Nu lägger sig EU i svensk skogspolitik, vilket bara är ett exempel på hur det nationella självbestämmandet undermineras. Det är dags att dra i nödbromsen, skriver Jessica Stegrud, Europaparlamentariker för Sverigedemokraterna i debattartikel.
LULUCF står för ”Land Use Land Use Change and Forestry”, vilket på svenska blir ”markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk”. Viktiga frågor i EU omges ofta av en dimma av komplicerad terminologi, inget nytt så långt.
EU vill förändra svensk skogsbruk
Men låt mig förklara. EU-kommissionen vill inom åtta år i detalj reglera hur mycket skog vi får avverka i Sverige. Ja, det är sant. Enligt ett liggande förslag från kommissionen skulle vi behöva minska vår avverkning med ungefär 15 procent fram till år 2030 – vilket totalt skulle förändra förutsättningarna för hela den svenska skogsförvaltningen och även för skogsindustrin.
Detta är – tyvärr – symptomatiskt för EU-samarbetet, på flera plan. För det första har en nationell fråga (skogspolitik) plötsligt blivit överstatlig. På en direkt ställd fråga från oss i SD-delegationen fick vi svaret att jodå, enligt ett domstolsutslag från 1999 (!) som fastslår …
”artikel 191 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är den korrekta rättsliga grunden när det väsentliga syftet med en gemenskapsåtgärd är att bibehålla och nyttja de naturresurser som utgörs av skogarnas ekosystem”.
Alltså en så kallad ”gemenskapsåtgärd”. Schack matt. EU gör som EU vill. Den som är av en annan uppfattning ställs mot en armé av EU-jurister.
Försvårar för de som är bäst i klassen
Och folkvalda. En fråga som LULUCF, som har avgörande betydelse för den svenska skogsnäringen, kommer att förhandlas mellan de stora partigrupperna och sedan avgöras av maltesiska, tyska, bulgariska, belgiska (och så vidare) EU-parlamentsledamöter. De är inte insatta i svenska förhållanden, har inget intresse eller engagemang för svensk skogsindustri och kommer i de flesta fall helt enkelt att följa med strömmen. Svenska väljare kan inte ställa dem till svars, ännu mindre rösta bort dem.
Denna fråga är också symptomatisk på ett annat sätt, nämligen genom att man är hårdast mot den som redan är bäst i klassen.
LULUCF handlar alltså om att vi ska låta våra skogar ta upp koldioxid från atmosfären. Men så sker ju redan. Sverige tillhör den absoluta världseliten när det gäller att sköta vår skog och låta den ta upp koldioxid, faktiskt merparten av våra bruttoutsläpp. Men istället för att gratulera oss till framgången och ge oss lättnader i våra åtaganden, vill EU-kommissionen istället ge oss den allra tyngsta ryggsäcken.
Svenska vänsterpartier låter det ske
Och Sveriges vänsterregering låter det ske, vilket i sig är ett enormt problem. Det finns möjligheter för enskilda regeringar att förhandla och protestera, men regeringen Löfven tog för vana att lägga sig platt. Någon förändring är ännu inte i sikte.
När man sätter sig in i juridiken som omger LULUCF så får man dessutom en känsla av att det är kört. Vi sitter redan fast, som en fluga i spindelns nät. En stor majoritet av EU-parlamentet, inklusive sju av åtta svenska partier, har nämligen röstat för EU:s bindande klimatlag.
Och nu är vi alltså på ett sluttande plan mot ett antal ganska drakoniska åtgärder, där ett sorts europeiskt markövertagande av den svenska skogen bara är en liten del av det hela. Parallellt med detta förskjuts makten från nationella regeringar till EU:s institutioner.
Är detta en slump? Nej.
Gigantisk maktöverföring till Bryssel
Kommissionens förre ordförande Jean-Claude Juncker, lär ha uttryckt det på följande sätt (här i svensk översättning):
”Vi bestämmer något … och avvaktar en tid och ser om något händer. Om det inte blir något ramaskri och inga uppror, eftersom de flesta inte förstår vad som har bestämts, så kan vi fortsätta. Steg för steg, tills det inte finns någon återvändo.” (mina kursiveringar)
Det är alltså dit vi är på väg. Vi borde alltså famla efter nödbromsen. Och LULUCF är alltså bara en av väldigt många frågor. Fler än jag kan räkna och troligen fler än någon enskild person känner till.
Vi i Sverigedemokraterna fick rätt om migrationen, vi fick rätt kriminalpolitiken och nu även om energipolitiken. De andra partierna är i bästa fall efterkloka och i värsta förstår de inte ens när skadan redan är skedd. Så folk borde faktiskt lyssna när Sverigedemokraterna säger att EU-samarbetet och svensk EU-politik är på väg åt fel håll.
Vi såg det komma.
Jessica Stegrud (SD)
Europaparlamentariker