Centerledaren Annie Lööf har fått två tuffa besked det senaste dygnet. Först ras i SCB och idag ras i hennes personliga förtroende bland väljarna. Det är bra. Sverige behöver tydliga regeringsalternativ.

Igår meddelade SCB att Centerpartiet tappar 1,1 procentenheter och ligger nu under valresultatet 2018. Idag publicerade Expressen Sifo-mätning om partiledarnas förtroende, där Lööf tappar hela 8 procentenheter, från 30 till 22 procent.

– Det är ett väldigt kraftigt ras i en enskild mätning. Det har väl i stor utsträckning att göra med budgetomröstningen, säger Toivo Sjörén, opinionschef på Sifo till tidningen.

Vänster eller höger?

Förklaringarna till det snabba tappet i opinionen kan knytas till Centerpartiets ovilja att ta ställning mellan de allt tydligare regeringsalternativ som utkristalliserar sig inför valet 2022. Annie Lööf släppte fram en statsminister som fick stöd av S, MP, V och C.

Sedan röstade hon inte med regeringens budget, som var förhandlad med V. Därmed såg Lööf till att den statsbudget som antogs var skriven av M, SD och KD.

Genom Centerpartiets vinglande ger riksdagen skiftande besked: vänster i regeringsfrågan, höger i budgetfrågan.

Svek bör väljarna straffa

Detta vinglande har varit Lööfs linje allt sedan januariavtalet träffades 2019. Själv är jag förvånad över att väljarflykten märks först nu. Liberalerna tappade väljare ganska snart efter att man givit makten till en vänsterregering, medan Centerpartiet legat på eller till och med över förra valresultatet. Obegripligt, om du fråga mig.

Nu verkar dock somliga C-väljare ha insett vad innebörden av Annie Lööfs linje om ”den breda mitten” betyder i praktiken: kaos i riksdagen.

Och än värre: ett partipolitiskt landskap där väljarkårens inflytande försvinner. Ju mer korridormygel partierna ägnar sig åt efter valdagen, desto mindre makt har väljarna. Den taktiken betyder att väljarna ska ”köpa grisen i säcken” och inte veta hur deras röst används efter valdagen. Exempelvis trodde säkert de flesta C-väljarna att man röstade på en regering med Ulf Kristersson (M) som statsminister – eftersom det var vad Lööf sa. Men istället gav de valda C-riksdagsmännen makten till Stefan Löfven (S).

Sådant svek ska straffas i en fungerande demokrati.

Väljarna är betjänta av tydliga alternativ

Det är väljarkåren som ska avgöra inriktningen på landets politik. För att kunna göra detta behövs två tydliga regeringsalternativ att rösta på. Vi ser början på det idag. Ett vänsteralternativ med S, V och MP. Och ett icke-socialistiskt med M, SD och KD.

Till något av dessa alternativ borde C och L tydligt ansluta sig, om de vill vara kvar i riksdagen.

Med två alternativ är det väljarna som får avgöra om vi ska ta en sväng åt vänster, eller en sväng åt höger.

Då har vi en vital demokrati där ingen kan tveka på vilka som fått mandat att leda landet till nästa val.

Det är dags för C att inse att politik på nationell nivå inte är ett kafferep där de valda kan göra vad de vill. Representativ demokrati betyder att man söker stöd för en uttalad politik före valet, och efter valet ser till att göra vad man kan för att genomföra den.

Annie Lööf försöker av allt att döma söka stöd för att inte ta ställning i regeringsfrågan före valet, utan bestämma sig först efter valet. Därmed låter Lööf som en dåligt hästhandlare.

Då är det inte mer än rimligt att hon straffas av väljarna – i opinionsmätningar men också på valdagen.

*

När hästhandlare används som nedsättande term relaterar man underförstått till någon som förskönar hästens egenskaper eller underlåter att berätta om egenskaper som är negativa avseende köparens tänkta användning av hästen.