I det kulturella ingenmansland som Sverige alltmer blir, erbjuder de kriminella gängen bekräftelse för rädda och kulturellt förvirrade invandrarbarn. Gängens lockelse ligger i att de avvisar både den svenska kulturen och föräldrarnas kultur.
Brottsförebyggande rådets rapport om den mycket kraftiga överrepresentationen i brottsstatistiken för utlandsfödda – och särskilt för andra generationen invandrare – skapade bara marginell diskussion.
Justitieminister Morgan Johansson (S) fortsatte att hävda ”socioekonomiska faktorer” även om studien visade att när hänsyn tagits till kön, ålder, ekonomi och utbildning återstod ändå den största delen av överrepresentationen. Andra generationens invandrare begår nästan dubbelt så mycket brott som svenskar med svenska föräldrar.
Vad denna överrepresentation beror på vill inte makthavarna i politik och myndigheter diskutera.
Splittrade mellan två kulturer
Somliga medier vågar dock ta upp problemet. Den nye gästkolumnisten och språkforskaren Matilde Tiozzo tar i Göteborgs-Posten i helgen upp intressanta resonemang: Därför är andra generationens invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken.
Hon menar att andra generationens ungdomar blir kriminella därför att gängen erbjuder en gemenskap för den som känner sig splittrad mellan två kulturer. Den mångfald som politiska etablissemang ser som så vacker, blir ett ok om halsen på den som drabbas av den med full kraft. Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Annie Lööf och andra hade lyxen av att växa upp i en mononationell kulturell miljö där de hörde hemma. För dem är det lätt att prata strunt om mångkulturens fördelar.
Men för dem som inte är förankrade i en mononationell kultur, utan tvingas på två väsensskilda kulturer från barnsben ”växer upp i ett slags initial kluvenhet”, i två världar som man måste ”försöker sammanfoga … vilket inte alltid är lätt”, skriver Matilde Tiozzo.
Större kulturkapital men vilsen identitet
Visserligen har dessa invandrarbarn ”ett större flagg-, kulinariskt och språkligt kapital jämfört med mononationella, det vill säga de som identifierar sig med en kultur. Men att ingå i två kulturer kan också innebära att man upplever att man har två platser och samtidigt ingen.”
De unga slits mellan dessa: ”att inte vilja svika föräldrarnas ursprung, förenat med ett begär att finna en plats i samhället på samma villkor som de mononationella”. Dessa inre slitningar om den egna identiteten kan givetvis skapa en ”känsla av att inte höra hemma någonstans”.
I kulturellt ingenmansland erbjuder gängen bekräftelse
Och sedan kommer Matilde Tiozzo på det riktigt centrala: Denna kulturella hemlöshet tär på självförtroendet och skapar en skräckinjagande rädsla för att vara annorlunda. Det är en skräck som alla unga känner någon gång, men den blir ju sju resor värre när man inte kan dölja sitt ursprung, inte känner till det av föräldrarna valda nya samhällets sociala koder och normer.
Dessa andra generationens barn är försökskaniner för den utopiska migrationspolitik som ansvariga politiker och myndigheter har bedrivit i årtionden. För Fredrik Reinfeldt & Co är mångkultur vackert, men för de som aldrig fått känna sig riktigt hemma någonstans blir allt bara skrämmande, förvirrande och väcker stark inre rädsla.
För alla människor behöver en gemenskap där man kan känna sig trygg, inte vara mer avvikande än man vill vara och där andra kan bekräfta att man är en del av gemenskapen.
Det är detta som de kriminella gängen erbjuder, när vuxenvärlden inte förmedlar regler eller erbjuder några tydliga normer.
Gängen förkastar både svenska normer och föräldrarnas
I detta kulturella ”ingenmansland där inte någon plats är given”, skriver Matilde Tiozzo, skulle ett fungerande samhälle erbjuda normerande institutioner som skapar gemenskap. Men i avsaknaden av det finns ”en annan institution, om än destruktiv: kriminella gäng.” I dem skapas det invandrarbarnen saknar, tydliga normer och hierarkier som gäller och att man ingår i ett sammanhang.
Tiozzo skriver: ”Det kriminella gänget kan således fungera som en grundläggande existentiell lösning: ett sätt att undgå att ta ställning till den initiala dubbelhet man bär inom sig som går ut på att få ihop två världar som ibland kan kännas oförenliga. Lösningen innebär att man förkastar dem båda. I ungdomsgängen gäller varken de svenska eller föräldrarnas hemländers normer. Det är just detta som är viktigt att ha i åtanke när man talar om att barn till utlandsfödda är överrepresenterade i brottsstatistiken.”
Kan man annat än instämma?
Den nationella gemenskapen måste återta sin forna styrka
Men när Tiozzo ser individualismen i ”hyperkapitalism” som boven vill jag protestera. Konkurrensen om knarkmarknaden mellan gängen är en biprodukt. Det som är den drivande lockelsen till gängen är avsaknaden av fruktbara och konstruktiva gemenskaper.
Tiozzo menar att gängbrottslingen kanske är idealtypen ”för den rena individen som befinner sig i ett slags naturtillstånd där den medborgliga dimensionen helt saknas”. Ett naturtillstånd som 1600-tals filosofen Thomas Hobbes beskrev som ”ett allas krig mot alla”, om inte samhällets institutioner är starka och legitima.
Här har Tiozzo en viktig poäng. De samhällen som lyckas skapa trygghet, förutsägbarhet och utveckling är de som omfattas av så starka gemensamma normer och moral att så gott som alla har följt dem. Det är bara inom ramen för nationell gemenskap som mänskligheten genom historien har lyckats skapa så starka medborgerliga band mellan invånarna – med 1900-talets folkhem som ett lysande exempel. Nationen är den avgränsning som gör en vidare gemenskap än släkt och familj möjlig.
Min slutsats är att den nationella gemenskapen blivit så försvagad av ”normkritik”, globalism och annan radikalism att den inte längre klarar av att stå emot de anarkistiska tendensen som utgörs av rädda gängkriminella som söker samhörighet bortom såväl föräldrarnas som den svenska kulturen.
Vad svaret är? Att återskapa den nationella gemenskapen, även om det är lättare sagt än gjort.
*
Se mer i Samtiden: Brå-studie krossar snacket om socioekonomiska faktorer (25 aug 2021).
Se inslag i Riks om Brå-rapporten: