgifter för att närmare utröna hur Gustafsdotters arbetsplats ser på svensk kultur. Efter att ha citerat regeringens hemsida summerar Mikaelsson:

– Okej, såg ni någonting om svensk kultur där? Nej inte jag heller.

En sak är genomgående här, konstaterar Mikaelsson med anledning av att nationella minoriteter lyfts fram i kulturdepartementets presentation.

– Att andra människor har en en kultur, det råder det ingen tvekan om. Nationella minoriteter, som samer. Men så fort svenskar ska ha en kultur, ja då är det helt plötsligt problematiskt. Då är det bara ett ord som finns i ordboken. 

– Så svenskar som är en majoritet av befolkningen i Sverige, som är en majoritet av dom som betalar dom skatter som finansierar Jeanette Gustafsdotters lön, ja men dom ska ju såklart inte representeras. Det behövs ju inte. 

Kultur stärker sammanhållning

Eftersom Sverige haft en framgångsrik historia, har högt välstånd och inte varit i krig på över 200 år har vi haft det så pass bra i Sverige att vänsteretablissemangen tycks tänka, ”äsch, vad behöver vi kultur till?” 

Enligt vänstern är kultur någonting som dom där bakåtsträvande länder har, analyserar Mikaelsson och avslutar sitt inslag: ”Vi är för sofistikerade för sånt. Men nu, nu när det är krig i Europa igen, så kanske vi bör tänka om och inse att kultur, sammanhållning och gemenskap är mycket viktigare än vad vi tror.”

Förnekelsen av den egna identiteten

En slående poäng. Och vi behöver en offentlighet debatt om denna utbredda oikofobi, föraktet mot den nära omgivningen, det egna svenska hemmet, den svenska kulturen, den svenska identiteten. Gustafsdotter och andra behöver förklara varför andra kulturer, som nationella minoriteternas kultur, är värda att värna men inte den svenska kulturen. Varför kurder och palestinier är goda när de kämpar för sina nationella kulturer och rätt till självbestämmande, medan svenskar är onda när de hävdar samma sak.

Emmie är något viktigt på spåren när hon hänvisar till de historiska framgångar Sverige präglas av. Svenskar har inte utsatts för ockupation och stormaktsövergrepp, som danskar, norrmän och finnar. Det finns en inbyggd kollektiv narcissism i vänsterliberalers förakt för den egen nationell identiteten: man anser sig vara så självklart ohotad, så trygg och säker, att man inte behöver bry sig om den egna hemmaplanen.

Det är bara de som utsatts för en ockupationsmakt eller strider om ett geografiskt område, som behöver sådant som skapar gemenskap mellan medborgarna. Och Sverige kan ju bara berikas av utländska influenser, aldrig hotas på riktigt. De som har den uppfattningen måste blunda hårt varje dag inför alla skjutningar, sprängningar, förnedringsrån, våldtäkter.

Här blir ju förnekandet av en specifik svensk kultur också ett retoriskt argument för att slippa se skillnader mellan fredlig svensk hållning och andra kulturer som präglas av våldskapital. Om svensk kultur inte finns, kan man inte hävda att det svenska är att föredra framför det utländska.

Men retoriska grepp förändrar inte verkligheten. Det är därför S-regeringen så kapitalt misslyckas med att skydda medborgarna från växande kriminalitet och otrygghet.

*

Se Emmie Mikaelssons krönika i Riks: