Alla som beklagar blockpolitik gör det därför att den innebär att Socialdemokratin förlorar sin dominerande ställning. Utan blockpolitik skulle statsministern alltid vara socialdemokrat.

Blockpolitik är det mest demokratiska i ett flerpartisystem. Den innebär att väljarna får avgöra inriktning på regeringspolitiken, istället för att den görs upp i korridormygel efter valet.

Nu beklagar somliga att ett nytt politiskt landskap tar form med två nya regeringsalternativ som ”block”. Sedan borgerliga alliansen föll ihop har S kunnat regera genom att slänga lite köttben åt sina stödpartier MP, C, L och V.

På Dagens Nyheters ledarsida skriver man idag: ”Återgången till tvåblockspolitiken är således ingen självklarhet. De som vill att M och KD ska bilda ett högerkonservativt block med SD och tvinga in alla andra partier i en vänsterbur är både historie- och fantasilösa.”

Vaddå historielösa? Thorbjörn Fälldin bröt ett över 40 år långt regeringsinnehav för Socialdemokraterna 1976 just därför att han kunde samla den borgerliga oppositionen bakom sig och av svenska folket sågs som en bättre statsminister än Olof Palme.

Innan Fälldin hade det inte funnits något samlat alternativ till S-regering på många årtionden.

Så när S till slut mötte ett konstruktivt regeringsalternativ, såg flera socialdemokrater valförlusten som en statskupp. Det visar hur viktigt det är med skifte vid makten för att hålla demokratin levande.

Vaddå fantasilöst? Det är väl just med två regeringsalternativ, där folket får makten att avgöra vem som vinner, som det skapas fart, energi och dynamik i politiken. Den soppa som Decemberöverenskommelse och Januariavtal varit kan verkligen kallas fantasilösa och är resultat av rigid mentalitet där man försöker låtsas som att ett nytt parti inte finns.

Kritikerna borde erkänna det verkliga skälet till deras klagan: att folket inte röstar som eliten vill.

De borde ta sig en funderare på om de verkligen omfamnar demokrati. Om de respekterar att folket röstar på ett sätt de inte själva gör.

Då kan de antingen komma ut som demokrater som slutar beklaga utfallet, eller erkänna att de är fascister eller annan form av extremister som anser sig veta bättre än befolkningen.

Ingen annan än svenska folket borde avgöra landets framtid. Med den utgångspunkten blir det politikens uppgift att ställa upp konstruktiva regeringsalternativ som pekar på olika vägar framåt. Och sedan låta folket avgöra.