Det hat som Guldbaggegalan visade stora delar av svenska folket genom att driva med en partiledare – gissa vilken – samtidigt som man är underdånig mot regeringspartiet och etablerade aktörer, visar att staten inte ska finansiera den här typen av undermålig verksamhet.
Svenska folket håller också på att tröttna. ”2021 såg ungefär 740 000 personer på Guldbaggegalan – vilket bara är hälften så många som den senaste toppnoteringen från 2013. Även den amerikanska Oscarsgalan har tappat tittare de senaste åren”, rapporterar TT. För gårdagskvällens gala finns ingen tittarstatistik än, där man hånade Sverigedemokraterna men inte andra.
Uppenbar politisk styrning
Att allt färre tittar på Guldbaggegalan, som arrangeras av Filminstitutet, är inte förvånande. Både galor och filmer har allt sunkigare kvalitet och man riktar in sig till en allt mindre vänsteraktivistisk publik. Det görs ingen bra film med de skattemedel som Filminstitutet hanterar och allt färre vill se skräpet som för tankarna till kommunistpartipropaganda i Sovjet eller Kina.
Man lägger allt större vikt vid könskvotering och andra ideologiska pekpinnar vilket är djupt skadliga för den fria konsten. En statistisk uppgift som Filminstitutet anser särskilt viktig är Bechdel Wallace-testet, som definieras som att en film måste ha ”två namngivna kvinnliga karaktärer som pratar med varandra om någonting annat än män”.
Den typen av statlig och hårt politiserad detaljstyrning dödar konstnärlig kreativitet, så att filmskapare istället för fokus på konstnärliga värden riktar in sig på att uppfylla byråkratiska kriterier för att få bidrag från staten.
Därför är det inte förvånande att svensk film som andel av alla biofilmer har tappat kraftigt i marknadsandelar. Från 16,4 procent av biobesöken 2011 till 13,2 procent år 2019 (innan pandemin slog till). Detta trots att antalet premiärer ökat från 38 till 51.
Sådant ska naturligtvis inte skattebetalarna finansiera.
Ersätt filmstöd med produktionsrabatt
För 2022 är filmstödet 608 miljoner kr som tilldelas Filminstitutet. Dessa medel kan med fördel dras in. Istället kan en produktionsrabatt för filminspelningar liknande den som andra länder har införas.
De allt fler strömningstjänsterna – som Netflix, HBO, Disney, Viaplay – har bidragit till ökade investeringar i film- och dramainnehåll i världen. SKR påpekar att det handlar om hundratals miljarder kronor om året som investeras i denna form av kultur, ”men de rekordstora investeringarna har inte kommit Sverige till del”. Detta eftersom Sverige saknar produktionsincitament för bolagen i form av skattereduktioner på moms, arbetsgivaravgift mm.
I de flesta länder betalas filmstödet ut i efterskott som en procentandel, när produktionsbolaget har redovisat sina inbetalningar av moms, arbetsgivaravgift och andra skatter till det offentliga. I Norge ligger rabatten på 25 procent på inbetalda skatter.
Tillväxtverket utredde detta 2017 och föreslog att staten inför ett produktionsincitament i form av en produktionsrabatt för att öka Sveriges konkurrenskraft när det gäller filminspelningar. Det gäller att locka utländsk filmproduktion till Sverige, men om Filminstitutet och dess filmstöd slopas, kan också svensk film erhålla filmstöd genom produktionsrabatten. Möjligen kan man göra den procentuella rabatten större för filmbolag med huvudkontor i Sverige.
Poängen med en produktionsrabatt istället för ett filmstöd genom bidrag är att då undviker man alla ideologiska pekpinnar från statliga myndigheter. Alla som producerar långfilmer eller serier får skattelättnad så som en kulturfrämjande insats.
Den som menar allvar med ”armlängds avstånd” i kulturpolitiken borde stödja denna apolitiska skatterabatt.