Aldrig har så många fackföreningsföreträdare hamnat i en regering som den Magdalena Andersson presenterat. Vad beror det på? Och vad betyder det för Socialdemokratin?

I socialdemokratiska lokaltidningen Sydöstran konstaterar Stig-Björn Ljunggren att ”det finns ovanligt många med facklig bakgrund” i Anderssons nya regering. Alla tre fackliga centralorganisationers tidigare ordförande finns med: Karl-Petter Thorwaldson (LO), Eva Nordmark (TCO) och Anna Ekström (Saco). Lägg till det facklig bakgrund för statsråden Johan Danielsson (LO) och Annika Strandhäll (Vision), samt nye partisekreteraren Tobias Baudin (Kommunal).

Fackligt folk närmare verkligheten?

Ljunggren menar att skälet till att folk utanför riksdagen väljs kan bero på att fackföreningarna har större dragningskraft på skickliga folkliga företrädare. Eller på att facken är mer utsatta för verkligheten än politiker högst upp på valsedlarna som blir valda hur dåligt det än går för partiet och därmed har sitt på det torra.

Fackföreningsrörelsen kan inte klaga på bristande politiskt inflytande, skriver Ljunggren och om de ”kan visa detta i praktisk politik så är rätt mycket vunnet inför valet”.

Widar Andersson i Folkbladet (S) är inne på samma linje: ”Magdalena Andersson har också tagit in flera LO-tungviktare i regeringen och partiledningen. Räkna med arbetarkonservativa utspel under valåret. Vilket kan vara bra för S och Sverige på många sätt.”

I klartext: pressa tillbaka identitetsvänstern

Jag är inte alls övertygad om att fackliga förtroendevalda finns närmare verklighetens folk. Inte ett dugg. Det jag ser från fackligt håll är lika dåligt som allt annat från S, med det extra hyckleri som det innebär när en fackföreträdare propagerar för ett parti – även om de flesta medlemmarna röstar på andra.

Däremot tycker jag mig i båda S-redaktörernas texter se mellan raderna en önskan om att S-regeringen ska lägga identitetspolitiken åt sidan. Widar Anderssons arbetarkonservativa anslag syftar förmodligen på en förhoppning om att fackföreträdare lättare borde kunna se hur verklighetens folk – väljarkåren – är trötta på en invandring som innebär att välfärden för den som arbetat hela sitt liv i Sverige urholkas.

Varje gång en S-minister häver ur sig att det måste satsas mer på utsatta områden, säger samtidigt att det blir mindre välfärd för lojala svenskar (med olika bakgrund) som gör sin plikt, arbetar, uppfostrar barn och betalar världens högsta skatter.

Inte heller detta tror jag kommer att ske, bara därför att fackföreningsfolk fått stor plats i S-regeringen.

Socialdemokratin måste göra upp med Olof Palmes dumdristiga mytbildning om Sverige som ”humanitär stormakt” och att vi därför kan vara hela världens socialkontor. Det är en uppgift som är mycket större än att några fackrepresentanter kan ordna det. Partiet måste rannsaka sin själ och erkänna att man gått vilse i minst trettio år.

Det kommer inte att ske. Och svenska folket borde dra en tydlig slutsats av det – och välja en annan riksdagsmajoritet.