Det är häpnadsväckande att läsa intervju med M-ledaren Ulf Kristersson där han säger att det är ”helt uteslutet” att Sverigedemokraterna kommer att sitta i hans regering. Han låter plötsligt lika desperat och strategiskt bortkommen som Annie Lööf (C).
I en intervju för Aftonbladet svarar Ulf Kristersson på frågan, ”Om du blir vald till statsminister nästa år, är det helt uteslutet att SD får sitta i din regering eller finns det en liten chans?”
– Nej. Det är faktiskt helt uteslutet.
Aftonbladet frågar då, varför det?
– Ska man kunna samarbeta i en regering måste man ha dokumenterad erfarenhet för att kunna samarbeta väl. SD har inte det, det finns ingen som har samarbetat med dem. Man måste bygga upp ett förtroendekapital för att kunna göra det.
– Ett annat skäl, som kanske är mer begripligt, är att vi i många stora frågor tycker rejält olika. En regering fattar också ungefär 10 000 beslut varje år i total enighet, är man inte enig blir det inga beslut.
M utanför regeringen 1976
Om Fälldin haft samma syn under valrörelsen 1976 och efter den historiska valsegern, då hade Moderaterna fått stanna utanför regeringen. Gösta Bohman hade inte fått bli minister. Och på tal om erfarenhet: Ingen M-politiker hade någon som helst kunskap om regeringsarbete 1976.
men att utelämna Moderaterna från en borgerlig regering hade naturligtvis varit dåligt för landet. De borgerliga skulle varit splittrade från början och man hade inte kunna börja vända den röda S-politiken på det sätt man gjorde.
Är det vad Moderaterna vill 2022 – undvika att ändra kurs på landet? Fortsätta Stefan Löfvens politik?
Utan en majoritet i riksdagen bakom en ny regering kommer Ulf Kristersson inte att kunna agera som fullvärdig statsminister, utan bli lika indragen i långa förhandlingsrundor i riksdagen som Stefan Löfven.
Kristerssons paradoxala uttalande
I intervjun vänder sig Kristersson mot hur nuvarande regering arbetar – ett samarbete ”som bygger på att man hotar varandra och ställer ultimatum” vilket resulterar i ”handlingsförlamning”.
Men vad är det Kristersson gör, om inte att redan nu ställa ultimatum till dem han förväntar sig ska utgöra regeringsunderlag?
Om Sverigedemokraterna lämnas utanför, har partiet inga som helst skäl att kompromissa. Då kan man ställa lika ultimativa krav tillbaka på den regering Kristersson önskar sig.
Det finns ett färgstarkt och grabbigt uttalande från amerikanske presidenten Lyndon Johnson som visar på pragmatisk visdom om rivaler: ”Det är bättre att ha honom inne i tältet pissande ut, än utanför tältet pissande in”.
Lärdomen följdes av Thorbjörn Fälldin som tog in Moderaterna i regeringen, även om det på den tiden var M som stigmatiserades av S-propagandan som ett högerextremt parti. Många inom mittenpartierna ville inte låta M vara med i regeringen, men Fälldin förstod den historiska betydelsen av att bilda en majoritetsregering när man utmanade den socialdemokratiska hegemonin i Sverige.
M måste välja: makten eller plakatpolitiken
Kristerssons uttalande väcker frågan om Moderaterna verkligen vill regera landet och lägga om kursen. Partiet kapitulerade ju helt i onödan 2014 då man frivilligt överlämnade regeringsmakten till Socialdemokraterna.
Nu gör Kristersson uttalanden mot att bilda en konservativ majoritetsregering, även om det skulle finnas ett folkligt underlag för det.
Vad är då vitsen med att rösta på M? Att få sosse-light?
Nej, det här uttalandet måste Moderaterna dra tillbaka. Det är ett allvarligt misstag. Man kan visserligen inte säga exakt hur samspelet ska se ut efter ett val, men att utesluta något är att ställa ultimatum. Precis på det sätt som Annie Lööf gör.
Som tur är så har väljarkåren det viktigaste makten här – att avgöra hur stora partierna blir. Den som vill ha ett regeringsskifte på riktigt måste rösta på Sverigedemokraterna. Ju större partiet blir, desto mer måste Moderaterna faktiskt gå med på att ändra i den Löfvenska politiken.