Konspirationsteorier har alltid funnits, men de tycks få allt större spridning. Om det har Lars Ohly en poäng. Men om vad som skapar jordmånen för denna misstänksamhet har vi olika förklaringar.

Det är i gästkolumnen Människors öppenhet för galenskaper i Sydöstran som förre V-ledaren Lars Ohly skriver om att ”problemet med sägner och myter om saker i samhället är stort och ökar”.

Han nämner några aktuella exempel: ”En del tror att utbyggnaden av 5G-nätet ligger bakom spridandet av coronaviruset. Några tror att flygplan släpper ut kemiska gifter – ”chemtrails” – i syfte att kontrollera vädret. Vissa hävdar att månlandningarna aldrig ägt rum.” Ohly nämner också morden på Kennedy eller Palme, 11 september och Estonias förlisning.

Vi ”kan skratta åt uppenbart felaktiga teorier, men de sprids därför att många tror att de är sanna.”

Så långt är jag med Ohly.

Konspirationer uppstår när förtroende för makten brister

Men när vi kommer till orsak-verkan har vi olika syn. Ohly menar att konspirationsteorier ”på sikt riskerar de att bryta sönder det fundament som ett demokratiskt samhälle måste bygga på.”

Här menar jag att konspirationsteorier får fäste när de i ansvarig ställning inte sköter sitt jobb utan är inkompetenta. Och särskilt när det framkommer att man undanhållit uppgifter och försökt mörklägga vissa aspekter.

Det handlar helt enkelt om graden av förtroende som allmänheten har för de styrande etablissemangen. Om förtroendet är högt, finns litet utrymme för falska konspirationsteorier.

Men när förtroendet urholkats av ansvarslösa och manipulativa makthavare, då vidgas fältet snabbt för att misstro uppgifter som politiker, myndigheter och medier förmedlar.

Tyvärr har vi sett alltför många misstag från de styrande under senare årtionden. Vi har några uppenbara och medvetna vilseledande manövrar som urholkat förtroendet.

Den största är den migrationspolitiska ”kuppen” som styrande partier genomfört. Svenska folket har aldrig röstat för och uttryckt stöd för att ha en stor och ökande invandring, det har exempelvis SOM-institutet uppmätt i årtionden. Men de styrande partierna har öppnat gränserna ändå. Man har inte gått till val på fri invandring, tvärtom hävdat att man är emot det, men sedan har man ändå öppnat gränserna på vid gavel. Detta svek undergräver hela det politiska systemets förtroende i väljarkåren.

Men det finns mer begränsade manipulationer. Frågan om ”apatiska barn” är en sådan. Här var medier och aktivister i maskopi ute efter att skapa en sjukdom hos barn som bara inträffade i Sverige. Kampanjen var så hård att läkarkåren föll till föga och ljög om att detta fenomen var verkligt, trots att läkarna, myndigheterna och experterna visste att det var ett påhitt. Man vågade inte utmana den agendasättande journalistiken som hade ett politiskt mål med kampanjen om ”apatiska barn”.

Jag har tappat en hel del tilltro till läkarkåren efter detta avslöjades. När vet jag att läkare och vetenskapsmän säger som det är, och när fjäskar de för journalister för att slippa få kritik i medierna?

Ärliga besked om svagheter skulle öka förtroendet

Lars Ohly menar att ”Vi måste våga tro att ett öppet, demokratiskt samhälle med fri press både kan avslöja verkliga konspirationer (såna finns, minns Watergateskandalen!) och avslöja falska teorier.”

Men för att vi ska ”våga tro” på uppburna aktörer i samhället krävs det att dessa tar ansvar och inte agerar aktivistiskt för en viss ståndpunkt, utan redogör för både positiva och negativa aspekter. De måste bli mer objektiva i sina utlåtanden så att allmänheten kan avgöra, snarare än att bli utsatta för en agendasättande ambition, som döljer det man inte vill tala om.

Kravet på maktens förmåga ökar när auktoriteter försvagats

Ett skäl till att maktens företrädare inte längre är lika objektiva och icke-aktivistiska som de var för några årtionden sedan är att kunskap inte längre har ett lika auktoritativt värde som förr.

Det säger mycket om vår tid att en (då) 16-årig skolflicka lyftes upp som världsauktoritet i klimatfrågor. Greta Thunberg har föreläst för många politiska församlingar. Som om hon vet något mer än de som arbetat inom olika discipliner i årtionden.

Ska vi ha förtroende för Greta? Nej. Här har känslostormar fått ersätta kunskap. Politik blir teater. Och känslor är inte rätt grund för att bygga förtroende och tillit.

Motmedlet mot konspirationsteorier är förtroendegivande auktoriteter

Tvärtemot tidsandan vill jag påstå att det är auktoriteter byggda på kunskap som kan återskapa förtroende för beslutsfattare. Och med det förtroendet i ryggen kan man bemöta konspirationsteorier med större kraft än de som kramar Greta och tycker hon är fantastisk.

Kalla, hårda fakta från de som kan sitt ämne i grunden, även om det skulle vara så att vita män blir överrepresenterade, är vägen att minska konspirationstänkandets genomslagskraft.

En andra avgörande faktorn är ledarskap. Att de som är i ledarposition i politik, vetenskap, myndigheter och medier inte missbrukar sin ställning för ett visst syfte.

Vår tids dragning till flummande och känslosvallen undergräver förmågan att bygga riktiga förtroenden och behöver motarbetas. Först då kan också intresset för konspirationsteorier minska.