Nu vill S-regeringen vinna poäng inför valet genom att skicka tillbaka några månaders elskatt till familjer och hushåll som lider av de chockhöjda elpriserna – vars orsak är S-regeringens egen politik.

Det skulle vara komiskt om inte så många människor hade hamnat i kläm med skyhöga elräkningar man inte förväntat sig. Men faktum är att Magdalena Anderssons stödpaket mot höga elräkningar i sig bevisar hur oduglig regeringens energipolitik är.

Självklart är det rimligt att elkonsumenter får tillbaka en del av all den skatt som staten tar ut på elen när priserna gått genom taket. Och detta under vintern när elbehovet ökar för uppvärmning.

Galen energipolitik orsaken

Men grundorsaken är att Socialdemokraterna stängt ned hälften av alla landets kärnkraftverk. Det har inneburit att den traditionellt stabila elförsörjningen – stabil sedan mer än ett halvt århundrade – blivit skakig. Det finns inte tillräckligt med el när behovet blir stort, som när det blir kallt.

Även en femåring kan ju förstå att om man stänger ner elproduktion innan man byggt ut en ny fungerande produktion, ja, då får man brist. Men denna insikt har S-regeringen inte haft.

Det är obegripligt hur Socialdemokraterna låtit sig övertalas av Miljöpartiet att börja avindustrialisera Sverige.

Det var ju tragikomiskt att höra Per Bolund (MP) i gårdagens partiledardebatt tala om att han är ”väldigt stolt” över utvecklingen. Han menade – på fullt allvar – att man ”inte ska stanna upp och bromsa utvecklingen” utan fortsätta den politik som skapat chockhöjda elpriser för svenska folket. Samtidigt dömde han ut oppositionens energipolitik som en ”radioaktiv rökridå”.

Vilken planet bor Bolund på?

Plåster på såren räcker inte

Även om det är bra att hushållen nu ska få tillbaka en del av de skyhöga skatter som finns på elen, är tillfälliga politiska lösningar helt otillräckligt. Det är plåster på såren i nuvarande akuta läge.

Sverige måste få en regering som kan fatta långsiktiga och strategiskt sunda beslut om den viktiga infrastruktur som energiförsörjningen är – ja, elen är nog den resurs, efter vatten och livsmedel, gör oss allra mest sårbar att vara utan.

Därför kan man inte göra befolkningens tillgång på el till en politisk lekstuga där man experimenterar och chansar. Här krävs seriös långsiktighet, självklart med bästa möjliga effektivitet i miljöpåverkan men till rimliga kostnader.