Det är faktiskt rätt märkligt hur småpartierna i riksdagen ständigt görs större och mer betydelsefulla än vad de faktiskt är. Deras roll överdrivs konstant. Varför är det så?

Bilden ovan är från Expressen. Undertill har jag gjort partiledarna i proportionell storlek till deras väljarstöd enligt senaste poll of polls. Det blir en bra illustration på hur småpartierna förstoras i den mediala debatten.

Kanske lite orättvist mot Expressen, som blivit allt bättre i sin samhällsbevakning – i meningen traditionellt journalistiskt konsekvensneutral. Deras politikbevakning har ofta högre kvalitet än Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Men ändå. Tidningen har lagt ut en bild där småpartierna framstår som betydligt större än de är, trots att man antyder att de är lite mindre än Magdalena Anderssons socialdemokrater.

Småpartierna är mycket små

Och detta sker konstant. Det är som om den mentala bilden över det politiska landskapet är 20 år gammalt och helt överspelat. Flera av riksdagens gamla partier är små och krympande. Allt medan det nya partiet har vuxit och är ett av de tre stora.

Detta har inte sjunkit in, ens hos politiskt intresserande.

En förklaring är att medier gärna behandlar partierna som jämnstora, utom Socialdemokratin som alltid får mer media än andra.

En annan förklaring är att mediernas redaktioner önsketänker. De intervjuar de partier som man själv önskar skulle vara stora, och låter bli att intervjua de stora partier man önskar skulle vara mindre. Det är på denna punkt Expressens bild är så talande.

En tredje förklaring är att vissa partier har räknats som ”vågmästare”, alltså kan avgöra vilken sida som får majoritet. På denna grund har Centerpartiet framstått som ett viktigt parti. Allt medan de partier som stabilt haft en konsekvent linje, också i regeringsfrågan, inte får någon uppmärksamhet.

Oproportionerligt stort inflytande

En fjärde förklaring är att småpartierna med det svenska valsystemet ger småpartier – när de kommer över fyra procent – generöst med mandat. Mandat de inte vunnit i valkretsarna, utan tilldelas för att uppnå ”millimeterrättvisa”.

Detta borde ändras. Fyraprocentsspärren är odemokratisk. Den förvägrar små partier representativitet, även om de i en riksdagsvalkrets skulle ha tillräckligt med väljare för att ta ett riksdagsmandat. Samtidigt innebär de 39 utjämningsmandat att småpartier över fyraprocentsspärren får billiga mandat de inte borde ha.

Min slutsats är att valsystemet, när det konstruerades i slutet på 1960-talet, skulle hindra nya partier att komma in i riksdagen, men ge full mandattilldelning till Vänsterpartiet Kommunisterna som låg på 5-6 procent och var de stödröster som gav riksdagsmajoritet åt S-regeringarna.

Ett högst orimligt system, med andra ord.

Rätta till mandatfördelningen

Det vore enkelt att rätta till detta genom att avskaffa både fyraprocentsspärren och de 39 utjämningsmandaten. Då skulle partier som är starka i någon region kunna komma in med enstaka mandat även om de i hela landet bara fick två procent. Samtidigt skulle småpartier på under åtta procent få färre mandat än vad proportionell fördelning ger vid handen. Partier som ligger på 20-30 mandat idag, skulle halveras.

På det sättet skulle småpartier kunna ha en röst i riksdagens kammare, men förlora mycket av möjligheten att utgöra vågmästare. De stora partierna skulle få något fler mandat än full proportionalitet, vilket skulle underlätta regeringsbildning.

Det vore bra om de stora partierna fick tyngre roll, både i kammaren och i opinionsbildningen. Det är ju ändå där de stora väljargrupperna finns. Då blir det mer demokratiskt rättvist, än om små högljudda opinioner får stort genomslag bara därför att de skriker högre.