Från vänsterhåll hävdas alltid att unga blir kriminella därför att de är fattiga, trångbodda eller socialt utsatta på annat sätt. Författaren Lena Andersson vänder sig i Svenska Dagbladet mot detta mantra. Det är lätt att hålla med om att våldet har moraliska orsaker.
Konservativa hållningar växer sakta fram i svensk samhällsdebatt. Det är inte bara spännande, utan kan bli landets räddning i en tid då våldet eskalerar.
För visst är det tröttsamt att höra vänstern tjata om mer pengar till förorterna. Just de områden som redan överöses med skattepengar som inga andra. Rinkebyskolan får 170.000 kr per elev, medan skolor i skötsamma områden får 68.000 kr per elev. Ringebyelever får alltså två och en halv gånger de utbildningsresurser som andra skolor i Stockholm får, ändå vill vänsterpartierna ösa ännu mer pengar på dem. Som om det skulle minska våldet.
Fördummande övertro på politik
En som ifrågasätter ”bristande resurser” som förklaring till ökad kriminalitet är författaren och SvD-kolumnisten Lena Andersson. I sin senaste kolumn skriver hon:
”Själv är jag benägen att tro att många av Sveriges problem härrör från en brist på stadga i det filosofiska fundamentet, till vilken hör en fördummande övertro på samhällsvetenskap och politik, en loj relativism och ett bildningsförakt som varit förödande … Vidare är jag benägen att tro att de envisa men ofullgångna materialistiska förklaringarna (fattigdom, trångboddhet, resursbrist) har fördunklat och förvillat. Det är inte där det sitter.”
Det är inte pengar som fattas, utan tanken.
Fostras från att lockas av frestelser
Lena Andersson fortsätter:
”Jag är också benägen att tro att ett samhälle som ser på antisocialt beteende som något man ’riskerar att hamna i’ snarare än som en frestelse man behöver fostras till att stå emot, inte är idémässigt rustat att lämna något efter sig till nästa generation.”
Exakt. Rätt ord är ”fostras”. Unga måste fostras till att förstå förtjänsten av att vara hederlig, göra sina plikter och vara en tillgång för samhällsgemenskapen. Arbetarklassen för etthundra år sedan förstod att framgång låg i att göra rätt för sig. Då kan man vara stolt även om man socialt och ekonomiskt har blygsamma livsbetingelser. Med sådan moralisk grund behöver man inte drabbas av ångest i jämförelse med andra. Man gör sig själv jämlik genom att vara moraliskt rättfärdig. Då har man inget att be om ursäkt för. Då är man fri på det existentiella planet.
Testosteron behöver inte leda till våld
Unga män har i vår tid inte tagits i anspråk för krig på samma sätt som förr, menar sedan Lena Andersson.
”Vad kriminalitetens urartning än har sin grund i är det svårt att bortse från att under merparten av historien har delar av den unga manliga befolkningen tagits i anspråk för att utöva och förbereda sig för våld inom auktoritära strukturer. Så har tillvaron tett sig oberoende av om samhällena varit sekulära, kristna, hinduiska, muslimska eller konfucianska.”
Här har Andersson fel. Hon hänvisar ju själv till att unga män kan få utlopp för sitt överflöd av testosteron genom idrott, och på det sättet inte behöver bli kriminellt våldsamma.
Andersson har också fel när hon dömer ut oppositionens kriminalpolitik som fåfäng: ”Staten kan låsa in folk och kasta bort nyckeln, men eftersom det är en hydra den har att göra med växer ett nytt huvud ut för varje som huggs av. Våldet och underkuvandet, härskandet och kujonerandet, är en mänsklighetens urfråga.”
Men denna hydra är ju omoralen och vänsterns ”normkritik”, som hyllar anarki och laglöshet. Om en ny regering låser in de testosteronstinna unga kriminella som utför grova våldsbrott på långa fängelsestraff med ena handen, borde den andra handen användas för att med full kraft slå sönder den sjuka filosofiska vänsterideologi som gör gängkriminella till glorifierade föredömen. Och på det sättet göra gängen till de avskum de är, och därigenom få nyrekryteringen att upphöra.
För att detta ska vara möjligt krävs en förändrad politikerroll där politiker agerar utifrån sitt ledarskap i samhället, inte som går och nitiska byråkrater. Politiker som leder samhället i att återupprätta arbetsmoralen och gör den till hjälte som fullgör sina plikter, medan man fördömer de som är destruktiva och saboterar samhällsgemenskapen.