Klimatkonferensen COP26 i Glasgow går mot sitt slut. Som väntat blir det mest prat. Men delegaterna smutsar också ner ordentligt genom att flyga till Glasgow i hundratals privatjet och andra flygmaskiner. Det illustrerar problemet: utsläpp är nödvändiga för att utveckla välståndet som mycket få människor är beredda att avsäga sig.
Det kan tyckas trivialt att påpeka utsläppen för resorna till Glasgow, man pekar finger. Men att miljöminister Per Bolund och ärkebiskop Antje Jackelén flög till klimatmötet (även om Jackelén försökte vilseleda genom att i sociala medier lägga ut bilder när hon är på en järnvägsstation), har en naturlig förklaring: mänsklig aktivitet kan inte utföras utan att påverka miljön.
Bara Bolund (MP) behöver snabba färdsätt
Den som inte vill påverka miljön uppnår det enklast genom att ta livet av sig.
Så det borde bli ett slut på alla känslomässiga utfall om skam och undergång. Det är struntprat. Och helt kontraproduktivt. Vi kan inte – och ska inte – sluta med mänsklig aktivitet, som att flyga.
Hela frågan får en löjeväckande belysning när Per Bolund ska förklara varför han flyger till klimatmötet: ”Jag kommer att åka med flyg, för jag får inte ihop min kalender (–) I mitt framtida Europa kommer vi att kunna åka snabbtåg mellan både Stockholm och Glasgow.”
Jo, tjena!
Den miljöpartistiska hybrisen lyser kring svaret: Bara han behöver flyga för att spara tid. Det behöver ju ingen annan göra, eller hur? Övriga dödliga kan åka långsamma färdsätt.
Miljöfrågan kidnappad av planekonomiska hycklare
Det är tragiskt att miljöfrågorna kidnappats av hycklare, aktivister och tokstollar. Självklart ska vi skapa de bästa tänkbara villkor för flora och fauna. För djur och växter. Vi människor mår också bäst när ekologiska system är i balans.
Problemet är att så många spänner vagnen framför hästen. Man tror att höga ambitioner i ord betyder något. Att orden och politiskt engagemang kan skapa något. Men det är en lögn. Ord är prat. Det löser ingenting. Och om politiker får trumfa igenom skrivbordsprodukter till ambitioner kommer resultatet att bli värre än passivitet.
Titta på Sovjetunionen. Där visste politiken exakt vad man ville åstadkomma. Planekonomin hade höga mål för samhället. Men istället för att skapa ett gott samhälle skapade man en brutal och smutsig fattigdom.
Det är därför det är tur att klimatmötet COP26 i Glasgow inte blir någon succé.
Bättre med konkreta, produktionsnära steg
”Ett succéutfall skulle nämligen”, skriver Widar Andersson i Folkbladet, ”kräva en stor mängd halvlögner, halvsanningar och tungomålstalande från så gott som alla inblandade”.
Att tro på att Kina, Ryssland, USA, Indien, Japan och andra stora utsläppsländer skulle mena allvar med fagra löften är att be om att bli deprimerad när löftena inte infrias.
Det är bättre att ta små konkreta steg. Att stödja teknik som fungerar. Utveckling och effektivisering nära produktionen. Det grå och aldrig särskilt flärdfulla vardagsarbetet.
Och komma bort från utopisternas ambitioner där det bästa är det godas fiende. Låt oss erkänna de tekniska fördelar vi har i klimatfrågan, som kärnkraft.
Hushållning med naturresurserna är viktigt. Och den har blivit – och kommer fortsätta bli – allt effektivare, så att mänsklighetens påverkan på ekosystem och klimat minskar.
Men låt då de som kan tekniken och förstår hur den ska implementeras i verkligheten sköta detta, istället för överambitiösa politiker och byråkrater som egentligen bara använder miljö som karriärverktyg för egen del.