Sverige lider av skadliga juridiska och kriminologiska vänsteridéer som tar avstånd från den västerländska naturrättsliga traditionen som rättsstater historiskt har grundats i. Det är en förklaring till att Sverige inte klarar att möta och motverka det våld som plågar Sverige i högre grad än andra länder. Det är dags att återvända till beprövad och fungerande rättsskipning.
Sverige behöver en genomgripande straffrättsreform av ett slag som inte skett på decennier. Allt fler inser detta. I det följande beskrivs i en första del några principiella utgångspunkter för en sådan reform. I en andra del utpekas några konkreta förslag ägnade att omsätta dessa principiella utgångspunkter i praktiken. Dessa förslag är listade i självständiga stycken, och den läsare som så önskar kan naturligtvis gå direkt till de konkreta förslagen.
Om statens grundläggande uppgifter
Varje riksstyrelses ändamål är att tjäna det gemensamma bästa, och de grundläggande aspekterna av detta är att värna freden mot yttre hot och den inre friden – rättsordningen – mot våldsverkare, fridsstörare och andra brottslingar.
Att värna både fred och rättvisa – pax et justitia – är alltså kärnan i statens uppdrag.
För verklig fred är inte bara en frånvaro av våld, utan en samhällsordning vari vars och ens rättigheter skyddas och alla hålls till sina skyldigheter. Så här sade Henry de Bracton, en engelsk rättslärd på 1200-talet som stod mitt i dåtidens gemensamma europeiska rätt – ius commune – och samtidigt kan sägas vara en av grundarna av den engelska Common Law-traditionen, i sitt verk om Englands lagar och seder:
”Två saker behövs för den konung som vill rätt styra sitt rike, vapen och lagar. De behövs för rikets rätta styrelse i både fredstid och krigstid. Båda behöver de varandra, dels för att den väpnade makten (militär, polis) skall vara under kontroll, dels för att lagen behöver vapnen för att upprätthållas och beskyddas. Om vapnen skulle fallera mot fiender och brottslingar så skulle riket vara försvarslöst, och om lagarna skulle fallera så skulle rättvisan utrotas och inga rätta domar avkunnas.” (Ur De legibus et consuetidinibus Angliae, Vol 1)
Vad Bracton tydliggör här är att försvaret mot yttre fiender och upprätthållandet av rättsordningen är riksstyrelsens, och alltså politikens, två allra mest grundläggande uppgifter.
”Syftet är att våldsamheter skall nedtryckas och orätter undanröjas, så att fred och rättvisa kan bevaras i riket.” (D:o)
Eller, som det står i en av våra ungefär samtida landskapslagar:
”Lag skall vara dem rättvisom och snällom till heder, dem vrångom och osnällom till rättelse. Om alla vore rättvisa, då tarvades ingen lag. ” (Ur Upplandslagen)
Tre observationer i anledning av vad som är statens grundläggande uppgifter:
Ett rike, en stat, som inte klarar av dessa är i en fundamental mening vad som idag kallas en ”failed state”. Det förstod man alltså redan under medeltiden. Vi kan observera att Sverige idag , i denna mening , inte är på väg i rätt riktning.
Vi kan också observera, att eftersom detta rör sig om statens mest grundläggande uppgifter, så får man vara försiktig med att säga att något är för dyrt. Vi kan inte av besparingsskäl nöja oss med ett dysfunktionellt rättsväsende, lika lite som vi kan sända våra soldater i strid med defekt utrustning, samtidigt som miljarder spenderas på områden av väsentligt mindre betydelse. Det krävs en omprioritering.
Den tredje observationen vi kan göra här är, att eftersom vi talar om varje riksstyrelses mest centrala uppgifter, så vore det idiotiskt att tala om ett – i förhållande till den lagstiftande makten – ”oberoende” rättsväsende. Rättsväsendet är underordnat den lagstiftande makten. Regeringsformen uttrycker det så här i sin första paragraf: ”All offentlig makt utövas under lagarna”.
Däremot är det väsentligt att domstolar är självständiga i förhållande till den verkställande makten: Regeringen. I SOU 2000:99 formulerades det så här: ”Med oberoende domstol förstås i Europakonventionen en domstol som är oberoende av såväl den verkställande makten som av parterna i målet”.
Det problemet som kan uppstå även i en självständig domstol kallas juridisk aktivism, det vill säga när domare tolkar lag vid sidan om, bortom eller på tvärs med lagstiftarens intentioner. Detta varnas för redan i våra medeltida svenska domarregler:
”Domaren akte i all lag , vad hans uppsåt var som lagen gjorde, annars varder hon missbrukad och vändes till ett annat sinne, än hans mening var som lagen gjorde. ” (Domarregel nr 12)
”Den vränger lagen, som icke blir vid hans mening, som lagen gjorde.” (Domarregel nr 42)
Under olika historiska skeenden och i olika rättsväsenden har man sökt olika modeller för att garantera att lagtolkningen sker i enlighet med lagstiftarens intentioner snarare än domares egna idéer.
