Historien är viktig, men har i relationerna mellan politiska partier blivit ett verktyg för taktikspel. Alla riksdagspartier har skelett i garderoben. De måste läggas åt sidan för att kunna lösa Sveriges problem.

Socialdemokratiska regeringen tipsade Nazityskland om att stämpla J i judarnas pass så att Sverige enklare skulle kunna avvisa dem. Moderaterna ville inte införa sanktioner mot Sydafrikas rasistiska regim. Centerpartiet hade en nazianstruken riksdagsman så sent om 1979. Vänsterpartiet hade goda relationer till Sovjetunionen och firade i DDR kort innan murens fall 1989.

På samma sätt finns tvivelaktiga fakta kring Sverigedemokraterna. Ja, det fanns obehagliga typer som rörde sig i kretsarna kring det oorganiserade embryo till parti som Sverigedemokraterna var under sina första år. Ja, det finns fortfarande extrema individer som vill försöka utnyttja Sverigedemokraternas framgångar för egna syften. Men idag rensar partiet snabbt ut alla sådana tendenser. Och jag har inte funnit något i de program som partiet beslutat i demokratisk ordning som ger fog för alla glåpord och fördomsfulla utfall mot partiet.

Historiska uppgifter styr inte dagens politik

Dessa uppgifter ska naturligtvis inte glömmas bort. Men det finns ingen anledning till att de ska styra den dagspolitiska agendan eller påverka hur partier förhåller sig till varandra.

Det är en sak att inte glömma, en annan att låta nutiden gå i baklås för gamla synder.

I Göteborgs-Posten skriver Filip Haugland en intressant debattartikel idag: KD borde samregera med Sverigedemokraterna. Haugland är kontroversiell inom Kristdemokraterna, men tar i sak upp frågor som behöver diskuteras. Hans inlägg kan summeras i följande punkter:

  • Ett parti som stöds av en femtedel av väljarkåren varken kan eller bör fortsätta att ignoreras. 
  • Den mångåriga utfrysningen av Sverigedemokraterna fick partiet att växa. Man måste lära sig av sina misstag.
  • Sverigedemokraterna har skjutit övriga partierna framför sig, i en mer realpolitisk riktning, i frågor om invandring och lag och ordning, vilket gett dem allt fler svenskars förtroende.
  • Grogrunden för ett fördjupat samarbete partierna emellan finns således, särskilt som alternativet är rödgrönliberala sörja.
  • Partierna förenas i en konservatism som tar sig konkret uttryck i bådas betonande av familjen som en av samhällets viktigaste gemenskaper.
  • Det vore rent naivt att tro att ett parti med ett sådant förtroendekapital, i dessa vår tids stora ödesfrågor, inte skulle vilja göra anspråk på regeringsmakten.

Hauglands slutsats är att Sverigedemokraterna bör bli en fullvärdig partner i landets nästa regering.

Akuta dagsaktuella samhällsproblem

Detta är viktiga punkter som rör hur politiska landskapet ser ut idag. Väljarna bör inte låta rödgröna partier dribbla bort akuta, dagsaktuella problem med en tävling om vem som har värst historiska synder.

Historiska skelett ska fram i ljuset – men då för alla partier utefter samma moraliska måttstock. Och mer som lärdom och bakgrundsfakta, än som styrande aspekter på dagens politiska problem.

Väljarkåren behöver frigöra landet från dessa låsningar för att en ny regering ska kunna angripa de allt svårare misslyckanden som präglar samhället idag.

Oppositionspartierna borde fokusera på de uppgifter väljarna vill att statsmakten tar itu med, och lägga tävlingen som historiska synder åt sidan. Det är ett recept för framgång för M, SD och KD inför valet nästa år. Våga vinn! och bilda majoritetsregering.