Robert Gustafsson bär upp ’Den osannolika mördaren’

Äntligen en svensk dramaproduktion som håller måttet. Netflix har producerat en miniserie i fem delar om ”Skandiamannen” som av åklagarna pekats ut som trolig mördare av statsminister Olof Palme 1986.

RECENSION. Det mesta av film och drama som görs på svenska numera är skräp. Politiskt tillrättalagt för postmodern vänster och därmed fullständigt ointressant. Absolut värdelöst.

En proffsig produktion

Men när ett amerikanskt tevebolag som Netflix, som från början var ett programmeringsbolag, och håller i trådarna kan svenska skådespelare få delta i något som håller som kommersiellt gångbart drama.

Robert Gustafsson lärde sig hantera ansiktsmasker med ”hundraåringen” och är suverän i sin förmåga att med blicken, rörelserna och små munrörelser skildra den svåråtkomlige Stig Engström.

Miniserien utgår ifrån att det var Stig Engström som sköt Olof Palme. Varje avsnitt inleds med texten: ”Baserat på ett olöst brott”.

De olösta frågorna

Därmed har berättelsen samma svaghet som Palmeåklagarna hade med sitt utpekande av Engström. Hur kommer det sig att Stig Engström skulle haft vapnet på jobbet, just den dagen han råkade få syn på Olof Palme? Det förklaras i miniserien lika lite som åklagarna gjorde förra året när mordutredningen lades ned.

Och varifrån hade Engström fått vapnet? I miniserien visar den vapensamlande grannen sina vapen för Engström och poliser spekulerar i att han kunnat köpa vapnet illegalt.

Den andra svagheten är motivet. Varför skulle Stig Engström som inte var en våldsam person, även om han i miniserien får brusa upp ordentligt några gånger, ta steget till att bli en överlagd mördare? En spekulation är att han ville bli känd och omtalad när hans yrkeskarriär gick nedåt. Men Engström sa ju aldrig under de 15 år han levde efter mordet att det var han som gjort det.

Om Engström ville skryta, vilket han ville, hur kunde han då motstå frestelsen att få hela världens blickar mot sig genom att erkänna? Särskilt när media slutade intressera sig för hans vittnesuppgifter.

Engström som Palmemördare övertygar inte i miniserien, lika lite som i åklagarnas förundersökning. Att Engström inte sågs av andra vittnen kan ju bero på att han aldrig var så nära mordplatsen som han skryter om.

Fiktionen fungerar ändå

Men denna fiktiva tolkning av Palmemordet fungerar som krim-serie. Jag hade svårt att stänga av, även om man som vanligt kan klaga på klippningen. Det är bara Hollywood som kan klippa filmer och serier så att övergångarna mellan scener och händelser blir sömlöst strömlinjeformade.

Det är skådespelarna som bär upp berättelsen. Utöver Robert Gustafsson främst Peter Andersson som lugne och professionelle kommissarie Arne Irvell och Mikael Persbrandt som odräglige S-lakejen och polismästare Hans Holmér.