Även domare i våra högsta domstolar har livsåskådningar, ideologier och politiska åsikter. Och människors djupaste övertygelser ligger oundvikligen uppströms den juridiska praktiken. Så är det bara. Och det medför risker.
Det gäller att finna en modell förenlig med den demokratiska rättsstatens principer som möjliggör att det finns en verksam politisk-demokratisk granskning av vilka som blir våra högsta domare, och att dessa dömer enligt lagstiftarens intentioner, samtidigt som domstolarnas självständighet upprätthålls.
Ett steg i en sådan modell kunde vara att konstitutionsutskottet före utnämningen höll utfrågningar med dem som påtänkts till de högsta domarposterna. De högsta domstolarnas självständighet visavi den verkställande makten och politiken skulle kunna stärkas genom att domarna, efter en strikt meritokratisk prövning, formellt utsågs av statsöverhuvudet, kungen, istället för av regeringen.
För att sammanfatta: Att upprätthålla fred, frid och rättvisa är varje stats mest grundläggande uppgifter. En stat som inte klarar detta är misslyckad. Därför måste de verksamheter som sköter dessa uppgifter ha tillräckliga resurser. Och de måste stå under riksstyrelsens politisk-demokratiska kontroll och granskning. De som tillämpar lag står inte över dem som stiftar lag vad avser lagens innebörd. Och det får inte finnas någon oklarhet om dessa verksamheters syfte och ändamål.
Rättsväsendets ändamål: Att skipa rättvisa
De verksamheter vi med ett gemensamt namn kallar rättsväsendet har som primärt syfte och ändamål att genom straffrätten skipa rättvisa. Ett förment rättsväsende som inte har rättvisan som ändamål är inget riktigt rättsväsende utan bara en byråkratisk-administrativ tvångsmakt utklädd till rättsväsende.
Detta förtjänar att påpekas då rättsväsendet i Sverige idag har getts många uppgifter av kriminalpolitisk och socialpolitisk karaktär – minska brottsligheten, skicka ”signaler”, leda till omskolning etc – som i strikt mening inte har med rättsskipning att göra och, som vi skall se, ibland riskerar att gå på tvärs med rättsskipningen och rättvisan.
Men vad är då rättvisa? Ordet går åter till Henry de Bracton:
”Rättvisa är den fasta och ihärdiga föresatsen att ge var och en det som tillkommer honom eller henne.”
Rättvisan i den västerländska civilisationens tradition
Den ovanstående beskrivningen av rättvisan är inget som Bracton hittat på själv. Tvärtom återfinnes den och går som en röd tråd i hela den klassiska och kristna tanketraditionen. Vi finner den i Platons Staten, i Aristoteles Retorik liksom i Den nikomachiska etiken, hos Cicero, hos St Ambrosius och i Augustinus De civitate Dei.
Beskrivningen och definitionen har både som mänsklig dygd – alltså en genom karaktärsdaning förvärvad mänsklig förmåga – och i alla övriga avseenden utretts noggrant av Thomas av Aquino och alla efterföljare i den breda klassiska och kristna rättsfilosofiska traditionen. Och den av Bracton givna beskrivningen av rättvisan är ett direkt citat av den allra första meningen i den kristne romerske kejsaren Justinianus enorma lagverk som kallas Corpus Iuris Civilis och som utan överdrift kan sägas vara själva bottenplattan i alla västerländska rättväsenden.
Låt oss gå igenom vad den implicerar.
Rättvisa handlar om att ge var och en det som tillkommer vederbörande. Först kommer det som i utgångsläget tillkommer oss alla som mänskliga personer: Den naturliga rätten till liv, integritet, frihet och så vidare. Dessa rättigheter är inte en gåva från staten, utan en aspekt av naturlig rättvisa.
Därefter kommer det som vederbörande förtjänar utifrån sina handlingar: Till exempel betalt, beröm, belöning – eller bestraffning. Allt efter om man handlar rätt eller orätt.
För som till vår natur förnuftiga varelser med fri vilja så är vi ansvariga för våra handlingar. Detta innebär att de som inte är ansvariga för sina handlingar – små barn, psykiskt sjuka – inte kan eller skall straffas i strikt mening. I sådana fall får andra åtgärder vidtagas.
