Det är något väldigt paradoxalt när ett litet parti ägnar mest energi åt att diskutera hur ett sex gånger större parti ska ”hanteras” som del av underlaget till en ny regering. Man grottar ner sig i ”arbetsformer”, snarare än att tala om sakpolitiska problem som väljarna behöver svar omkring.

Under fredagskvällen diskuterade Liberalerna under sitt landsmöte i Linköping hur partiet ska förhålla sig till Sverigedemokraterna. Krav fanns på alla möjliga ”röda linjer”, som inte skulle få överträdas.

L-partiet vill diktera villkoren, även om Sverige är en demokrati och svenska folket faktiskt fortfarande har avgörandet i sin hand om vilka styrkeförhållandena ska vara mellan partierna.

Väljarna bestämmer i en demokrati

Det är skrämmande många i de gamla partierna som tror att de står över väljarkåren och bestämmer oberoende av vad väljarna vill. Ta bara Bengt Westerberg, förre L-ledaren som upprepar att han inte kommer att rösta på partiet i riksdagsvalet, eftersom han ”fruktar att Sverigedemokraterna kommer att sätta ett högt pris på sitt stöd”, som han säger till vänsterextrema ETC.

Men inget parti kan ställa höga krav om man inte har en stor och växande väljarskara i ryggen. Det är svenska folket som använder Sverigedemokraterna för att tala om vilken politik man vill se genomföras i landet.

Den tyngd och inflytande som Sverigedemokraterna kommer att ha är precis den som medborgarna ger partiet i demokratiskt val. Skälet att vi talar om representativ demokrati är just att Jimmie Åkesson representerar den opinion som en växande andel av svenska folket vill se: återvandring istället för ökad invandring, lag och ordning istället för anarki och gängkriminalitet, satsningar på mjuka frågor i välfärden istället för plakatpolitik, jämlikhet istället för rasificering och etnisk kvotering.

När det klagas på SD:s inflytande är det inget annat än väljarförakt. De som klagar borde istället lyssna på vad väljarkåren efterlyser.

Navelskådande perspektiv inget vinnarkoncept

Det blir riktigt löjligt när Liberalerna på sitt landsmöte ägnar sig åt att ”besluta” om vilka positioner som Sverigedemokrater ska kunna få och inte få vid ett regeringsskifte.

TT rapporterade så här om fredagskvällens intensiva debatt på L-mötet: ”Det viktigaste motförslaget innebar också att SD inte ska få ha några SD-tjänstemän i regeringskansliet om det blir en borgerlig regering. Det vill inte partiledningen heller, men den ville inte bli uppbunden av ett sådant landsmötesbeslut. Däremot gjordes det ett förtydligande om vad partiets linje innebär. Enligt förtydligandet så ska L eftersträva att ytterkantspartierna får så lite inflytande som möjligt över arbetsreformerna.”

Är det inte lite fräckt av ett 3-procentsparti att inbilla sig att man kan domdera vad ett 20-procentsparti ska ha för inflytande över en ny regering?

Det har ett märkligt drag av storhetsvansinne över sig.

Men än värre är att ett riksdagsparti (än så länge) ägnar så mycket tid och energi åt sådana futtiga frågor som några tjänstemannatillsättningar för ett annat parti. Det är plakatpolitik. Inte en enda väljares liv blir bättre om L får som de vill, eller inte får som de vill. Partiet ägnar sig åt symbolfrågor utan betydelse för väljarnas vardag.

Denna form av navelskåderi hoppas jag att väljarna bestraffar hårt.

Sakfrågorna avgör valet

Jag vill hoppas att sakpolitik är det som kommer att avgöra nästa riksdagsval. Skälet till att Sverigedemokraterna på ett tiotal år vuxit fram som en ledande aktör i svensk politik beror på att de gamla partierna misskött landet på ett häpnadsväckande gruvligt vis.

Väljarkåren vill ha lösningar på samtidens stora samhällsproblem. Mer eller mindre invandring? Mer eller mindre laglydnad? Bevara goda och etablerade normer eller fortsätta riva upp dem? Fokusera på statens kärnuppgifter eller driva mer plakatpolitik?

Det är sorgligt att ett anrikt riksdagsparti som Folkpartiet/Liberalerna går ner sig i struntfrågor och lämnar väljarkåren utan svar på tidens viktiga frågor. Om de ska få fortsätta med det i riksdagen avgör väljarna nästa år.