Det blev inte mycket firande av 100-årsjubileet för demokratin under 2021. Skälet är att de mäktiga i Sverige alltmer fjärmar sig från demokratin i dess äkta mening: folkstyre. De vill inte låta folket bestämma när man tycker folket röstar ”fel”, det vill säga inte så som etablissemangen vill.
När mäktiga och välsituerade personer ur eliten talar om ”hot mot demokratin” mår jag illa. Detta hyckleri är vämjeligt.
Demokratin i landet mår mycket bra
Före Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 hette det att högt valdeltagande var den viktigaste indikationen på hur demokratin mådde. Och faktum är att med det nya partiet som tagit upp frågor som de gamla partierna gjort allt för att tysta ner, har valdeltagandet ökat.
Så stor andel som röstade i valet 2018 har inte röstat i riksdagsvalen sedan Palme och Fälldins dagar.
Utifrån valdeltagande sett har den svenska demokratin blivit allt starkare under de senaste 20 åren och är nästan tillbaka på de främsta glansdagarna under 1970-talet då valdeltagandet låg över 90 procent.
Men av någon anledning vill etablissemangen inte längre tala om valdeltagande som bevis på hur väl demokratin fungerar. Skälet är egoistiskt – man känner sin egen maktställning hotad av att väljarna röstar ”fel”.
I Göteborgs-Posten skriver Håkan Boström: ”På senare år har det smugit sig in en underton i debatten av att folket inte är att lita på och i allt för stor utsträckning ’röstar fel’.” Och han påpekar: ”Eliterna har alltid fruktat folket – och omvänt, även om intensiteten varierat.”
När demokratin infördes var dåtidens etablissemang, de som satt vid statsmaktens grytor, också motståndare. De förlorade sina privilegier.
Nu ser vi samma sak, även om dåtidens kungatrogna och adel nu istället utgörs av den socialdemokratiska sfärens generaldirektörer, universitetsledningar och andra som förenar sig med den styrande nomenklaturan, inte minst näringslivet. Också de gamla medieaktörerna lierar sig med rådande makt, hellre än att ge sina läsare och tittare en konsekvensneutral nyhetsförmedling.
Priviligierade skyr folkets vilja
På samma sätt som de priviligierade på 1800-talet skydde demokrati, känner dagens överheter en avsmak för att svenska folket ska få avgöra inriktningen på politiken.
Eller som Boström skriver: ”Hotet mot demokratin kommer idag … från dem som vill ge allt mer makt till experter, tjänstemän, jurister och internationella organ där folkvalda kan kompromissa över huvudet på dem som valt dem. Det vill säga försvaga politikens möjlighet att genomdriva folkviljan. Dessa krafter identifierar sig inte sällan med samhällseliten.”
Folkförakt i migrationsfrågan
En fråga speglar tydligare än något annat hur dessa samhällseliter under lång tid undergrävt demokratin: en extremt omfattande migration, trots att folkopinionen alltid varit emot en sådan. Här kan man tala om ett långvarigt demokratiunderskott.
Andelen väljare som vill ta emot färre flyktingar har varit betydligt större än andra uppfattningar. 1990 uttryckte 61 procent att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. 2017 var de 53 procent, och 2020 en majoritet på 59 procent. Den motsatta ståndpunkten under dessa 30 åren har alltid varit i minoritet, ofta en mycket liten minoritet.
Ändå har både borgerliga och socialdemokratiska regeringar genomfört en internationellt sett extrem invandringspolitik som givit två miljoner migranter, ofta från väsensskilda kulturer.
Folklig reaktion
När etablissemangen så flagrant visat grovt förakt för folkviljan i årtionden, är det inte bara naturligt utan ett viktigt friskhetstecken att väljarkåren ändrar sitt beteende och röstar in ett parti i riksdagen som står för folkviljan.