Den som genom överlagt och uppsåtligt handlande skadar och kränker en annan människa och hennes rätt begår ett brott genom att missbruka sin frihet och utöva en illegitim makt över brottsoffret. Detta strider mot den grundläggande jämlikheten människor emellan, för likar emellan har ingen i och av sig själv rätt att utöva makt över någon annan – par in parem potestas non habent, som den romerska rättsprincipen lyder.
Genom att rätt bestraffa den som begår ett brott visar rättsväsendet i själva verket respekt för gärningsmannen såsom en person ansvarig för sina handlingar.
Detta hjälper oss att förstå det egentliga syftet med bestraffningar inom rättsväsendet: Att återupprätta den rättvisans jämlikhet mellan gärningsman och brottsoffer som gärningsmannen skadat genom sin gärning.
Genom att gärningsmannen bestraffas proportionellt med brottets allvar återupprättas brottsoffret. Gärningsmannen tillåts så att säga inte att profitera på sitt missbruk av friheten och orätta maktutövande över offret.
Straffet återställer också gärningsmannens rätta relation till rättsordningen. Den som genom sitt handlande ställt sig själv utanför och över lagen återförs till lagens ordning – lagförs – genom dom och straff.
För den som bryter mot rättsordningen begår på ett sätt inte bara ett brott mot det specifika offret, utan samtidigt också mot alla andra som lever under samma rättsordning. Brott och straff är således aldrig av privat karaktär, något som bara angår gärningsman och specifikt brottsoffer.
En viktig implikation av detta bör observeras: När gärningsmannen genom att ta sitt straff sonar sitt brott öppnas möjligheten för honom att åter inträda i samhället som jämlik samhällsmedlem. Genom straffet utplånas skulden till brottsoffret och rättsordningen.
Inga ”rabatter”
Men observera: Detta under förutsättning att straffet verkligen är proportionellt till brottet. Om återupprättandet av gärningsmannen verkligen skall kunna ske finns inget utrymme ”rabatter”. Om gärningsmannens brott verkligen sonas genom ett proportionellt straff så skapas också en nödvändig, men ofta inte tillräcklig, grund för verklig försoning mellan gärningsman och offer, offrets anhöriga och samhället i stort.
Även om straffet tar sin utgångspunkt i förfluten tid – det begångna brottet – så är dess syfte framåtsyftande: Att återupprätta rättvisan och möjliggöra försoning.
Inte fråga om hämnd
Det handlar alltså inte, som en del föreställer sig, om straff som självändamål. Bestraffningar av det slag vi här talat om kallas traditionellt retributiva. Ordet kommer från ett latinskt ord som betyder återbetalning eller återställande. Från tyskan har vi fått det i formen vedergällning, som egentligen betyder samma sak. Tyvärr översätts detta ibland som hämnd, vilket i själva verket är något helt annat, vilket man borde förstå av det ovanstående.
I svensk kriminalpolitisk debatt talar man nästan aldrig om retribution som skäl för straff, och gör man det så är det ofta med hänvisning till filosofen Immanuel Kant som använde begreppet men – det måste noteras – med en delvis helt annat innebörd än i den klassisk-kristna traditionen. I svensk debatt talas det ofta om rehabilitering, avskräckning och inkapacitering som anledning till straff. Uppmärksamhet på sådana aspekter och effekter kan ha sin legitimitet, men alltid underordnat straffens verkliga ändamål: Att skipa rättvisa. Ett system som sätter sådana mål över rättvisan eller ignorerar den helt är inte värt att kallas ett rättssystem.
Om proportionaliteten mellan brott och straff
För att ett straff skall vara rättvist måste man iaktta proportionalitet. Eller som Thomas av Aquino formulerade det, ”den naturliga rättvisan förskriver att straff skall utmätas efter skuld, och att ingen oskyldig får straffas”.
Brott skall inte straffas hårdare än det förtjänar, och inte mildare än de förtjänar.
Detta är en urgammal insikt som brukar kallas Lex Talionis. Proportionaliteten har två dimensioner: Dels relationen mellan brottet i sig och straffet i sig, dels relationen mellan straffen för olika brott.
Den första dimensionen handlar om att det till exempel vore absurt att hänga någon för ett snatteri. Där finns ingen proportion mellan brottets allvar och straffets hårdhet.
Den andra dimensionen handlar om rangordningen av brott sinsemellan. Man kan till exempel föra ett resonemang om 10, 15 eller 20 års fängelse är ett proportionellt straff för våldtäkt. Men om lagstiftaren bestämmer sig för 10 år, då vore det absurt att samtidigt bestraffa en bildstöld med 20 år. Alla inser ju med ett minimum av eftertanke att en våldtäkt är ett mycket allvarligare brott än att sno en bil.
