Det är inte första gången en helt ny partikonstellation söker väljarnas mandat att vinna regeringsmakten i Sverige. 1976 bildades den första borgerliga regeringen i modern tid. 2022 kan det bli den första konservativa. Vad lär historien?

Det är riksdagsval i Sverige i september 2022. Det politiska landskapet har förändrats. De borgerliga partier, som sedan 1976 utgjort ett tydligt regeringsalternativ, har gått skilda vägar när andra än ekonomiska höger-vänsterfrågor fått allt starkare betydelse i den politiska debatten.

Det gamla högerpartiet Moderaterna var en gång konservativt men blev högerliberalt under 1980-talet och sedan, under partiledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt 2006-2014, både socialliberalt och migrationsaktivistiskt. Även det mindre partiet Kristdemokraterna följde med i radikal riktning på värdeskalan som brukar benämnas GAL-TAN. Samtidigt gick mittenpartierna Centerpartiet och Liberalerna ännu längre i radikal riktning, särskilt när det gäller fri invandring och öppna gränser för migration. 

Också det socialistiska regeringsalternativet har förändrats under de senaste 20 åren. Socialdemokraterna var under 1900-talet ett av världens mest framgångsrika partier i demokratiska länder. Man behöll makten oavbrutet i mer än 40 år fram till 1976. Detta då man förenade vänsterperspektiv i ekonomiska frågor med konservativa värderingar i sociala och moraliska frågor. Det kallades ”folkhemmet”, en metafor man lånade från konservativa intellektuella från början av 1900-talet. Men på 2000-talet började Socialdemokratin ta till sig postmodernistiska tankar och lyfte fram identitetspolitik snarare än ekonomiska rättvisefrågor. 

Konservatismen fick nytt hem

I Sverige hade alltså konservativa värderingar förvaltats både till höger och vänster, men på 2000-talet stod inget etablerat parti för dessa värderingar längre. Därför kunde ett nytt konservativt parti snabbt växa sig starka. 

Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 och fortsatte sedan att växa starkt i opinionen. I nästa val förväntas partiet enligt opinionsmätningarna få omkring 20 procent av väljarnas röster. Man tävlar nu om att bli näst störst, eller till och med största parti i parlamentet.

Detta har gjort de gamla regeringsalternativen obsoleta eftersom varken S-sfären eller borgerliga sfären kan räkna med att få drygt 40 procent av väljarna. 

Den nuvarande S-regeringen i Sverige har/haft stöd av de liberala partierna (C och L).

Nytt politiskt landskap

Eftersom liberalerna blivit stödpartier åt socialisterna, har Moderaterna och Kristdemokraterna tvingats se sig om efter nya möjligheter att kunna skapa ett trovärdigt huvudalternativ till socialisternas och liberalernas. Det är därför ett konservativt regeringsalternativ långsamt tar form i Sverige.

Fram till 2017 fick riksdagsledamöter för M och KD inte ens samtala med riksdagsledamöter från SD. Därefter har samtal och även förhandlingar i utskotten blivit möjliga mellan M, KD och SD som alla utgör den verkliga oppositionen i parlamentet. Också andra partier har i realpolitiska arbetet röstat på Sverigedemokraternas förslag. Ja, även i det för svensk politisk historia unika tillfälle i somras då Sverigedemokraterna lämnade in begäran om misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven. Då röstade Vänsterpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna för Sverigedemokraternas misstroende och fällde därmed statsministern som fick avgå. Han återkom på posten sedan Vänsterpartiet fått igenom sin fråga om nej till marknadshyror i nyproducerade bostäder.

I dagsläget väger det jämt i opinionsmätningarna mellan det socialliberala alternativet och de tre oppositionspartierna. Det är fullt möjligt att oppositionen vinner majoritet i parlamentet i valdet 2022. Därför blir det alltmer intressant att formulera ett regeringsalternativ på denna grund. 

Det har aldrig skett förut, att M, KD och SD blir underlag för majoritetsregering. Men hur bör partierna agera för att vinna valet?

Lära av historien

Vad kan man lära av historien? När den borgerliga regeringen 1976 bildades var det också något helt nytt i svensk historia. De tre partierna som då ingick hade aldrig regerat tillsammans förut och det var flera årtionden sedan något av dem suttit i regeringsställning.

Det påminner om nuvarande situation, där de tre nuvarande oppositionspartierna M, KD och SD aldrig samarbetat förut, och SD har aldrig suttit i regering. 

Så varför inte lära av hur det gick till förra gången ett helt nytt regeringsalternativ fick makten i Sverige? Och då finns flera akademiska avhandlingar att tillgå. Jag har här valt ”Rivstart” av Hans Bergström eftersom han också studerade hur partierna agerade under valrörelsen innan man vann och bilade regering 1976.

I Bergströms doktorsavhandling, som publicerades tio år efter händelserna ägde rum, dokumenteras alla möten mellan ledande personer i de tre partierna och han intervjuar alla aktörer.

