Vi är nu inne i ett valår. 11 september 2022 gäller det. Vad kan vi vänta oss av en valrörelse efter en av de mest stökiga mandatperioderna i parlamentet sedan demokratins genombrott för 100 år sedan?
En som funderat kring detta är statsvetaren Jenny Madestam som i SVT ger fem punkter som kan få avgörande betydelse för valet i höst.
- Magdalena Andersson – ny S-ledare och till slut statsminister. Ska hennes nuvarande smekmånad i opinionsmätningarna bestå?
- Partierna under spärren – både MP och L ligger under spärren. Ska de, som tidigare, kravla sig över fyra procent eftersom småpartierna får enormt mycket medieuppmärksamhet under valrörelser?
- Samarbetet M, SD och KD – detta har vuxit fram under mandatperioden men är, enligt Madestam, ett arrangerat äktenskap utan mycket kärlek. Kommer man att hålla ihop?
- Centerpartiets roll – ska partiet fortsätta försöka trolla bort stora delar av väljarkåren i sitt agerande? Det var ju för att utestänga SD och V som januariavtalet blev till efter förra valet 2018. Vill man ha ett nytt sådant?
- Väljarnas prioritering i politiken – det finns ett antal frågor som är viktiga för väljarna, men vilken kommer att väga tyngst inför valdagen?
Svår balansgång för S
Ja, den listan är svår att invända emot. Men det som ser ut som en fördel för nye S-ledaren, att hon har dragit några procentenheter ur väljarkåren tillbaka till S, är i själva verket en livsfarlig utveckling för partiets ambition att fortsätta regera. Magdalena Andersson drar nämligen främst väljare från MP, L och C – just de partier man hade januariavtalet med.
Och om MP får 3,9 procent därför att 0,5 procent gått till S, tappar S i själva verket 3,9 procent av sitt eget regeringsunderlag som inte kommer att få några mandat i riksdagen.
Och om C backar och tappar från 8,6 procent 2018 till säg 6-7 procent i höst, då kommer partiet att bli än svårare att ha att göra med. En sur Annie Lööf kan ställa än mer ultimativ krav för att gå med på att ännu en mandatperiod vara dörrmatta åt S-regering.
Därför är det livsfarligt för Socialdemokratin att växa. Man föröder sitt regeringsunderlag utanför partiet.
Det blir intressant att se hur S försöker bemästra det.
Oppositionen behöver gå på offensiven
I ett normalläge hade ett inkört regeringsalternativ i opposition kunnat luta sig tillbaka och bara ”casha in” på hur dåligt regeringen regerar genom att bara behöva se på medan väljarna strömma över till oppositionen.
Men nu är det en helt ny konstellation som söker förtroende att regera. Det har inte hänt sedan 1976. Då gick de tre borgerliga partiledningarna – varav inget hade någon regeringserfarenhet – ut för att profilera sig själva var och en så hårt som möjligt, snarare än att lägga gemensamma förslag. Man vann majoritet för första gången på 44 år. Och man vann omval i valet därpå.
Hur de tre partierna M, SD och KD ska agera återstår att se. Mycket talar för att de i grunden genomför sina valrörelser var och en på egen hand. Detta just därför man inte är samkörda och inte har något upparbetat förtroende tillsammans. Förtroendet baseras på den relation varje parti har med sina egna sympatisörer.
Här finns inga gratis segrar. Oppositionen måste visa att man har förmågan och politiken att regera landet.
Sakfrågorna – ska de komma i skymundan?
Madestam lyfter fram att väljarnas viktigaste sakfrågor kan avgöra. Ja, tänk om det kan bli så att verkligheten och sakfrågorna fick stå i fokus under valrörelsen! Jag är dock skeptisk. Smutskastning har sedan Mona Sahlins dagar som partiledare varit socialdemokratins strategi, inte att vinna på sakpolitik. Och ofta genom lögner kring udda frågor (i förra valet om marknadshyror, abort, dubbla medborgarskap och sambeskattning).
Här gäller det att väljarna ser igenom smutskastningen och låter de viktiga samtidsfrågorna avgöra.
Mycket står på spel. Men nog känns det som att Sverige äntligen har fått ett bärkraftigt regeringsalternativ till en S-ledd regering. Det är nu upp till väljarkåren att avgöra om man vill ha mer av Morgan Johansson & Co eller om man ska byta regering.