Väljarströmmarna ser annorlunda ut nu. Förr var ”mittenpartierna” C och L de som fångade upp S-väljare som var besvikna på Socialdemokraterna. Nu går S-väljarna direkt till huvudmotståndarna SD och M.
En anledning till att Annie Lööf (C) inte lyckas med att lansera ”den breda mitten” är att väljarna inte vill ha den. I och för sig hävdar statsvetaren Henrik Ekengren-Oscarsson att många väljare finns i mitten. SOM-institutet frågade under valåret 2018 vilka partier väljarna vill se i regeringen. Då består den mest populära konstellationen av både höger- och vänsterpartier. Problemet är bara att väljarna inte röstar på det sättet.
I SVT:s vallokalundersökning 2018 framgår att 42 procent av väljarna ser sig som höger, 37 procent ser sig som vänster och 21 procent som mitten (varken eller). Redan här är alltså mitten minst. Och det blir ännu tydligare när man tittar på partibytare.
S-väljare hoppar över mitten
Få går till mittenpartier. Tvärtom: De väljare som överger S hoppar över mitten och går direkt till i första hand SD, och i högre grad till M eller KD än till C och L (se grafen ovan). Också de väljare som överger M går i högre grad till SD än till mittenpartierna.
Förr var det annorlunda. Borgerliga regeringar kunde bildas då mittenpartierna attraherade dem som övergav Socialdemokratin.
”Den tiden är helt förbi. Någon mitten finns inte längre. Väljarna är mer rörliga”, skriver Martin Tunström i Smålandsposten.
Väljarna belönar tydliga alternativ
För egen del fick jag en tankeställare när jag igen läste Hans Bergströms doktorsavhandling ”Rivstart” (se kulturartikel i Samtiden från helgen). Att de borgerliga vann det historiska valet 1976, då S förlorade efter över 40 år vid makten, berodde inte på att oppositionen var samkörd. Tvärtom var dåtidens tre oppositionspartier mer splittrade än på länge.
Och att alla tre profilerade sig starkt var för sig var framgångsrikt. Thorbjörn Fälldin matade på med kategoriska utspel om kärnkraften, vilket splittrade Socialdemokraterna och förstörde deras valupplägg (så som migration/kriminalpolitik splittrar S idag). Gösta Bohman körde på med den nya och kontroversiella idén att man faktiskt kunde sänka skatterna. Per Ahlmark agiterade hårt för liberalismen – om sociala reformer utan socialism.
Just att partierna profilerade sig hårt, gjorde också att de tillsammans fick fler röster än någonsin.
I de valrörelser där oppositionspartierna istället förberett sig på ett regeringsövertagande och koordinerat partierna i relation till varandra, som 1968 och 1985, har man förlorat valen.
Det var Thorbjörn Fälldin som 1976 vände sig mot att planera ett regeringstillträde, trots att opinionsmätningarna pekade mot att man skulle vinna.
Fälldin viftade bort Moderaternas iver att förbereda, med förklaringen att det är för många okända variabler för att det ska vara meningsfullt att planera. Partierna skulle då tona ner sina profilfrågor, för att inte skilja sig för mycket från de andra partier man ville bilda regering med. Fälldin såg ingen vits med att vara mer slätstruken. Han påpekade också att det bara skulle bli ”en massa snack och tjafs” internt i partierna som skulle göra mer skada än nytta.
Allt annat än mitten
Fälldin fick rätt. Lärdomarna visar att partier ska vara allt annat än mitten i valrörelser. De ska stå för tydliga besked i frågor som väljarkåren anser avgörande för hur de ska rösta.
I valrörelsen 2022 kommer ”landsort, arbetaryrken och klassiska s-väljare hamna i centrum istället för en urban medelklass”, skriver Tunström. Ligger mycket i det, även om jag har svårt att se hur Moderaterna skulle kunna värva dem. Det är ju dessa väljargrupper som i allt större utsträckning gått över till Sverigedemokraterna under 2010-talet.
Moderaterna borde kanske rikta sig till de högre avlönade och utbildade urbana väljare man förlorat – och få dem att förstå varför konservativa åtgärder är nödvändiga tillsammans med den ekonomiska agenda partiet har. Gösta Bohman var ju skicklig på att driva ekonomisk högerpolitik samtidigt som han stod för traditionellt konservativa värden, som starkt militärt försvar. Moderaterna fick i riksdagsvalet 1982 hela 33 procent av rösterna i Stockholms stad.
Om den moderata valstrategin istället för tydlig och rak agenda, går ut för att reta upp så få som möjligt genom mittenpolitik (Reinfeldts triangulering), då kan det gå illa.
Det är naturligtvis en tuff uppgift, men historien visar att tydliga och raka besked byggda på en fast övertygelse är det som i längden lönar sig för politiska partier.
*
Se mer: SVT Valu2018