Skälet till att vi kan ha politiker med bristfällig förmåga vid makten är att hög status sitter i att ha titlar, inte i dokumenterad visdom, bildning eller ledaregenskaper. Jämlikheten spelar oss ett spratt.

Vi ser nu dagligen problemet med att låta landet styras av blåsta politiker, ett uttryck jag lånar från Bulletin. Dessa politiker har sett till att höja elpriserna till chocknivåer därför att de vill göra energisystemet klimatvänligt, men istället gör man Europa beroende av fossileldad rysk gas som Putin kan använda som geopolitiskt maktverktyg.

Varje gång dåraktiga beslut ifrågasätts därför att konsekvenserna är förödande, säger den partipolitiska nomenklaturan till sitt försvar: ”vi såg det inte komma”.

Nej, just det. Skälet är att de styrande saknar fundamentala egenskaper för att leda stora, komplexa verksamheter som berör miljontals människor och företag. Då räcker inte ytliga slagord i pressmeddelanden.

Vad krävs då av en statsman eller statskvinna?

Nej, inte expertkunskaper. Energiministern behöver inte vara civilingenjör som vet detaljerna kring hur elapparater ska konstrueras. Sjukvårdsministern behöver inte vara sjuksköterska eller läkare. Försvarsministern behöver inte vara officer.

Men denna insikt har tagits som intäkt för att en minister inte behöver kunna någonting alls. Och det är fel.

Ledarskap är att lösa problem – inte snacka om dem

Förmågan som en mäktig politiker måste ha om landet inte ska falla ner i kaos är: ledaregenskaper.

Med ledaregenskaper menar jag för det första förmågan att förstå vad som är viktigt. Och för det andra: att se till att lösa viktiga problem. Inte att snacka om dem – lösa!

Vi minns ju alla hur Anders Ygeman som inrikesminister (med ansvar för polis och inre säkerhet) inte informerade statsministern om att den största säkerhetsklassade läckan i svensk historia var på väg att ske i Transportstyrelsen – därför att han inte hittade ett avlyssningssäkert rum att rapportera om detta. Det är inte ledarskap. (Och sanning å säga, tror jag detta var ett svepskäl för att dölja att Ygeman aldrig ens fattade att det var en farlig läcka överhuvudtaget. Han såg inte problemet. Då är det svårt att utöva ledarskap.)

Handlingskraft är dock extremt ovälkommet i svensk politik idag. Man ska hålla på sin titel och göra så lite som möjligt. Då kan man göra spikrak karriär. Så fort man agerar, riskerar man att stöta sig med någon. Då slutar du tillhöra grupptänkarkollektivet och då hamnar du utanför.

Men en statsledning som bygger på passivitet är inte bra för folket och landet.

Vad värre är, denna handlingsförlamning kompenseras med högljudd plakatpolitik med syfte att framställa politikern som energisk, utan att det betyder någonting alls. Om man inte menar det man säger, kan man säga vad som helst som ger media. Detta fördummar politiken och samhällsdebatten.

Ledarskap bygger på intuition och integritet

Vad innebär då förmågan att inse vad det viktiga är? Här är kruxet med stort ledarskap: vad som är viktigast här och nu vet man först efteråt. En ledare måste agera på sin intuition, ofta i strid med etablissemangens intressebaserade uppfattningar. Alla historiens största ledare – för mig främst Lincoln och Churchill – var outsiders i makteliten. De gick på sin övertygelse, i strid med statsförvaltningar och politiska kollegor. Därför att de förutsåg vad som var riktigt viktigt.

Och den som ska ta strid, inte bara med politiska motståndare utan med hela grupptänket för tiden, måste ha mycket stark integritet. Tyvärr är det svenska systemet uppbyggt på allt annat än integritet. Det är grupptänk som är svensk statsförvaltning. Och det är grupptänk som lett till alla kriser och katastrofer. Det kollektiva ”ledarskapet” är inget ledarskap överhuvudtaget. Ingen vågar gå före. Alla väntar på alla andra.

Och risken med att ha integritet är stor. Oddsen för att vinna mot grupptänkets passiva hållning är inte goda.

Därför krävs också visdom

Den som har stark integritet men inte visdom – som för mig är en kunskap byggd på erfarenheter och/eller intuition mer än inlärd bokkunskap – blir lätt nedmald, utkastad eller förlöjligad. För att inte misslyckas måste den som avviker från grupptänkandet ha större visdom än andra. Man måste förstå att ta de rätta striderna och avstå strider man inte kan vinna – just nu.

Abraham Lincoln hade gått något enstaka år i småskolan, men hans visdom gjorde honom till en av västvärldens främsta ledare genom historien. Få visade sådant tålamod med korrupta politiker som Lincoln – enligt devisen: så länge de gör större nytta än skada behöver jag dem. Visdom är alltså inte principfast. Visdom kan användas för att nå det högsta målet, om än vägen dit blir krokig.

Det är därför konservativa politiker är de som lyckats bäst i världshistorien. De har varit pragmatiska och sett den större bilden, oftare uttryckt på engelska: ”the big picture”.

Detta saknas helt i de gamla partierna i Sverige. Man grottar ner sig i detaljer. Inte minst ”klimatpolitiken”, som ju verkligen borde anspela på att se den större bilden, men som blir sin egen värsta fiende. I vänsterradikal yra har man stängt ner kärnkraften för att visa handlingskraft och lyfter fram vinden och har med det skapat kaos, gas- och oljeeldning och beroende av totalitära regimer. Inte gynnar det klimatet iallafall.

Bildning krävs för att nå förtroende

Till ledarskap hör också bildning, teoretiska kunskaper, även om det inte kommer främst. När Annie Lööf trodde att Gustav II Adolf levde på 1800-talet visar det att hon saknar bildning. Det betyder inte nödvändigtvis att hon inte kan vara ledare, men avslöjandet att hon inte visste visar vad bristen på bildning leder till: förlorat förtroende. Om hon inte kan det, hur lite kan hon då om annat?

Låt mig åter ta Lincoln som exempel. Han är den ende presidenten i USA som inte var medlem i någon kristen kyrka. Han var inte troende på vanligt vis. Men! Han var en flitig användare av bibelcitat. Jag tror att det var ett sätt för honom att visa att han hade bildning.

Och sedan är ju bildning självklart något som gör att man som människa förkovras och uppmuntras att tänka och bilda sig uppfattningar. Det stärker naturligtvis också grunden för ledarskapet. Och man kan ställa sig frågan hur nyfiken en ledare utan bildning är. Styrs inte en ledare utan bildning per definition av fördomar?

Jämlikhet måste balanseras med meritokrati

Ett skäl till att ledarskap är svårt att uppnå i Sverige är den obalans som uppstått i värderingar. Förr, under Per Albin Hanssons tid, fanns en strävan efter jämlikhet men den kopplades alltid till meritokrati (duglighet genom kunnande, flit och ansvarstagande). Det var kombinationen jämlikhet-meritokrati som gav den svenska arbetsmoralen dess incitament. Och med den lyfte svenska folket sitt land från fattigdom till världens rikaste från 1870 till 1970.

Men sedan kom 1968 och Olof Palme. Då började jämlikhet lyftas fram som det enda giltiga. Och med bara jämlikhet är det helt rätt att ha idioter på chefsposter. Alla ska ju få bli ledare!

Är det något Sverige behöver nu är det riktigt ledarskap. Men det kräver att svenska folket ser igenom plakatpolitikerna och söker sig till dem som ser den stora bilden och pragmatiskt genomför lösningar som för landet framåt, istället för bakåt.