Kulturkampen i västvärlden kan symboliseras med boken och filmen ”Hillbilly Elegy” av JD Vance, som nu ställer upp som senatorskandidat för Republikanerna i rostbältets Ohio.
När JD Vance 2016 publicerade sin självbiografiska bok om en arbetarfamilj där arbetslöshet lett till håglöshet och missbruk, hyllades han för att konkret beskriva de sociala problem som vuxit fram i USA:s vita arbetarklass sedan industritillverkning flyttade till låglöneländer som Kina och gjorde miljontals industriarbetare vilsna om framtiden.
Styrande vänstereliter lyssnar inte, förstår inte
JD Vance tog då inte partipolitisk ställning, men var kritisk mot Donald Trumps högt uppskruvade retorik.
I ett långt reportage i Washington Post skriver Simon van Zuylen-Wood om hur tidningen nu menar att JD Vance gått från att samtala med etablissemangen och försöka få dem att förstå vad ilskan och svårigheterna är hos de ”bedrövliga” (som Hillary Clinton kallad dem) människorna som har låg formell utbildning och låga löner, till att nu ta strid mot etablissemangen genom att kandidera till senaten i höstens val, The Radicalization of J.D. Vance.
Själv säger JD Vance att det inte är han som blivit extrem, utan att det är vänstern som slutat lyssna på arbetarklassen och de människor som har svårigheter. I och med etablissemangens strid mot Donald Trump har de amerikanska etablissemangen slutat lyssna och faller in i klanbeteende, menar JD Vance.
Populistisk-intellektuell röst
Washington Post menar att ”Vance har blivit en ledande politisk röst för en framväxande populistisk-intellektuell övertygelse som är konservativt höger i kulturella frågor och vänster i ekonomiska. Känd som nationalkonservatism eller ibland ”postliberalism”, är rörelsen – i stora drag – definitivt anti-woke, ofta kristen, skeptisk till storföretag och nationalistisk när det gäller gränserna.”
Det ska påpekas att JD Vance (född 1984) upplevde misär, missbruk och våld under sin uppväxt i Hillbilly kulturen i småstadsregionen nära bergskedjan Appalacherna. Där hade många blivit ”white trash”, som arbetslösa före detta industriarbetare med låg utbildning. Men JD Vance mormor var stark och fick den unge grabben att förstå att hans öde ligger i hans egna händer.
Han hade inte råd att plugga på universitet, så han tog värvning i marinkåren och tjänstgjorde i Irakkriget. Han kvalificerade sig för att få försvarsmakten att betala hans universitetsutbildning på Ohio State University och han var så framgångsrik att han fick stipendium för att kunna studera och doktorera i juridik från Yale Law School. En av USA:s mest prestigefulla universitet.
Ingen kan vifta bort JD Vance, varken hans erfarenheter från en fattig uppväxt eller hans intellektuella kapacitet.
Socialkonservativa mot högerliberala
I sin kampanj för att bli Republikanernas kandidat till senaten från Ohio möter han en traditionell republikan, Josh Mandel, som är för sänkta skatter och företagsvänligt klimat. Det klimat som gjort att amerikanska aktieägare tjänat stora pengar på att flytta miljontals arbetstillfällen till Kina och utarmat främst den amerikanska mellanvästern.
Det kallas primärval, då väljarna som registrerat sig som republikaner i sommar ska rösta om vem de vill se som partiets kandidat till senaten. Den som vinner får i november möta Demokratiska partiets kandidat på valdagen.
Här skall alltså konservativa och högerliberala republikaner välja mellan den socialkonservative JD Vance och den högerliberale Josh Mandel. Det är inte enkelt att dra skiljelinje. Exempelvis är det Mandel som i påkostade reklamfilmer och annonser anklagar Vance för att uttalat sig kritiskt om Trump. Men JD Vance var också kritisk mot Obama.
Det är här Washington Post finner en förändring, och denna vänstertidning menar att JD Vance nu låter som Trump.
Vänstern har skärpt konflikterna
JD Vance säger till tidningen:
– Priset för att bli älskad av etablissemanget är att du inte kan säga något intressant.
– Och om du inte säger något intressant kommer du inte att vara till nytta för att lösa några av de problem vi har i det här landet.