”Taket” i straffskalan
Ett särskilt, men sällan uppmärksammat, problem ur proportionalitets- och rättvisesynpunkt är att ”taket ” i straffskalan – oavsett var det ligger – alltid innebär en ”straffrabatt” för de allra allvarligaste brotten.
Om man döms till livstid för ett mord, vad skall man då dömas till för 10 mord? Risken är då att man av relativa proportionalitetsskäl förbehåller de strängaste straffen för en liten grupp extra vedervärdiga brott, vilket gör att många andra brott döms för milt sett i proportionen mellan brott och straff. Inte mycket kan göras åt detta, annat än att se till att ”taket” – lagens strängaste straff – inte sätts för lågt, och att man så långt möjligt undviker att allvarliga brott straffas mildare än de förtjänar.
Kriminalpolitik kan skadligt förskjuta straffskalan
Problemen ur proportionalitetssynpunkt som manifesterar sig vid bestämning av straffvärde är annars ofta kriminalpolitiska. I samhällsdebatten uppmärksammas olika typer av brott vid olika tillfällen, och straffskärpningar föreslås och beslutas. Gott och väl. Men över tid kan detta göra att den inbördes rangordningen mellan straffen för olika brott förskjuts, så att straffskalorna blir oproportionerliga och därför direkt orättvisa.
Därför är det angeläget att se över straffskalorna som helhet så att varje brott får rätt straffvärde, i förhållande till brottet och i förhållande till rangordningen av olika brott. I Sverige ligger straffskalorna generellt sett väldigt lågt ur ett proportionalitetsperspektiv. Det gör att nästan alla förslag om straffskärpningar framstår som motiverade, och då är det lätt att helheten till sist blir fel, genom att straffen för vissa brott så att säga ”springer förbi” straffen för andra, minst lika allvarliga, brott som inte är i centrum för debatten.
Det andra problemet är de generella straffskärpningsreglerna för vissa typer av brott. De så kallade hatbrotten är ett exempel. Om rätten bedömer att det finns hatbrottsmotiv bakom ett brott så straffas det strängare. Men ingen har kunnat förklara ur rättvisesynpunkt varför så kallade hatbrott skall bedömas strängare än brott drivna av girighet, likgiltighet, avund eller perverterad lust.
Därtill är det bara vissa personkategorier som omfattas av hatbrottsregeln. Om någon slår ihjäl en kristen för att han är kristen, eller en homosexuell för att han är homosexuell så aktiveras den. Men om någon slår ihjäl en gammal person för att han är gammal eller en skåning för att han är skåning så aktiveras den inte. Detta innebär att hatbrottsregeln medför att brottsoffer tillmäts olika värde ur straffmätningssynpunkt, fast de utsatts för samma brott , vilket strider helt mot rättsskipningens syfte att skipa rättvisa.
Likheten inför lagen skall gälla även brottsoffer. Alla har samma rätt till upprättelse.
Ett annat exempel är förslaget om att gängrelaterade brott skall bedömas strängare ur straffsynpunkt. Det verkar vettigt, bara för att våra straff generellt sett är för låga. Men egentligen inser alla, att skall rättvisa skipas för flickan som skjuts ihjäl av en kriminell våldsverkare, så spelar det ingen roll om skytten är med i ett gäng eller inte. Och, till den del det spelar roll, de anhörigas sorg blir inte mindre för att skytten inte var gängmedlem. Observera dock, att det inte finns en generell straffskärpningsregel hindrar inte att det ses som en försvårande omständighet om ett brott begås i en vendetta.
Rättsskipningen skall skipa rättvisa. Kriminalpolitiska mål, om än aldrig så lovvärda, får inte eftersträvas så att de skadar rättvisan. Generella kategorier som hatbrott och gängkriminalitet kan ha sin plats i kriminalpolitiken, till exempel i samband med resursallokering. Men inte vid straffmätning.
“Rättens påbud är således : Lev hederligt, skada inte någon annan, ge åt var och en det som tillkommer honom eller henne.” (Henry de Bracton i Justinianus: Institutiones, Kap 1)
Rättvisa, brott och straff i Sverige av idag.
Hur förvaltas och förverkligas då den klassisk-kristna västerländska rättstraditionen idag, bland våra lagstiftare, jurister och kriminologer? I stora drag inte alls, dessvärre.
Den kan naturligtvis inte helt ignoreras – Sverige vill ju framstå som en rättsstat i världens ögon, och rättstillämpningen kan ju i en demokrati inte blir riktigt hur absurd som helst utan att allmänheten reagerar. Och i slutet på 1980-talet och början på 1990-talet återkom delar av den klassiska traditionen genom införandet av begreppet straffvärde.
