Det är en ögonöppnare när iranske flyktingpojken som blev M-riksdagsman, Hanif Bali, avslöjar den svenska statens naivitet mot Iran – både från socialdemokratiskt och moderat håll.
Något märkligt har det alltid varit över de svenska regeringars fjäskande för Ayatollorna i Iran. Ta bara vår nuvarande utrikesminister Ann Linde (S), som klär sig i slöja och accepterar att hon av Irans ledare behandlas som lägre stående varelse som inte får hälsa på iranske presidenten eftersom hon är kvinna. I vilket annat land hade det skett?
Men giftigare blir det när Hanif Bali attackerar förre M-ledaren Carl Bildt som varit både Sveriges statsminister och utrikesminister. Bali gör det i självbiografin Mina nio liv (Mondial, 2022) – den kommer att recenseras i Riks-programserien Himla många böcker på söndag (då med andra perspektiv än Bildt).
Sinnesförvirrad politik mot Iran
Bali skriver: ”Carl Bildt lider av samma sinnesförvirring som de flesta andra svenskar som vurmar för Iran, typ att om vi bara köper deras olja så blir de automatiskt svenskar … Carl Bildt skulle aldrig posera på bild bredvid massmördare som Duarte [Filipinerna] eller Assad [Syrien], men med mullorna i Iran går det bra.”
Så som flyktingbarn från mujahedinläger i Iran har Hanif Bali goda insikter i hur det fungerar där och kan ge ”inside-information”. Tyvärr stannar det ju inte med Carl Bildt. Efter valet 2014 fortsatte hans efterträdare Margot Wallström (S) ”den ovärdiga Iranfarsen. Det blir mer fjäsk, mer pinsamma statsbesök, mer skamlös asskissing.”
Onormalt för andra regeringschefer
Statsminister Stefan Löfven ”satt och myste med den högste religiösa ledningen i Iran. Han träffade till och med stormullan Khamenei, ett otänkbart drag för alla normala regeringschefer i väst. Inte minst för att såna moves skänker den iranska massmördarregimen internationell legitimitet.”
Även Jan Eliasson (S), utrikesminister under Göran Persson, kramade och kindpussade Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif under dennes Sverigebesök 2019.
”Min sekundärskam får mig att rodna ända ut i fingertopparna”, skriver Bali som också visar hur svenska medier stämmer in i underkastelsen genom att kritisera dem som menar att det vore att genera den höge iranske politikern om svenska kvinnor försökt skaka hand med honom.
Det var här någonstans Bali i ett Twitterinlägg menade att Carl Bildt ”inte lyckats ha rätt om ett enda utrikespolitiskt skeende någonsin”.
Då började Moderaternas partimöten likna mujahedins sektmöten, den stämning som Bali kände igen från sin uppväxt då han varit fosterbarn i flera iranska mujahedinfamiljer i Sverige.
Och jag är… Frodo
”Men jag inser att Carl Bildt fortfarande är något av en helig ko i partiet och nu måste jag näpsas. Jag är bara en fräck skitunge i många partikamraters ögon medan Bildt är den distingerade statsmannen. Mannen som en gång besegrade Ingvar Carlsson i ett riksdagsval. Han är Gandalf. Och jag är… Frodo!”
Bali beskriver hur hans kritiker i partiet försökte få lokala moderater att hålla i yxan, men de vägrade eftersom det skulle kosta. ”Den som håller i yxan kommer ju också att dö”. Med det menar Bali att han fått flest röster av medlemmarna i tidigare provval och den som kör ut Bali kommer själv att få betala ett pris.
Bali sätter dock perspektiv på svensk politisk strid och hur det går med oliktänkande i Iran. Hans morbror avrättades och hans morföräldrar fick betala för kulan som dödade honom. Om de inte gjort det hade de inte fått ut hans kropp för begravning.
”Min morbror mördades av samma människor som styr Iran idag och dessa människor gullar våra svenska politiker med. Men så får man absolut inte säga. Det strider mot politiskt dekorum.”
Hans slutsats är att konkurrensen på världsscenen är stentuff: ”så det gäller att hitta sin nisch och där har Sverige gått all-in på Iran. Sorgligt.”
Hanif Bali visar att vi i Sverige behöver en grundlig diskussion om hur vår stat ska förhålla sig till all den ondska som finns i världen. Den naivitet som präglat allt från migration till utrikespolitik idag borde få ett tvärt slut. Vi måste tala klartext, benämna regimer för vad de är. Visst ska vi kunna idka handel med skurkstater, men vi måste veta vad vi gör. Vi måste stå för vårt statsskick, en demokratisk rättsstat.
Istället för att springa runt med konspirationsteorier om inhemska demokratihot borde samhällsdebatten handla om hur landet ska förhålla sig till riktiga demokratihot – det finns tyvärr många där ute i den stora världen.