Det är jämt i opinionen också i Sifo-mätning för oktober. Men oppositionen har övertaget om partistödet omräknas i mandat. Detta då MP också i Sifo hamnar under spärren tillsammans med L.
Sifo brukar tillmätas större betydelse än andra institut och att Miljöpartiet också i deras mätning hamnar under riksdagsspärren svider för miljöpartisterna som just nu håller partikongress.
I mandat skulle Sifo-mätningen resultera i att M, SD och KD fick 178 mandat, medan nuvarande regeringsunderlag med S, C och V skulle få 171 mandat. Det betyder att januaripartierna och V tillsammans har tappat 24 mandat. I riksdagsvalet 2018 fick partierna 195 mandat.
Det är en avsevärd väljarförlust för regeringssidan.
Men i kommentarerna diskuteras varför oppositionen inte leder med större folkligt stöd.
Nya blocken är ännu väldigt otydliga
Svaret är enligt min uppfattning att många väljare inte vant sig vid den förändring som skett i det politiska landskapet.
I förra valet lät det som om ett borgerligt block stod mot ett rödgrönt, samt att kritiker mot den förda politiken kunde rösta på Sverigedemokraterna som ett slags tredje block.
Nu är förutsättningarna förändrade. Istället för ett rödgrönt block finns ett centerliberalt och vänsterpartistiskt block med Socialdemokraterna som jämkande part. Och istället för ett borgerligt block skapas konturerna på ett nytt samarbete mellan liberalkonservativa och socialkonservativa.
Båda dessa konstellationer är skakiga, oförberedda och saknar gemensam agenda i flera avgörande samhällsfrågor.
Lär av Fälldin
Under 1900-talet kunde Socialdemokratin dominera svensk politik utifrån sin storlek. S var som parti i sig ett ”block”, eftersom man alltid kunde räkna med kommunisternas stöd även om man inte hade något samarbete.
De borgerliga lyckades under mer än 40 år i sträck inte vinna regeringsmakten, eftersom man inte var samspelta utan ofta motarbetade varandra – sedan S alltid lyckats slå split mellan dem genom att peka ut något av partierna som suspekt. (Den roll som nu SD intar i S-propagandan.)
Först när Thorbjörn Fälldin som ledare för det då största icke-socialistiska partiet klev fram och gjorde klart att han ville regera med de två andra oppositionspartierna, kunde S-dominansen brytas.
Lärdomen av detta är att svenska folket inte gärna köper grisen i säcken när det gäller regeringsmakten.
Min uppfattning är att den sida som får ihop sitt nya lag bäst, och kan presentera störst harmoni mellan samarbetsparterna, kommer att vinna valet 2022.
Ingen enkel sak
Men det är ingen enkel sak. Föreningar, som politiska partier ju faktiskt är, har mycket svårt att samarbeta med andra föreningar. I föreningar finns ingen VD som kan peka med hela handen. Partiledare är endast ordförande, vald av medlemmarna. Partiordföranden har att leda föreningar där något som kan liknas vid stormötesprincipen ofta gäller.
Att i denna miljö ingå samarbete med andra föreningar som är lika mångfacetterade är en komplicerad process som kan ta mycket lång tid. Det borgerliga samarbete som kallades ”alliansen” tog nästan tio år att skapa, trots att partierna hade regerat ihop tidigare.
Skillnaden mot förr är att Socialdemokratin inte har någon fördel längre. Man är inte det överlägset största partiet som andra partier snurrar runt likt små månar. S har att göra upp med egensinniga partier som ligger långt ifrån varandra utefter den traditionella höger-vänsterskalan: C och V.
På andra sidan ska etablissemangspartiet M hitta samarbetsformer med anti-etablissemangspartiet SD.
Klart att väljarna inte bestämt sig
I denna formativa period i svensk politik är det inte alls förvånande att väljarkåren inte har bestämt sig. Och då är det föga överraskande att inte ena sidan drar iväg i opinionsmätningarna. Så länge man inte satt ner foten och bytt parti är det enklast att till opinionsinstituten svara det parti man röstat på förut – även om man är beredd att byta om man finner ett alternativ som är trovärdigt.