Det är denna sunda reaktion som etablissemangen vill stämpla som ”hot”. Men det enda som hotas, är de priviligierades möjligheter att bedriva politik i strid med folkviljan. Deras retorik avslöjar vilken grandios uppfattning de har om sig själva, och hur lite de respekterar folkviljan när den vill något annat.
Finns andra hot mot demokratin?
Boström menar att det också finns ett ”illiberalt” hot mot demokratin, från dem ”som i folkets namn vill underminera sina politiska motståndares legitimitet och montera ned de spärrar som fjättrar och granskar makten. Det vill säga försvaga folkets möjligheter att i praktiken byta ut sina ’äkta’ företrädare.”
Att ta bort minoritetsskydd och kontrollmekanismer i konstitutionen är egentligen inte hot mot demokratin som princip, men däremot undergrävs rättsstaten som är en viktig komponent i västvärldens upplysningstradition. Inget parti i Sverige har föreslagit något sådant, inte ens tagit upp detta till diskussion.
Det är ett hjärnspöke, en halmgubbe som etablissemangen använder för att skrämma upp folk och få dem att fortsätta rösta på de partier som struntar i vad folkviljan är.
Så fort priviligierade tar upp detta – tänk på det! – glider de omedelbart över i en utrikesdebatt om att hot mot demokrati kan finnas i andra länder. Också det är ett svepskäl för att skrämma svenska väljare.
Demokrati har alltid varit förunnat en mindre del av folk och nationer på vårt jordklot. I andra länder har demokrati alltid varit hotad – om den alls funnits. Det är inget nytt. Och att demokrati tappar mark i länder som nyligen blivit demokratier är heller ingen orsak att låta priviligierade i Sverige fortsätta inneha makten att gå emot folkviljan.
Verkligt hot – internationella organ utan parlamentarism
Det största hotet mot folkstyre idag utgörs av Europeiska unionen, Förenta Nationerna och alla de internationella fördrag som underminerar väljarnas möjlighet att påverka genom allmänna val.
Demokrati råder när medborgarna kan välja sina representanter till parlamentet – och dessa parlamentariker har makt att fatta beslut som är avgörande för människor och samhälle. I takt med globaliseringen har politiker agerat för att flytta makt från nationella parlament till internationella organ som inte underställs parlamentsval.
Där har vi det stora hotet. Om utvecklingen får fortsätta har Sveriges Riksdag snart ingen makt att bestämma någonting av vikt. Allt avgörs i Bryssel. Och svenska väljare har inte en chans att avsätta makthavarna där. Man har tillgång till ett EU-parlament där folkviljan är ett fikonlöv för en priviligierade jetsetklass att styra ostört.
Folkviljan tunnas ut och blir omöjlig att upprätthålla när den ska förvaltas av ombud som utser ombud som utser ombud inom en allt mindre krets. Demokrati fungerar inte om den behandlas som ryska dockor (Matryoshka).
För att demokrati ska råda måste väljarkåren kunna avsätta de styrande och ge makten till oppositionen. Utan denna parlamentarism råder inte demokrati på riktigt. Då blir demokrati bara en chimär, bakom vilken eliten kan göra vad den vill utan att folket kan avsätta den.
Internationellt samarbete är viktigt, men det är inte viktigare än att upprätthålla riktig demokrati, folkstyre. Därför måste internationellt samarbete ske med stort inslag av frivillighet, och med möjlighet för nya nationella regeringar att dra sig ur det tidigare makthavare skrivit under. Annars är snart alla nationella, demokratisk val meningslösa – de internationella organen har ändå alltid makten.
Respektera folkviljan – det är sann demokrati
Så om vi ska tala om hot mot den svenska demokratin ska vi granska de makteliter som ogillar folkets vilja. Och de internationella avtal som binder nya regeringar vid tidigare makthavares uppgörelser. Demokratin inskränks av att vara slav under internationella aktörer som aldrig låter sin makt prövas i allmänna val.
Här behöver demokratin som västerländskt styrelseskick återupprättas. Bara om väljarkåren kan avsätta makthavare och utse andra, kan vi tala om sann demokrati.