Men det var som att ympa in en frisk gren på ett sjukt träd. Ser vi till vad studenter i straffrätt och kriminologi får sig till livs under sin utbildning, så förstår vi hur illa det i grunden är.
Så här skriver professorn i straffrätt Suzanne Wennberg i inledningen till sin bok Introduktion till straffrätten: ”Finns det något särskilt som karaktäriserar brottets väsen? Nej, det finns det inte. Naturen vet inte av någon förbrytare, säger man. Det betyder att man inte kan läsa ut någonting om vad som är brottsligt ur ’naturens ordning’.”
Vem ”man” är får vi inte veta. Men vad hon säger här är, att den skillnad Du och jag tycker oss se mellan handlingar såsom mord, misshandel och våldtäkt å ena sidan, att rädda liv, släcka husbränder och skänka gåvor å den andra, den menar hon är helt illusorisk.
På tre rader förkastas här hela den västerländska naturrättsliga traditionen, som alla våra rättsystem egentligen vilar –eller vilat – på. Och detta med en hänvisning till naturen!
Naturen här uppfattad som, antar vi, djungeln snarare än människans natur, som naturrätten egentligen hänvisar till. Ett förrädiskt sätt att använda språket. I synnerhet då en rättsprofessor rimligen inte kan vara helt okunnig om naturrätten och dess terminologi. Men hon vill att hennes studenter skall vara det.
Hon fortsätter: ”Vilka gärningar som skall vara brottsliga bestäms helt och hållet genom politiska beslut (…) Lagstiftaren använder straffbeläggningen som styrmedel, när man vill försöka påverka människor att inte handla på ett visst sätt”.
Skipande av rättvisa nämns överhuvudtaget inte. Detta är galopperande rättspositivism.
Observera att detta synsätt ger staten rätt att bestämma att vitt är svart. Det finns ingen gräns för lagstiftarens makt här. Stalin och Hitler hade varit nöjda.
Vad professor Wennberg här inte skriver är något i stil med att ”som praktiserande jurister skall vi i vår yrkesutövning som brottsliga betrakta endast gärningar som kriminaliserats av lagstiftaren” eller dylikt. Hon talar om hur saker och ting i en grundläggande mening är. Brott finns egentligen inte. Detta är det första svenska straffrättsstudenter får ”lära” sig.
Inom kriminologin är det inte bättre. Den kände kriminologen Jerzy Sarnecki skriver i sin Introduktion till kriminologi, del V: ”Om rättsskipningen inte har några konkreta syften med straffet (utom ett upprätthållande av rättvisan) blir det mindre meningsfullt att utvärdera dess effekter. Möjligen kan man studera i vilken utsträckning rättvisa skipas med anledning av brott.”
Fundera på hans ord. Huruvida rättsskipningen faktiskt skipar rättvisa eller inte torde för de flesta människor höra till de viktigaste frågorna som kan besvaras om ett rättsväsende. Men för professor Sarnecki är det alldeles uppenbart en side-show, om inte totalt ointressant. Detta hör till det första kriminologistudenter får ”lära” sig.
En annan kriminologiprofessor, Leif GW Persson, sade en gång i TV: ”Om svenska kriminologer hade hand om våra kärnkraftverk, så skulle härdsmältor vara en del av vår vardag”. Man förstår hur han menar.
Det kommer säkert inte som en överraskning, att svaret på frågan ”hur behandlar dessa introduktionsböcker i straffrätt och kriminologi den klassisk – kristna rättstraditionen och begrepp som naturrätt och naturlig rättvisa” är: Inte alls.
Detsamma gäller för de flesta andra liknande böcker. Svenska studenter undanhålls kunskap om en av de viktigaste grunderna för vår civilisation. Detta är viktigt att påtala för att man skall förstå vilket omfattande arbete en genomgripande straffrättsreform innebär.
De galna föreställningar som idag styr måste ryckas upp med rötterna. Givet dagens rättspositivistiska mentalitet kanske man faktiskt måste lagstifta om vad som är rättsskipningens ändamål. Annars blir en reform bara som att sätta läppstift på en gris.
Vad avser utbildningsväsendet så är det viktiga att den klassiska kristna västerländska traditionen behandlas korrekt och får det utrymme den förtjänar. Då kommer snart dagens murkna idéer att försvinna av sig själva, eftersom de överlever nu enbart på grund av att de inte utmanas.
Det allmänna rättsmedvetandet
Det allmänna rättsmedvetandet som begrepp inom juridiken har en bakgrund i den så kallade historiska skolan och särskilt hos rättsteoretikern och historikern Carl Friedrich Savigny (1779-1861).
