Meningen var att locka arbetarmän till Vänsterpartiet. Men ombuden på kongressen skrev om valmanifestet till traditionell migrationsaktivistisk riktning och feminismen skrevs in igen, tillsammans med påbud om könsseparerarde partimöten.
Nooshi Dadgostar fällde en S-statsminister och fick Annie Lööf (C) på fall om marknadshyror. Men hennes eget parti rår hon inte på.
Partiledningen hade strukit asylfrågan ur valplattform för att kunna locka de manliga väljarna på bruksorterna, personer som gått från sossarna till SD just på grund av invandringspolitiken.
Det visade sig vara en grov felbedömning av partiledningen att inte ta upp försvaret av asylrätten i valplattformen. Nu bestämde kongressens ombud att det åter ska utfärdas permanenta uppehållstillstånd till alla som får asyl eftersom tillfälliga är ”en form av psykiskt våld”.
Feminismen lyftes också upp istället för att tonas ned. Vänsterpartiet förespråkar nu könsseparerade partimöten. Det låter som om man lånar från islamister, som ju också vill hålla män och kvinnor avskiljda från varandra.
Vänsteraktivister är GALna
Det är begripligt att Dadgostar vill fjärma sig från det gröna-alternativa-feministiskt radikala hörnet på den politiska skalan GAL-TAN, alltså mellan konservativa/pragmatiska mot radikala/utopistiska.
Men det är omöjligt för röda partier att hitta tillbaka till folkhemsgemenskapen. Man har gått för långt in i feministisk och migrationspolitisk extremism. Medlemmarna känner inte igen sig i att vara mer sunda och pragmatiska – det är ju det som de hemska SD står för.
Också Socialdemokraterna har signalerat att de kommer att försöka inta tuffare hållning kring migrationen och kriminalitet. Men också för dem är det omöjligt att skapa trovärdighet, eftersom de har en människosyn där hela världen måste kunna få svenska socialbidrag. Allt annat är en oanständig människosyn. Detta sitter djupt, format i mentaliteten om Sverige som ”den humanitära stormakten”.
Det är ju en bakvänd nationalistisk tankegång, som innebär att Sverige går under genom att landets alla tillgångar ska delas ut till hela världens olycksbarn.
Valrörelsen bör bli en strid mellan dessa perspektiv, mellan dem som vill erbjuda omvärlden svenskarnas skattemedel och dem som vill använda staten för den traditionella uppgiften: att ordna trygghet välfärd åt den egna befolkningen.