Bilden som växer fram är något förvånande. 

Medan förberedelserna för ett borgerligt maktövertagande från Socialdemokraterna var bäst planerade inför valet 1968 och 1985 – då man förlorade valen – var förberedelserna inför valet 1976 i det närmaste obefintliga – då man vann storseger.

Inga föreberedelser för regeringsbildning

Skälet till att inga egentliga förberedelser gjordes för att ta över regeringsmakten 1976 var flera. Ett skäl var att den självskrivne ledaren för den nya regeringen, blivande statsministern Thorbjörn Fälldin, ”var personligen tveksam till en långtgående politisk förhandsplanering”, skriver Bergström och citerar Fälldin: ”Det finns så många okända faktorer i en valrörelse och före ett val att jag ansåg det ha begränsat värde.” Man visste naturligtvis inte heller hur styrkeförhållandena mellan partiernas väljarstöd skulle bli. 

Ett annat skäl för Fälldin att inte förbereda regeringsmakten var att sådana sammanjämkningar mellan partierna före valet, liksom diskussion om vem som ska få ministerposter och dylikt ”leder till en massa snack och tjafs som gör mer skada än nytta”, sa Fälldin. Han medger att han funderade på vilka som skulle kunna få tunga poster, men det var sådant han höll helt och hållet för sig själv.

Moderaternas partiledare Gösta Bohman var irriterad över att Fälldin inte var intresserad av att göra upp om saker före valet. Bohman menade att Fälldin som bonde inte ville planera eftersom man inom jordbruket är van vid att följa vädrets svängningar mer än egen planering. Det var för Fälldin ”naturligt att låta väderleken ersätta planering för morgondagen”, skrev Bohman i sin memoarbok ”Maktskifte”.

Ett annat skäl var att det allmänt fanns en olust hos många inom de borgerliga partierna att ta ut valseger i förskott, och man såg planering inför regeringstillträde som just det. Man minns Fälldins företrädare som partiledare, Gunnar Hedlund, som inför ett tidigare val sagt de bevingade orden, ”Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten”.

Paradox: mer splittring ger ökad spänning som stärker väljarstödet

Bergström pekar på hur splittrade de borgerliga partierna faktiskt var inför valet 1976, men att splittringen i sig gav vart och ett av partierna mer svängrum, frihet och energi i egna hjärtefrågor. Och därför fler väljare. 

Under valperioden före valet 1976 hade samarbetet mellan C och FP avtagit markant. Man skrev betydligt färre gemensamma motioner. Det var delvis en följd av att det samgående partiledningarna i ”mittenpartierna” hade planerat under lång tid sprack 1973. Luften gick ur samarbetet. Och Bergström menar att statsminister Olof Palme (S) därför hade rätt när han i valdebatten 1976 sa: ”I sak, det är ju sanningen, är dom borgerliga mer splittrade idag än dom har varit på 20 år.”

En annan orsak var att båda mittenpartierna låg risigt till i opinionen i förhållande till sina egna förväntningar.

Folkpartiet var nere på 6-7 procent och nye partiledaren Per Ahlmark såg valet 1976 som ett ”ödesval för liberalismen”. Han ville profilera sitt eget parti och vinna tillbaka väljarna, före att samarbeta med andra partier om regeringsmakten. Centerpartiet låg på 20 procent i mätningarna under våren 1976, vilket var det lägsta stödet som partiet haft under Fälldins partiledartid. Man hade fått 25 procent i valet 1973. Skulle C behålla ledartröjan för det borgerliga alternativet måste partiet vinna tillbaka väljarna. 

Detta var skälet till att Fälldin under valrörelsen lyfte fram kärnkraften, även om det splittrade de borgerliga. Han gjorde det för att vinna tillbaka väljare och därför att han såg att Socialdemokraterna hade stora problem att hantera energifrågan. Den låg utanför den traditionella höger-vänsterskalan och skapade intern splittring i regeringspartiet. Den sprickan ville Fälldin utnyttja maximalt, även om de andra borgerliga partierna inte höll med.

Samverkan om mediestrategi inför valdagen

Bergström visar alltså att ingen systematisk planering skedde om vad som skulle hända efter valdagen vid en borgerlig seger. Den samverkan mellan partierna som han finner handlar om hur partierna skulle agera under valrörelsen, inte minst hur partiledarna skulle agera i de direktsända TV-debatterna. 

Man visste att Socialdemokratiska regeringen skulle pressa på om ”borgerlig oenighet”. Därför skrev partisekreteraren Lars Tobisson (M) en promemoria om ”att undvika inbördes kritik, understödja varandra och utstråla en förtröstan på möjligheten att komma överens om ett gemensamt regeringsprogram”.

När det gällde kärnkraften, som dominerade valrörelsen och pressade Socialdemokraterna på defensiven, förde Moderaterna fram lösningen om en folkomröstning i det fall de borgerliga partierna inte skulle komma överens när man bildat regering. Fälldin hade också en lösning i bakfickan som han hemlighöll och tänkte lägga fram om förhandlingarna körde fast: en villkorslag som skulle innebära att juridiken fick avgöra om lagringen av kärnavfallet var tillräckligt säkert.