Savigny avvisade den naturrättsliga synen på rätten – framför allt i dess upplysningstida form – och såg rätten blott som en produkt av ett folks historia. Något objektivt rätt och fel, någon verklig rättvisa, finns inte. Vad som är rätt i Sverige kan vara orätt i Norge. Lagen skall acceptera detta och spegla ”folksjälen” och dess rättsuppfattning.
Med detta historiskt präglade rättspositivistiska synsätt är det allmänna rättsmedvetandet med nödvändighet något subjektivt och relativistiskt, ofta styrt av känslor och fördomar. Men samtidigt innehåller begreppet en sanning: Ett rättsväsende kan inte ignorera uppfattningar om vad som är rätt och fel hos det folk, i vilket rättsväsendet är satt att skipa rättvisa.
Mot denna idébakgrund är det inte konstigt att många jurister känner vånda inför begreppet. Man upplever det som skumt, men kan inte bortse från det. Att en variant av begreppet, det så kallade Gesundes Volksempfinden, var en styrande princip i Nazitysklands domstolar minskar ju inte direkt våndan. Men detta är ett dilemma den moderna svenska juridiken själv försatt sig i genom att inte se begreppet med den klassisk-kristna rättstraditionens glasögon.
Korrektivet när lagstiftning och rättstillämpning går snett
Så här: Man behöver inte vara jurist för att inse att det är fel att straffa oskyldiga, att hänga någon för ett snatteri eller att straffa ett mord med dagsböter. Snarare underlättar det, får man ibland ett intryck av. Som till vår natur förnuftiga varelser med fri vilja och samvete har vi en grundläggande förmåga att göra generella rättvisebedömningar.
Detta följer ytterst av den naturliga rättens och det handlingsinriktade förnuftets första princip: Gör det goda och undvik det onda. Dessa grundläggande insikter lämnar naturligtvis en massa frågor obesvarade, som vi får ta i ett annat sammanhang. Här räcker det dock att notera, att när en påtaglig majoritet av ett folk ger uttryck för att x är orättvist, så är det inte en irrationell, känslomässig eruption utan summan av dessa personers förnuftsgrundade ställningstagande utifrån en bedömning av vad som är rättvist, på basis av den naturliga rättvisans principer.
Detta innebär inte att en sådan majoritet alltid har rätt: Man kan till exempel sakna sakkunskaper nödvändiga för att rätt bedöma situationen. Indoktrinering kan förvrida rättsuppfattningen. Opinioner kan manipuleras. Och det som är rätt generellt kan på grund av omständigheterna vara helt fel i ett specifikt fall. Den enda poäng vi gör här är, att ett ”allmänt rättsmedvetande” i den mening som här förfäktats inte kan avfärdas som ett uttryck för kollektiv irrationalitet och känslor såsom hämndbegär.
Att ifrågasätta normala vuxna människors förmåga att göra generella rättvisebedömningar vore absurt, eftersom hela vårt rättsväsende trots allt vilar på att en sådan förmåga finns. Annars vore det ingen skillnad på rättsskipning och hunddressyr. Men det är det. Och att det måste finnas en accept hos folket för rättstillämpningen, är inte ett dugg konstigare än att folkets samtycke krävs för lagstiftningen.
Ibland sägs det att det är viktigt att beakta det allmänna rättsmedvetandet för att folk inte skall förlora förtroendet för rättsväsendet. Ibland är steget inte långt till att säga att man måste låtsas beakta det allmänna rättsmedvetandet. Men den viktiga poängen är tvärtom att ett rättsväsende som inte beaktar det allmänna rättsmedvetandet verkligen inte förtjänar något förtroende. I verkligheten.
I denna text har återkommande påpekats behovet av att naturlig rättvisa återigen ges en plats i svenskt rättstänkande. Den naturrättsliga traditionen måste till exempel behandlas i juristutbildningar och prägla förståelsen av rättsväsendets ändamål. Samtidigt vill vi knappast att jurister – i synnerhet domare – leker naturrättsuttolkare i sin dagliga yrkesutövning. Rättsstaten kräver ett laga styre.
Det är lagen och lagstiftarens intentioner som skall styra rättsskipningen. Man skulle kunna säga att en rätt förstådd rättspositivism har sin legitimitet som rättstillämpningsteknik, om det nu finns ett sådant ord. De naturrättsliga perspektiven måste främst komma till uttryck i det allmänna rättsmedvetandets kritiska granskning av lagstiftning och rättstillämpning samt beaktas i och vägleda lagstiftningsarbetet.