– Det dominerande elitsamhället är tråkigt, det är helt oreflekterat och det blir allt mer fel. Jag var tvungen att göra ett val.
Och om vänstermedier var nyfikna på boken 2016, är de när filmen kom 2020 uppenbart fientliga till JD Vance. Även etablissemangshögern har tagit avstånd från och – likt Hillary Clinton – hånat de fattiga vita arbetslösa som traditionellt jobbat i stål-, bil-, gruvindustrin.
Detta har fått JD Vance att bli förbannad.
Från stoiskt budskap till yttre faktorer
I boken har JD Vance en tydlig moralisk uppmaning: Ryck up er! Ta ansvar! Kämpa! Du KAN påverka din situation! Som senatorskandidat ger han nu yttre faktorer skuld till eländet, det vill säga orättfärdig konkurrens från låglöneländer och politiska regler och lagar.
När tidningen frågar honom om det, påpekar han att det inte är någon motsättning mellan de båda aspekterna.
– Ta industripolitik och faderlöshet. Vi borde förstå att avindustrialisering bidrar till att decimera arbetarklassfamiljer, och, naturligtvis, när man förstör arbetarklassfamiljer, då flyttar en hel massa sociala problem in, säger JD Vance.
Detta sociala engagemang uppskattas inte av traditionella högerliberaler, vilket gör att JD Vance attackeras från både höger och vänster i debatten.
– Vem som helst som avviker från den vanliga nyliberala ortodoxin hamnar i att bli attackerad, antingen från höger eller vänster. Institutionerna som upprätthåller konventionell visdom är otroligt fientliga just nu, konstaterar han.
Och själv ser jag paralleller till Jimmie Åkessons situation i Sverige där näringslivet och andra mer borgerliga institutioner fortsatt är lika fientligt inställda mot Sverigedemokraternas 1,5 miljoner väljare som någonsin den yttersta vänstern.
Är kulturkriget också klasskamp?
Washington Post är nästan förvånad efter intervjuerna med JD Vance: ”I själva verket framställer Vance sig fortfarande som en konservativ förkämpe för de fördrivna – en som inte längre fixerar sig vid de upplevda bristerna hos de människor han växte upp med, utan i den professionella klass som han gick upp i.”
Till en vän sa JD Vance efter en konservativ konferens i november: ”När du inser att kulturkriget är klasskamp blir allt enklare”.
Washington Post reportern skriver: ”Om man tar in Vances karriärutveckling efter Yale-studierna ser man en sammanhängande filosofi växa fram. Teknologisk stagnation skapade inte bara en självcentrerad karriärsträvande klass, utan en sliten nationell struktur. Rikedom och kulturellt kapital var trots allt koncentrerat till de kustnära kunskapssektorerna och inte i de en gång så levande industriregionerna.”
Karriärister har blivit egoister och struntar i samhällsgemenskapen. Tidningen fortsätter:
”För Vance visar de senaste decennierna att vänsterns sociala släpphänthet smälte samman med högerns trosbekännelse för den fria marknaden och skapade den själlösa etik som kallas nyliberalism. Det är därför Vance kommit att fördöma oreglerad kapitalism. Det är också därför så många konservativa med nationellt fokus dras till katolsk samhällslära, i motsats till protestantisk arbetsetisk individualism.”
Det är en förenklad analys. Mer om det nedan.
Nationella perspektivet måste bli tyngre
Men tidningen fortsätter analysera JD Vance, ur vänsterperspektiv: ”Vances lösning är ekonomisk och andlig nationalism. På kampanjspåret säger han att ’förr i tiden var det som var bra för GM bra för Amerika’. Men vinnarna i den nya ekonomin är dåliga för Amerika: liberalt orienterade teknikföretag anställer billig utländsk arbetskraft med ’woke’-värderingar om kön och ras.”
