Om det inte vore så allvarligt, skulle man kunna skratta åt inkompetensen på vänstra planhalvan i riksdagen. De tillsatte och avsatte sin statsminister inom loppet av sju timmar. De spräckte sin regering när man inte lyckades få igenom sin egen statsbudget. Detta trots att man har majoritet i riksdagen.
Notera det sistnämnda! S, MP, C och V har majoritet i riksdagen. Dessa fyra partier har de 175 mandat med vilka man kan styra landet – om man har förmågan. Allt strul vi sett sedan valet 2018 är deras egenhändigt ordnade kaos.
Detta är vad man kommer att få mer av om man i valet 2022 röstar på dessa fyra kaospartier, som inte erkänner varandra som regeringsunderlag.
På andra sidan har oppositionen i dagsläget 174 mandat. Trots att de tre partierna M, SD och KD formellt saknar makt, har de fått igenom sitt förslag till statsbudget och samarbetar allt mer målmedvetet för att kunna ta över.
Regeringsduglighet viktig förtroendefråga
Det är ingen liten sak att visa regeringsduglighet. Det var under lång tid Socialdemokratins paradgren. Många väljare röstade S även om man inte tyckte om politiken men gillade en stabil, trygg och duglig regering.
Nu är det oppositionen som visar att man kan identifieras med denna profil, medan S ingår i kaosvänstern.
Men kommer harmonin på icke-socialistiska sidan att hålla? Ulf Kristersson har ”uteslutit” att Jimmie Åkesson kan ingå i en ny regering. Och Jimmie Åkesson har i DN sagt: ”Om vi skulle ha en statsministeromröstning i dag skulle vi rösta rött mot alla. Vi är inte bekväma med någon just nu.”
Men riktningen är klar, partierna gör upp om allt mer.
Och på kommunal nivå har samarbeten redan etablerats på flera håll. I Riks har jag gjort en intervju med tre sverigedemokratiska ordföranden i kommunstyrelsen (KSO), alltså kommunens ”statsminister”, om deras framgångsrecept. Och det är tydligt: att bygga relationer på personlig basis är grunden till ledarskapet. (Inslaget släpps i Riks snart).
Konservativ anda kan underlätta
För att kunna samverka måste man lita på personerna i de andra partierna. Det är därför nya samarbeten mellan partier tar lång tid att bygga. Särskilt på riksplanet, där vardagen är längre bort än i kommunerna.
Min teori är att partier med konservativa drag, där pragmatism står högre i kurs än att skrika högst, har lättare att samverka, jämka och ha tålamod. Det bådar i så fall gott för M, SD och KD. Samtidigt som framtiden ser mörk ut för plakatpolitikerna i S, MP, C och V.
Sverigedemokratisk utmaning
Men det finns svårigheter. I Folkbladet (S) skriver redaktören Widar Andersson: ”Jimmie Åkesson får hålla tungan rätt i mun när han ska tala om partiets ’vi’. Å ena sidan vi som såg det komma. Å andra sidan vi som samarbetar med en del av dem som inte såg det komma.”
Andersson har rätt i att omställningen inte är enkel, från ständigt oppositionsparti som blockeras från alla sammanhang och av etablissemangen ses som något katten släpat in, till att bli ett maktparti med tunga och viktiga positioner i statsapparaten som gör att man blir en del av det etablissemang man tidigare kritiserat.
Men här ger de sverigedemokratiska kommunstyrelseordföranden som idag regerar i kommunerna också en föraning om hur det kan komma att fungera också på riksnivå. Genom att bygga förtroende med andra aktörer som inte kan nå makten utan samverkan med SD, kommer partiets företrädare att axla ansvaret och visa att de lever upp till alla krav, minst lika bra som andra partiers företrädare.
Den konservativa ansatsen, att pragmatiskt ta verkligheten på allvar, ger en utmärkt vägledning till ett sunt ansvarstagande, i skarp kontrast till alla vänsterradikala ambitioner som alltid slutar i kaos.