Turerna kring hur en statsminister kunde väljas av riksdagen på förmiddagen för att avgå på eftermiddagen fortsätter leda till debatt. Från vänsterhåll vill man skylla på talmannen, men vad var det som hände? Varför fördes talmannen bakom ljuset?

ANALYS. Det är en världsnyhet att Sverige framträder som en kaosartad nation, ja, en riktig bananrepublik. Sverige har ju förut ansetts ha ett tryggt och stabilt politiskt styre, men nu har vänsterkaoset givit Sverige en ny image.

Låt oss analysera vad som hänt.

För det första. Magdalena Anderssons vänstersida i politiken har 175 mandat i riksdagen, med S, MP, C och V. Det är dessa partier som helt och hållet bestämmer vad som ska ske, eftersom 175 mandat ger majoritet.

För det andra. Talman Andreas Norlén fick besked om att Magdalena Andersson (S) ställde upp som statsminister i en fortsatt tvåpartiregering. Ingen sa något om att den inte skulle överleva onsdagseftermiddagens budgetomröstning. Det var därför talmannen lät riksdagen rösta om Andersson.

För det tredje. Det var ingen överraskning att Centerpartiet lade ned sina röster i budgetomröstningen, vilket betyder att riksdagen antog M, SD och KD-budgeten. Det stod klart hur starkt detta förslag var redan i finansutskottet, där regeringspartierna fick reservera sig för regeringens förslag, medan M, SD, och KD-budgeten var utskottets huvudförslag när riksdagen gick till omröstning.

För det fjärde. Trots denna uppenbara utveckling, sa varken Magdalena Andersson eller Märta Stenevi (MP) något om att den tänkta tvåpartiregeringen skulle kunna spricka om M, SD och KD-budgeten antogs. Istället hade Andersson signalerat att hon kunde tänka sig vara statsminister som genomförde en M, SD och KD-budgeten.

I SvD påpekar Olof Ehrenkrona att Andersson i SVT-Aktuellt på onsdagskvällen fick frågan om hon kände till att MP funderade på att lämna regeringen. Hon borde svarat nej om hon inget visste, men undvek att svara. Det antyder att Andersson visste att MP hade ett villkor som man inte framfört till talmannen: MP avgår om regeringens budget faller.

För det femte. Skälet till att föra talmannen bakom ljuset kan ha varit att pressa Centerpartiet. Om Andersson först var utsedd till statsminister, skulle det bli svårare för C att inte stödja regeringens budget eftersom det skulle innebära att statsministern tvingas avgå. Om budgetomröstningen kommit först, så som talmannen gjort om han visste om MP:s villkor, då hade pressen på C varit mindre.

För det sjätte. Denna utpressning mot C fungerade inte. C gav inte stöd till regeringens budget. Då tvingades MP fullfölja sitt utträde ur regeringen.

För det sjunde. Att använda en statsministeromröstning på detta sätt skapar inte förtroende för svensk parlamentarism. Ehrenkrona skriver: ”Misstankarna som nu riktas mot Magdalena Andersson för att ha mörkat situationen inför riksdagsbehandlingen är problematiska.”

För det åttonde. Ehrenkrona har en annan spekulation om agerandet: att S ville bli av med MP: ”Om processen urartade till följd av allmän klantighet eller maktarrogans från en statsministerkandidat utan egen parlamentarisk erfarenhet, eller om det var ett planerat försök att rigga regeringsbildningen för att Socialdemokraterna skulle få regera ensamma fram till valet vet vi inte. Vi vet bara vad som de facto hände i onsdags och vad som har sagts offentligt.”

Svagheten i detta resonemang är att utfallet blivit detsamma om talmannen informerats och budgetomröstningen hållits först. Då hade MP fått meddela sitt utträde innan statsministeromröstningen och valet kunnat ske i ordnade former.

Men nog är det så att Socialdemokratin och Magdalena Andersson framstår som klantiga inför hela världen. Redan innan hon kunnat väljas, en andra gång.