”Att pensionerna är alldeles för låga har SD rätt om. Det måste vi som socialdemokrater erkänna”, skriver idag SSU-ordförande Lisa Nåbo i debattartikel. Det är en öppning som måste välkomnas.
Som socialdemokrat skyller Lisa Nåbo de låga pensionerna i Sverige på ”att högerpartierna C, L, KD och M bromsar detta i pensionsgruppen”. Det hävdar hon i debattartikel idag.
Samtidigt ser hon att det finns en annan majoritet i riksdagen för att stärka pensionerna genom höjda inbetalningarna till pensionssystemet: ”Utöver Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna vill Vänsterpartiet höja pensionerna. Det räcker för en majoritet.”
Den insikten satt långt inne!
Hedervärt
Med det är hedervärt av SSU-ordföranden att hon nu vågar – förmodligen som en sorts testballong av det svenska opinionsläget åt den nye partiledaren – erkänna att Sverigedemokraternas 62 riksdagsmandat är precis lika mycket värda som alla andra mandat i riksdagen. Dessutom är de många fler än enskilda småpartiers.
Traditionellt har socialdemokratiska partier i Norden varit mer restriktiva till invandring än liberala partier. I Sverige fanns en oskriven överenskommelse mellan S och M om att bromsa småpartiernas vurm för öppna gränser och fri invandring. Med Reinfeldts allianssamarbete gav M upp allt ansvarstagande i den delen. Man lät småpartierna öppna upp för historiskt radikal invandring till Sverige.
Detta utan någon som helst tanke på konsekvenserna, hur svenska välfärden skulle raseras och otryggheten öka, inte minst för pensionärer och dem med lägre inkomster.
I USA har det länge varit de rika som förespråkar allt större invandring i syfte att pressa ner lönerna på enklare jobb, medan vanliga amerikaner i många yrken fått se sin framtid spolierad genom låglönekonkurrens. Stor invandring är ett intresse för välbärgade, som alltid har pengar att skydda sig från de negativa effekterna av ökat våld genom privata säkerhetsåtgärder (som gated communities – grindsamhällen).
SD är vågmästare
Om Socialdemokratin bannlyser den groteska smutskastningstaktiken – som inte fungerat sedan Mona Sahlins dagar – och istället återvänder till en realistisk och pragmatisk hållning i syfte att rädda välfärden, då kommer Sverigedemokraterna att vara vågmästare i svenska riksdagen – inte Miljöpartiet. Vågmästare mellan en borgerlig liberalism och en pragmatisk socialdemokratism.
Svensk samhällsdebatt skulle må bra av en sådan diskussion om sakfrågorna: hur räddar vi välfärden för de som bäst behöver den? Här handlar det om rätt avvägning mellan företagsvänlig och tillväxtskapande klimat och rejäla statliga trygghetssystem som fungerar för dem som gör sin plikt och arbetar och uppfyller sina skyldigheter gentemot samhället.
Tänk om SSU är de som återställer debattklimatet i Sverige efter årtionden av gyttjebrottning där polariserande nedsmetning inte fört landet framåt utan skapat låsningar som skadar landet och vårt folk – allra mest för dem som behöver skyddsnäten.
Förmodligen är detta en alltför optimistisk hållning. S-apparaten har blivit en skiva som hakat upp sig i att högljutt skrika ut vulgära påhitt som saknar varje sans och vett.
Men ibland måste man få hoppas.