Det finns en ängslighet i borgerliga kretsar som jag har mycket svårt för. Man vågar inte sätta ner foten och säga som det är – någon socialdemokrat kan då bli arg och börja skälla. Oj, så hemskt. Rena mardrömmen för varje moderat. Hellre då låta sig underkuvas av Socialdemokratin ännu en mandatperiod.

Nu är Timbrochefen Benjamin Dousa ute i medierna och menar att Moderaterna ska vända sig till L-partiet och inte till Sverigedemokraterna.

– Det finns fortfarande en stor andel urbana väljare, mer kvinnor än män, som håller med Moderaterna sakpolitiskt men som är oroliga för vad ett maktskifte där SD ingår skulle innebära, säger han till SvD.

Men snälla, Benjamin. Med det tänkandet blir det inget maktskifte överhuvudtaget!

L-partiet har röstat nej till M-ledaren som statsminister under den innevarande mandatperioden. I Stockholm utser L-partiet riksdagskandidater som är för fortsatt S-samarbete.

Frågan är om M vill inta makten

Jag är så trött på alla dessa borgerliga röster som när det verkligen gäller alltid backar undan. ”Vojne, vojne, ska vi verkligen försöka ta makten? Det blir så jobbigt att ha med en socialdemokratisk opposition att göra.”

Den som har den här mentaliteten borde sluta med politik överhuvudtaget. Politik är inget för fega personer.

Denna håglösa hållning är också skälet till att de borgerliga så sällan vinner val i Sverige. Man är inte mentalt motiverad till att ta makten. Det är skönare att sitta i riksdag, regioner och fullmäktigeförsamlingar utan att behöva ta något ansvar.

Att lyfta samarbete med ett parti som knappt får två procent i opinionsmätningarna är ju rent löjeväckande.

Vad värre är, Benjamin Dousa spär ju på tvivlet om att Moderaterna skulle kunna regera landet. Med sådana vänner behöver man inga fiender…

Gå på offensiven!

Så vad borde M göra? Gå på offensiven. Om man tror att väljarna är oroliga för maktskifte, ja men, visa då vilka åtgärder man tänker vidta. Tala om vad Moderaterna vill göra om man får makten. Hur man vill lyfta Sverige ur den nedåtgående och nedbrytande spiral som S-regeringen försatt landet i.

Jag har tidigare lyft jämförelse med valet 1976: Vad krävs för att de konservativa ska vinna valet. Då handlade det också om att ställa ett helt nytt regeringsalternativ (Fälldin, Bohman, Ahlmark) mot den nästan evighetslånga socialdemokratiska regeringsinnehavet. Det nya har alltid mer att bevisa än det gamla, välkända.

För det nya alternativet gäller då att vara mer energisk, mer övertygande, mer offensiv än det gamla. Faktum är att 1976 försökte inte ens de tre borgerliga att agera gemensamt. Var och ett av partierna gick ut hårt med sin egen politik. Det gjorde att alla tre partierna gick framåt i valrörelsen och vann majoritet i riksdagen.

Detta är en helt annan strategi än den Timbrochefen föreslår.

Trovärdighet eller samhällskritik i tiden

Det ska sägas att de tre oppositionspartierna idag saknar något som fanns 1976 – en Thorbjörn Fälldin. Han gav genom sin person trovärdighet till det nya regeringsalternativet. Men i ärlighetens namn är nog inte heller dagens S-statsminister av samma kaliber som Olof Palme var då.

Dessutom är de grundläggande bristerna i dagens samhälle betydligt tydligare än var de var 1976. Och problemen är inte strukturella, utan medvetet skapade av den sittande regeringen. Väljarnas viktigaste frågor – kriminalitet, migration, sjukvård, skola – hade inte varit i ett så bedrövligt skick om regeringen inte öppnat gränserna för över 120.000 migranter om året, från regioner där utbildningen är låg och våldskapitalet högt.

Moderaterna behöver helt enkelt bestämma sig. Är det mysigare i opposition, ja då kan man gulla med L-partiet. Vill man däremot göra något åt det svenska samhällets problem, då måste man VILJA få makten av väljarna. Och då måste man VISA att man vill ha makten. Inte lalla runt i spillrorna av gamla partier som inte avgör framtiden.