En annan aspekt som Moderaterna lyfte före valet, eftersom ”mittenpartierna” ansåg sig vara kärnan i regeringen och Moderaterna som högerspöke endast släpptes in i regeringen på nåder, var att M bara ingår i regeringen om de är med från början i olika förhandlingar. ”Ett separat agerande i mitten får inte förekomma efter valnatten”, krävde M. Detta eftersom ”samverkan i regeringsställning förutsätter ömsesisigt förtroende mellan parterna”. Om denna likaberättigade ställning inte upprätthölls, hotade Moderaterna att inta en betydligt tuffare attityd.

Går det så går det

Det är en märklig upplevelse att se på vilka lösa boliner de borgerliga besegrade Socialdemokratin efter deras 44 år i regeringsmakten. Lars Tobisson säger till Bergström att ”grundtonen var att kommer vi väl in i regeringskansliet, var det nu ligger, så skulle det nog ordna sig.”

Bergström har i sin avhandling överinseende med detta: ”Bristen på förberedelser var inte blott ett förbiseende. Den var en logisk följd av situationen sådan den faktiskt förelåg.”

I klartext: De borgerliga politikerna hade ingen som helst erfarenhet av vad det innebar att sitta i regeringsställning. Det var årtionden sedan någon borgerlig politiker varit minister. Man har svårt att förbereda något man inte känner till – och som bara motståndarna har kännedom om.

En annan aspekt som också i efterhand ger berättigande till att man inte förberedde regeringsövertagandet, är att alla felbedömde den ekonomiska konjunkturen. Alla bedömare väntade sig en högkonjunktur efter första oljekrisen. Avgående statsminister Olof Palme (S) hävdade att de borgerliga tog över ”ett dukat bord”. Men det visade sig snart att en djupare lågkonjunktur än någon anat drabbade västvärlden med fallande export. De borgerliga kontrade till Palme: ”nej, det var bara disken som fanns kvar” när de borgerliga flyttade in i regeringskansliet.

Om Fälldin låtit noggrant planerade reformer förberedas, hade de alla fått kastas i papperskorgen. Regeringen blev fullt upptagen med kris efter kris i näring efter näring. Varvskris. Stålkris. Tekokris. Skogsvarukris. Budgetunderskott. Bytesbalansunderskott.

Och det gick – Fälldin omvald 1979

Trots den djupa lågkonjunkturen och höga arbetslösheten i dess följd, valde svenska folket att ge de borgerliga patierna förnyat förtroende i riksdagsvalet 1979. Thorbjörn Fälldin vann mot Olof Palme igen. 

I efterhand blev Fälldin-regeringarna en historisk vändpunkt då statens expansion och ökade makt över landets ekonomi bromsades upp och avstannade. Före Fälldin hade man i mer än 50 år endast talat om hur mycket mer som staten skulle styra och skatterna höjas. Efter Fälldin fick medborgarnas rätt att behålla lönen för mödan av sitt arbete större tyngd. Den socialistiska tendensen försvann ur den breda politiska agendan. Det var i och för sig något som låg i luften. Tre år efter Fälldin blev Margaret Thatcher premiärminister i Storbritannien och fyra år efter Fälldins seger 1976 blev Ronald Reagan president i USA. 

Personligt ledarskap

Hans Bergströms avhandling visar vilka enorma realpolitiska svårigheter som de borgerliga hade att hantera. Det är faktiskt svårt att förstå hur de kunde vinna valet 1976 med så dåliga förutsättningar. Men det beror på att Bergström inte tar in personfrågorna. Socialdemokraterna hade sedan sju år valt en vänsterextrem partiledare i Olof Palme. Mot honom ställdes en trygg och jordnära bonde i form av Thorbjörn Fälldin, en man ur folket som väljarkåren litade på. Fälldin var fårbonde från norra Sverige och han tog tåget hem till bondgården i Ramvik på helgerna. 

Det var Thorbjörn Fälldin som i sin person var det sammanbindande kittet mellan de borgerliga partierna och som gjorde dem valbara. Väljarkåren kunde lita på att en regering med Fälldin som statsminister skulle vara bra för landet. Det var inte längre endast Socialdemokraterna som var regeringsdugliga. 

I dag finns inte lika dominerande auktoriteter i politiken som Fälldin, Palme eller Bohman. Men det som kan trösta de konservativa partierna är att skillnader i syn på de samhällsproblem som finns mellan dagens opposition och den opposition som vann valet 1976 är betydligt mer lätthanterliga. I vår tidens stora frågor för väljarna – kriminaliteten, migrationen och sjukvården – går de konservativa åt samma håll, om än i olika takt. Det underlättar för Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch när de 2022 kan stå med valsegern bärgad. 

*

Denna artikel publicerades först i The Conservative.