Surret om SD hos proffstyckarna är lika vilset som för tio år sedan

Mediepoddar till höger och vänster har senaste dagarna haft Sverigedemokraterna som tema, med anledning av att regeringsalternativet med Moderaterna och Kristdemokraterna tar allt tydligare form.

Men det är ingen uppbygglig lyssning. Många ledarskribenter och kommentatorer sitter fast i det gamla politiska landskapet som gällde före 2010. Man har lust att säga: ”Ja, men kom nu över till 20-talet någon gång!”

Glåpord i ansiktet på dem man vill värva

I SvD:s ledarpodd (27/10) med S-skribenterna Martin Klepke (Arbetet), Stig-Björn Ljunggren (Sydöstran) och Lisa Pelling (Arena idé) oreras över ”fascistisk renhetskultur” som är fullständigt obegripligt. Självklart kastar man ur sig alla andra oförskämdheter och epitet mot Sverigedemokraternas väljare. För att några minuter senare tala om hur man ska locka tillbaka dessa till Socialdemokratin!

Hur korkad får man vara? Om du skriker ”nazist!” i ansiktet på en person, tror du då att du bygger förtroende med densamme?

Nej, självfallet inte. Men är man S-redaktör tror man uppenbarligen det.

S talar till inte med verklighetens folk

Jag tror inte dessa redaktörer är så korkade, men de är däremot desperata. De vet inte hur man ska tala med verklighetens folk längre. Man talar till folket från ovan. De är så insnöade i partiets dogmer och slagord att de inte längre vet vad som är fram och bak på samhällsutvecklingen.

Då har faktiskt Anders Lindberg i Aftonbladets ledarpodd Åsiktskorridoren (26/10) mer verklighetsförankring när han tolkar de borgerliga ledarsidornas spekulationer om en ny regering som ”högerns klassförakt för SD:s väljare”. Han syftar på att dessa opinionsbildare menar att SD inte kan ingå i en ny regering eftersom de inte har tillräckligt med kunniga medarbetare. Det är svårt att avvisa Lindbergs bedömning att det handlar om klassförakt.

Men jag vill hävda att det är samma klassförakt som S-skribenterna har mot de väljare som vill värna folkhemmet och därför gått över till Sverigedemokraterna. När Lisa Pelling intervjuat verklighetens folk i boken ”Det svenska missnöjet” (se Samtidens recension av boken här) dokumenterar hon vad folk säger, men verkar inte lyssna. Som etablissemangsföreträdare vill S-kommentatorer inte gå med på den verklighet som folk där ute förmedlar till dem. Istället sätter de sig till doms över folks verklighetsbild: Självklart har dagens problem inget med stor invandring att göra.

Socialdemokraterna är i sådan otakt med väljarna att de inte ens kan erkänna de premisser som väljarna ser som sin vardag.

Vemodiga högerliberaler

Högerliberaler har också svårt att orientera sig i 2020-talets politiska landskap. I SvD:s ledarpodd (22/10) är temat Moderaternas stämma och om partiet ska söka stöd hos SD för att komma i regeringsställning.

”Sakfrågor kan inte vara det enda relevanta”, säger Mattias Svensson om att SD tvingas utesluta extremister och ”slirar i utmarkerna”. Peter Wennblad ser det som angeläget med ”personligheter som går ihop”, och i det avseendet har enskilda SD-ledamöter haft märkliga formuleringar om coronavaccinet och de är exempel på en ”kulturskillnad som aldrig kommer att kunna överbryggas”.

Tove Lifvendahl instämmer inte, utan menar att det parlamentariska läget innebär att man behöver lägga kulturskillnaderna ”åt sidan”. Man ”måste bli sakorienterade i parlamentet”, säger hon. Däremot vill hon gärna se att M är tydliga i vad de själva anser i sak när de är oeniga med SD.

Alla medverkande i poddavsnittet är bekymrade över att Moderaterna inte bottnar i någon egen politik efter ”Nya Moderaterna” som Fredrik Reinfeldt skapade. Det finns ett ”obearbetat trauma” över att M-valarbetarna inte varit tillräckligt väl förberedda för valkampanjen när det hettar till.

Vill moderater regera?

Det är märkligt att M-märkta röster hänger upp sig på anekdotiska småsaker, och låter dem stå i vägen för att förespråka att M bildar en majoritetsregering. Den fråga som växer fram hos mig är: vill moderaterna regera eller känner man sig tryggast och bekvämast med att för all framtid vara i opposition?

Det som kännetecknar ledarskap är att förstå vad som är tungt och viktigt, och vad som är oväsentligt. Det är en förmåga som liberaler ofta saknar. Man hänger upp sig på strunt – eller ännu värre: låter sina motståndare i S peka ut den struntsak man ska hänga upp sig på.

Om Moderaterna vill regera kan de inte låta sitt enda möjliga regeringsalternativ falla på oväsentligt strunt som inte har någon som helst betydelse för regeringsarbetet. Självklart kommer S att lägga allt tryck på att göra moderater rädda så att de tar avstånd, backar och springer och gömmer sig. Liberalerna i M måste någon gång lära sig maktstrategi och inte vara så förbaskat nervösa. Annars blir det ingen icke-socialistisk regering.

Läget för oppositionen är gynnsamt samtidigt som Socialdemokratin är helt vilse i pannkakan. Det borde inte vara några större problem för de tre oppositionspartierna att vinna riksdagsmajoritet. Men då måste man våga vinna!