Idag kl 13 ska Magdalena Andersson för andra gången försöka bli Sveriges statsminister. Riksdagen ska rösta om man tolererar henne att bilda en enpartiregering – den svagaste regeringen sedan Ola Ullsten bildade regering 1978.
KOMMENTAR. För oss som gillar att göra historiska jämförelser är dagens statsministeromröstning mest lik den 1978 när det gäller hur litet underlag statsministern har i riksdagens kammare. Magdalena Andersson har 100 mandat för Socialdemokratin bakom sig.
När ny statsminister skulle utses 1978 fick folkpartiledaren Ola Ullsten 39 ja-röster, 66 nej-röster och 215 nedlagda. Till en början fick Ullsten ökade opinionssiffror, men när regeringen blev överkörd i allt fler frågor dalade förtroendet. I valet 1979 backade Folkpartiet.
Risk för värre kris
Om det parlamentariska underlaget blir för litet för att få igenom sina förslag i riksdagen kan det bli en ny kris då Magdalena Andersson får avgå för andra gången.
– Då har vi en ny kris och den kan bli mycket värre att hantera, säger S-aktive statsvetaren Ulf Bjereld till Aftonbladet-TV.
I hans värsta scenario kan Andersson röstas bort i misstroendevotering, men att det sker så nära det ordinarie valet i september att det inte är rimligt att utlysa extraval.
I det fallet kommer Magdalena Andersson att leda en övergångsregering fram till valdagen utan makt att bedriva politik.
Avsaknad av blockpolitik ger svaga regeringar
Alla dessa turer kring val av statsminister under de senaste sju åren visar hur vanskligt det är att bilda minoritetsregeringar som måste ha stöd av partier som har väldigt olika inriktning och prioriteringar.
Alternativet till blockpolitik har nu med all tydlighet visat sig vara stök och bök där partier agerar egoistiskt för att främja sina egna intressen framför vad landet behöver.
Den blockpolitik som vänstersidan alltid brukar beklaga framstår än mer eftersträvansvärd efter de senaste mandatperiodernas turbulens. Blockpolitik, med två tydliga regeringsalternativ som ger väljarna makten att avgör inriktningen på politiken, är både rimlig och effektiv. Blockpolitik har inget utrymme för korridormygel och partitaktik in absurdum.
Inför valet kan vi skönja konturerna på två nya block, ett konservativt och ett vänsterradikalt. De finns inte idag, men verkligheten kan komma att snida fram dem. Och väljarna vill ha tydliga alternativ.
De senaste årens turbulens kring regeringsbildningen kan underlätta denna process. Det vore bra.