Just detta, när vänstern i hela västvärlden lyfter ”rasifiering” (eller etnifiering) är det förödande för sammanhållningen i ett samhälle. Istället för att se till en persons erfarenhet och kompetens för en uppgift, tittar man på hudfärg och etnisk bakgrund och den som ökar mångfalden ska få uppgiften – oavsett vem som är bäst på att utföra den. Det innebär ett enormt slöseri med kompetens och leder till att motsättningarna ökar eftersom den förfördelade parten, som förlorar enbart på grund av ”fel” hudfärg känner förbittring över orättvisan man utsätts för. Istället för att motverka den rasism som finns, lyfter man upp rasismen som allenarådande.
Motstånd mot denna nyrasistiska våg kan ses som klasskamp för det traditionellt vita arbetarkollektivet, men det är fel. Exempelvis svenska arbetare har slitit i fattigdom i århundraden och har själva byggt upp ett folkhem med välstånd. Att andra nu vill tömma den svenska statskassan och sprida resurserna till dem som inte byggt upp detta välstånd är rasism – inte klasskamp.
Glöm inte Max Weber
För mig visar porträttet av JD Vance i Washington Post att vänstern och många liberaler bara kan fokusera på ett perspektiv i taget. Man gör samhället till en arena där samma regler ska gälla överallt. Det är feltänkt! Läs Max Weber, eller Hans Zetterberg. Samhället består av flera sfärer där olika logiker måste vara styrande. Ekonomi, vetenskap, konst, religion, moral och politik fungerar olika. Inom vissa är det teoretisk kunskap och karriär som gäller, i andra är det att ta hand om sin nästa.
På marknaden ska stenhård konkurrens råda. Det är så västvärlden skapat mänsklighetens välstånd. Men marknadens logik har fått sprida sig till andra samhällssektorer på ett sätt som skapar problem.
Här behöver politiken lära av historien. Vetenskapen har sin logik. Samhällets mest grundläggande byggstenar, familjen, föreningslivet och civilsamhället har en annan. Vad som är merit och duglighet är väsentligt annorlunda inom dessa sfärer. Inom vetenskap är det teoretisk kunskap, som kan vara kall och stel men ändå absolut lysande. Inom familj och civilsamhället är det däremot kärlek, kamratskap, solidaritet som gäller. Och vi är där inte alls bara konsumenter, som vi är i marknadsekonomin.
Politiken är också en egen sfär där vi inte heller bara konsumerar vad andra erbjuder, utan där vi har att komma tillsammans för att bestämma om prioriteringar, med respekt för oliktänkande, och med målet att sträva efter sammanhållning och gemenskap. Iallafall om man är folkhems-konservativ.
Socialkonservativa vinner
Motståndet mot vänsterns identitetspolitik i arbetarklassen är stort, menar JD Vance som Washington Post citerar under ett valmöte där han knyter an till sin bok och film:
– Ni vet, mormor och morfar, människorna som uppfostrade mig, de var klassiska arbetar-Demokrater, fackliga Demokrater, eller hur? De älskade sitt land, de var socialt konservativa. Nu har Demokraterna vänt dessa väljare ryggen. De pratar mer om dessa löjliga identitetspolitiska frågor, än om människors jobb, sa han.
Han utvecklar sin syn på vänsteraktivister för reportern:
– När man ser dessa människor som talar för social rättvisa, förstår man att vad de gör är att svara på en värld utan normer och utan gränser. Och de försöker rekonstruera samhället från ingenting. Jag vill ibland skaka om dem och säga: ’Det finns en filosofi där ute som fungerade ganska bra för den västerländska civilisationen när det gäller att upprätta normer och upprätta sociala gränser. Du kanske borde prova det.’ ”
Även om JD Vance tror att motstånd mot vänsterextrem ”woke” räcker för att vinna valet, räcker det inte för att föra landet samman igen.
Den nya berättelsen om hur gemenskap och sammanhållning ska skapas väntar fortfarande på att skrivas. Washington Post anklagar JD Vance för att bli politiskt taktisk nu när han kandiderar till ett politiskt ämbete. Något annat är naturligtvis inte möjligt för honom just nu.
Men JD Vance ställer de rätta frågorna, ger verkligheten plats i de politiska diskussionerna. Det är en insats som heter duga. Det vore naturligtvis värdefullt om han vann valet i Ohio, men om han inte gör det kan världen ha vunnit tillbaka en intellektuell röst med fötterna på jorden som verkligen behövs i vår tid.