Inte sedan 1976 har ett riksdagsval varit så avgörande. Då valde svenska folket att avsätta Socialdemokratin efter 44 år vid makten. 2022 är frågan om man ska göra det igen, eller välja det välbekanta framför en ny politisk kurs.
Opinionen står och väger. S-regeringen med stödpartier får 180 mandat enligt senaste Sifo-mätningen, medan den konservativa oppositionens tre partier får 169 mandat. Denna gång 6 mandats övervikt för vänstern, medan förra mätningen gav oppositionen något enstaka mandats övervikt.
I veckomagasinet Fokus ser man detta läge som en nackdel för oppositionen. ”Operation regeringsskifte har gått i baklås”, hävdas i tidningen. Men det är givetvis lika osäkert för Socialdemokratin med stödpartier när det väger jämnt, eller hur?
Och min uppfattning är att det inte är politiskt taktikspel som är avgörande för utfallet i allmänna val. Verkligheten och hur den utvecklas är alltid den grund på vilket väljarna bestämmer sig.
Om sittande regering sköter sig, har den goda möjligheter att omväljas. Om den missköter sig, då hänger den löst – just det som opinionsmätningarna visar.
Vinnare och förlorare
Göran Persson förlorade 2006 efter tsunami-fiaskot då regeringen visade sig fullständigt oduglig. Fredrik Reinfeldt vann omval 2010 sedan regeringen skött den svåra finanskrisen på ett bättre sätt än övriga Europa, vilket internationella röster bekräftade.
Men Reinfeldts parti förlorade stort 2014 sedan han gjort upp med Miljöpartiet om migrationen och öppnat gränserna på vid gavel för hela världen vilket nu undergräver både välfärdssystemen och tryggheten på gatorna.
Stefan Löfven kunde, med nöd och näppe, sitta kvar efter valet 2018 då man värvat ett nytt stödparti i Centerpartiet. Inte därför att folket givit Löfven godkänt.
Nu då?
När ett land är inne i ett formativt skede – alltså då villkoren i verkligheten förändras – då är det svårt att i förväg avgöra vad som är viktigast för väljarkåren.
Så var det 1976. Socialdemokratin hade stelnat i sina former, medan Thorbjörn Fälldin talade för småföretagen framför storskaligheten, om natur och mänskliga miljöer framför betongbunkrar till bostadsområden, om livskvalitet och inte bara materiellt välstånd.
Skulle folket välja det gamla trygga, eller hade det nya större fördelar?
Samma avvägning kommer att ske 2022.
Är mer av gammal Socialdemokrati att föredra framför en regering som tar itu med migration, kriminalitet, energi och allt det som S-regeringar misskött?
Om det nya är mindre riskfyllt än det gamla
I normalläget, i ett samhälle som fungerar, vinner alltid det gamla framför det nya som är osäkert och okänt. Det nya är alltid riskfyllt. Men om det gamla börjar upplevas som en belastning kan det nya vinna, trots risken det nya innebär.
Så var det 1976. De borgerliga hade inte regerat landet på mer än 40 år. Bara de allra äldsta kunde överhuvudtaget minnas att det funnits andra regeringar än socialdemokratiska. Thorbjörn Fälldin som statsministerkandidat hade aldrig varit minister. Ja, han hade under sin långa tid som riksdagsman aldrig ens tillhört ett parti som satt i regeringen.
Men svenska folket ansåg att det var mindre riskfyllt att välja en ny regering, än att rösta på den gamla.
Detta eftersom Olof Palme hade drivit regeringen långt åt vänster och var så arrogant att han inte såg att folket var missnöjt med utvecklingen.
Blir 2022 ett nytt 1976?
Nu är frågan som väljarkåren ställer sig: är regeringsmakten så inkompetent, i hantering av allt från kriminalitet till elbrist, att det är mindre riskfyllt att satsa på det nya, där ett av de större partierna är nytt och oprövat och smutskastas av etablissemangen.
Det är här jag upplever två världar när jag talar med folk. Många är, med mig, bedrövade över hur illa statsmakten fungerar, hur kriminella får ta över allt större delar av samhället, medan politiker i makten pratar strunt och ingenting begriper.
Men jag möter också dem som inte ser till dessa brister utan mer skräms av vad en ny regering ska göra. Det är som om de söker tröst i handlingsförlamning och passivitet hos politiker. De har inte själva, eller deras barn, drabbats av kriminaliteten och hånar därför de som är oroliga över växande otrygghet. De talar istället svepande om 30-talet och risk för upprepning.
Två världsbilder kan knappast bli mer olika.
Det perspektiv som omfattar flest kommer att avgöra valet.
Ledande gestalter
En viktig skillnad mot 1976 är att då kunde två personer gestalta vägvalet. Olof Palme var vänsterns ledare, som med aggressiv retorik försvarade regeringsmakten och hånade utmanaren. På andra sidan Thorbjörn Fälldin som var sprungen ur den svenska myllan, gått den långa vägen och ingav ett orubbligt förtroende.
Idag når inga politiker den status och ställning som fanns förr. Vi har i den meningen blivit mer jämlika. Istället är det mängder med röster som hörs, och som inte behöver ta ansvar för sina påståenden. Det blir till en stark fördel för dem som sitter på makten. De kan skrämmas med oppositionen som är ett okänt kort och aldrig prövats, medan sittande regeringsmakt är en känd företeelse. Den kan vara oduglig, men den är svår att skrämmas med. Åter har vi valet mellan tryggheten i det vi känner till, mot det nya som kan vara betydligt bättre, men också sämre.
Här tror jag svaret ligger i varför oppositionen inte tagit ledningen, även om S-regeringen är fullkomligt oduglig att lösa de stora samhällsuppgifterna. Svenska folket vet inte om det är mer tryggt med en oduglig men känd regering, eller med en ny oprövad.