För att inte riskera att bli kallad rasist lät hela den svenska läkarkåren bluffen råda om att det endast i Sverige fanns en sjukdom som hette ”apatiskt uppgivenhetssyndrom”. Såväl Läkartidningen som Socialstyrelsen ställde upp på bluffen, av rädsla att bli kallade högerextremister.

För mig var det något av en chock att förstå att läkare och myndigheter i Sverige medvetet tillät sig bli verktyg för politisk manipulation. Sedan dess har mitt förtroende för och tillit till svenska etablissemang sjunkit i absolut botten.

Skälet till att läkare, med tiotalet års utbildning och forskning, lät bli att säga det den medicinska vetenskapen kunde belägga, för att istället ljuga inför hela svenska folket, var att de var rädda att bli kallade rasister.

Apatiska barn var nämligen något som hände i invandrarfamiljer som sökte uppehållstillstånd. Att hävda att föräldrar med utländsk bakgrund ljög och ägnade sig åt barnmisshandel för att få sina barn att bli apatiska, var inte tillåtet i Sverige. Journalistkåren ställde läkare och myndigheter mot väggen, och sakkunskapen ljög därför att journalisterna annars skulle hänga ut sakkunskapen som rasister.

Ja, vissa journalister hävdar fortfarande att det är högerextremism att hävda att invandrarföräldrar skulle kunna vara så onda mot sina barn.

Vetenskapen sviker när opinionstrycket hårdnar

Det jag lärt mig är att de som ägnar sig åt vetenskap och borde ge de svar som deras forskning visar, inte är mer än människor. Känner de att deras position är hotad, antingen av ett medialt drev eller om de riskerar att bli utan forskningspengar, då struntar man i forskningen och säger det man behöver säga för att inte bli lynchad eller för att få forskningsmiljonerna.

Det är därför klimatdebatten är så obegriplig. Eftersom det finns mycket pengar att hämta på att hävda att den globala uppvärmningen är en katastrof och beror på människan, säger forskare det. Man får bra betalt för att säga det.

Det kan låta cyniskt, men de flesta som kallas ”experter” har också en egen dagordning precis som politiker. Och jag upplever att lojaliteten mot vetenskapen som metod har urholkats med tiden, i normkritikens anda. Det är istället egen vinning eller egna obekräftade antaganden som får styra.

Detta, vetenskapens svaga ställning, diskuteras sällan i samhällsdebatten. Därför är det utmärkt att Adam Cwejman i sin kolumn i Götborgs-Posten lyfter faran med att vetenskap förfalskas i politiska opportunismens namn.

Han summerar historien om de ”apatiska” barnen: ”Det tog tjugo år från att fenomenet först upptäcktes i Sverige tills att det numera medges att apatin kan framdrivas av föräldrarna.” Och han frågar: ”Men varför tog det så lång tid innan det uppdagades?”

Hellre falsk än ge Sverigedemokraterna rätt

Cwejman ser svaret i etablissemangens kamp att bevara sin makt och motarbeta nykomlingar på den samhällspolitiska scenen: ”viljan att vara på ’rätt sida om historien’ har övertrumfat … kritiska förhållningssättet. Med anklagelser om rasism, högerextremism, populism, fake news, eller koppling till Sverigedemokraterna har nästan vem som helst i svensk offentlighet kunnat förvandlas till en lydig och tyst medlöpare.”

När jag fick frågan varför jag tog klivet över till den Sverigedemokratiska sfären 2016, var svaret just att jag tröttnat på alla lögnerna som omgärdar etablissemangen. Alla frågor man ”inte får” ta upp om man ska förbli accepterad. Eller som Cwejman skriver:

”Hellre falsk, inför sig själv, sin näste och samhället som helhet, än att framstå som kall och i avsaknad av medmänsklighet. Rädslan att uteslutas ur medelklassens in-grupp har betytt mer än att hjälpa de som faktiskt far illa i Sverige, må de vara barn till asylsökande eller kvinnor som lever i våldsamma hedersrelationer.”

Allt fler tröttnar på att ljuga

Många undrar varför opinionen vänder så långsamt till förmån för att se samhällsutvecklingen för vad den är. Här ligger svaret. De flesta vill inte bli sedda som kalla och hårda. Det är naturligtvis gott på sitt sätt. Men att därmed låta lögner och falskhet regera, är faktiskt inte alls att vara god, varm och snäll.

Jag vill påstå att utbredd falskhet och lögnaktighet i ett samhälle är minst lika farligt som empatilöshet. Dessutom tillämpas falskhet, medan de som stämplas som empatilösa inte är det.

Den västerländska civilisationen har överträffat alla andra i välstånd, utveckling och fred just därför att man över allt annat hyllat korrekta fakta och haft stor respekt för vetenskap och forskning. När detta manipuleras genom att något annat anses utgöra högre värde, är man illa ute.

Men även om det går långsamt, menar jag att allt fler i Sverige förstår att lögner inte gör en till en god människa.