Detta senare lägger en börda på våra lagstiftare att verkligen sätta sig in i den naturliga rättvisans principer. De måste, enkelt uttryckt, förstå vad de håller på med. Ett rimligt krav, kan det tyckas. Ett samhälles rättsuppfattning kan förvridas av falska religiösa föreställningar, politiska ideologier, peer-pressure inom en yrkeskår och verklighetsfrämmande juridiska och sociologiska teorier. Den naturliga rättvisans principer är ett av få korrektiv vi har mot sådana situationer.
En genomgripande straffrättsreform: Konkreta förslag
Lagstiftning bör komma på plats som tydliggör att rättsväsendets och rättsskipningens primära ändamål är att skipa rättvisa genom att bestraffa brott på ett sätt som står i proportion till brottets allvar, i syfte att återupprätta brottsoffret och rättsordningen.
Åtgärder bör vidtagas inom utbildningar så att detta ändamål tydliggörs, såväl för de olika yrkesgrupper som är verksamma inom rättsväsendet som för åtalade och dömda. Alla andra verksamheter som bedrivs i anslutning till rättsskipningen, till exempel olika rehabiliteringsinsatser, måste underordna sig ändamålet att skipa rättvisa samt bedrivas utifrån utgångspunkter som är förenliga med detta ändamål.
Fördubblad strafflängd
En samlad bedömning bör göras samtidigt av alla straffvärden med utgångspunkten att de svenska straffen generellt sett bör ökas substantiellt för att bringas i bättre överensstämmelse med proportionalitetens krav och det allmänna rättsmedvetandet, i avsikt att verklig rättvisa skall skipas.
En fördubbling synes med några undantag rimlig beträffande våldsbrott. Minimistraffen för till exempel folkmord, krigsförbrytelser, mord, våldtäkt och övergrepp i rättssak är idag direkt stötande. Överväganden om rehabilitering, avskräckning och inkapacitering kan här bara tillmätas en underordnad roll. Rättvisa måste stå i fokus. Det bör uppmärksammas att generellt högre straffvärden gör det lättare att vid straffmätning ta hänsyn till såväl förmildrande som försvårande omständigheter genom att ”taket” höjs.
Vid översynen skall särskilt beaktas allvaret i brott mot personers liv, integritet, frihet och hälsa. Straffen för till exempel folkmord och andra brott mot mänskligheten, mord, dråp, våldtäkt, kidnappning och mordbrand bör särskilt skärpas väsentligt.
En analys bör genomföras av vilka som är de allvarligaste brott någon kan tänkas komma att lagföras för i Sverige och vilket som egentligen är det strängaste straff en svensk domstol skall kunna utdöma. Utifrån denna analys bör alla straffvärden struktureras proportionellt.
Det strängaste straff den svenska regeringsformen idag tillåter är ett egentligt livstidsstraff, det vill säga ett straff som innebär att den dömde hålls i fängelse till sitt naturliga frånfälle, om vederbörande inte friges efter resning eller nåd. Lagstiftaren bör bättre tydliggöra för vilka brott detta straff normalt skall utdömas.
Slopa alla ”straffrabatter”
Straffrabatter, 2/3–frigivningar och liknande bör utmönstras helt. De enda skälen till en kortare strafftid vid fängelsedomar skall vara de förmildrande omständigheter som hänsyn tas till vid straffmätningen.
Då flera brott begås i samma sammanhang så skall straffen adderas till varandra. Om någon bryter sig in hos någon, tar värdesaker, slår ihjäl husägaren när denne påträffar gärningsmannen och sedan sätter eld på huset, skall alltså straffen för stöld, mord eller dråp samt mordbrand bestämmas separat och sedan läggas ihop utan att något straff så att säga slukas av det strängaste.
Rekrytera unga till brottslighet skall straffas hårt
Allt fler allvarliga brott begås av allt yngre människor. Rättsväsendet har idag inte de redskap som behövs för att hantera detta. Alla förstår problemet. En åttaåring kan trycka på pistolens avtryckare, men förstår inte implikationerna av vad han gör. Och förståelse är en förutsättning för uppsåt och därför för straffrättsligt ansvar. Men åtgärder behövs.
Man måste beakta den stora skillnaden mellan unga i åldern 12-15 år och dem i åldern 16-18. Fullt ansvar bör dock råda i och med att myndighetsåldern nåtts.
Några utgångspunkter: Ju yngre förövare, desto mer fokus på utbildning, karaktärsdaning och inkapacitering. Ju äldre ungdomar, mer och mer straffrättsligt ansvariga, desto mer inriktning på rättsskipning. Ungdomar utvecklas i olika takt. Här finns ingen ”one size fits all”. Låt aldrig yngre blandas med äldre som begått brott.
Föräldrars, släktens, hela grannskaps roll måste beaktas. Lagstiftaren måste ägna betydligt mer uppmärksamhet åt föräldrars och vårdnadshavares rättigheter, skyldigheter och befogenheter vad avser deras ungas karaktärsdaning. Dagens föräldrabalk ägnar detta exakt en rad. Att rekrytera unga till brottslighet skall straffas hårt.
Brott som tolkas på stötande sätt
Lagstiftaren bör se över beskrivningarna av brotten i brottsbalkens brottskatalog för frambringa större samstämmighet med det allmänna rättmedvetandet. Till exempel bör vid förtalsbrott tas mycket större hänsyn till om det som sägs är sant eller inte. Likaså uppfattas det som stötande att det inte betraktas som brottet stöld, om det som stjäls inte har något ekonomiskt värde, utan primärt affektionsvärde.
Idag handlar brottet folkmord om att begå enskilda brott inom ramen för ett folkmord. Men att planera och beordra själva folkmordet är egentligen inte straffbelagt. Man gör så att säga ingen skillnad mellan en lägervakt och Hitler själv! Det finns fler exempel.
Rätten till självförsvar
Bestämmelserna i brottsbalken om människors rätt till självförsvar mot kriminella angrepp bör brytas ut ur den och placeras i en särskilt lag som tydliggör att det är en rättighet att försvara sig och att förbereda ett sådant försvar. Särskilt vad avser rätten att värja sig och de sina i och vid sitt eget hem. Ordstävet ”My home is my castle” är en bra utgångspunkt. Att detta skulle inkräkta på statens våldsmonopol är det bara Leo Trotskij, Max Weber och den svenska staten som tror.
Fånge – inte intagen
Till de krav på tydlighet som skall ställas på rättsväsendet hör att man förmår kalla en spade för en spade. Kriminalförvaltning, inte kriminalvård. Fängelse, inte anstalt. Fånge, inte klient eller intagen. Vaktkonstapel eller fångvaktare, inte vårdare. Straff, inte påföljd. All vårdtermonologi skall förbehållas den personal och den verksamhet som verkligen sysslar med vård. En rättssal skall se ut som en rättssal, inte ett generiskt sammanträdesrum. En rättegång är inte ett seminarium.
Medan förslag om kronvittnen är en bra idé så måste anonyma vittnen tillbakavisas. Redan kejsar Trajanus avvisade anonyma vittnen såsom ”ovärdiga vårt tidevarv”. Vårt tidevarv bör inte vara sämre. Riskerna ur rättsstatlig synpunkt är monumentala. Det förstår de flesta efter lite eftertanke. Att det måste finnas goda möjligheter att anonymt lämna information, dokumentation, filmer och så vidare rörande brott till polisens utredare är en annan sak.
Offentlighet och transparens är ett grundläggande värde i en fungerande rättsstat. Därför måste information som omfattas av offentlighetsprincipen och har relevans för allmänheten också vara tillgänglig för allmänheten, och inte bara för selekterade grupper såsom arbetsgivare. Detta rör den information om vilka som döms, vilka som friges och vilka som finns i belastningsregistret som kan lämnas ut utan att underlätta till exempel hämndaktioner. Vill man ha icke-transparent rättsskipning så finns ju alltid Nordkorea.
Dömda skall under strafftiden ha rimliga materiella villkor och fysisk trygghet. De skall så att säga inte straffas utöver straffet. Men det är inte rimligt att en dömd brottsling under strafftiden har en högre materiell standard än en hederlig medborgare som utan egen förskyllan måste leva som långtidssjuk eller på försörjningsstöd.
Effektivare utredningar – begränsade häktningstider
Häktningsbestämmelser och den häktades villkor under häktningstiden måste ses över. En häktning är till för att skydda utredningen genom att hindra flykt och förstörande av bevis, hotande av vittnen och liknande. Den är inte till för att så att säga knäcka den häktade, som mycket väl kan vara oskyldig. Sverige har idag orimligt långa häktningstider och ofta usla förhållanden i häktet.
Den rättsstatliga utgångspunkten vid alla häktningar måste vara att alla har rätt att bli betraktade som oskyldiga tills dom faller och behandlas därefter, så långt utredandet tillåter. Detta måste tas på allvar på ett annat sätt än idag. Alla tankespår av typen ”vi skulle inte häktat honom om han inte var skyldig” måste därför motverkas.
Det händer att oskyldiga döms. Även för mycket allvarliga brott, som de senaste åren visat. Därför är möjligheten till resning en väldigt viktig aspekt av rättsstatens funktion. Ibland får man, rätt eller orätt, en förnimmelse av att varje resning inom svensk rättskultur uppfattas som ett misslyckande. Och det är det naturligtvis, för dem som begått fel i sin domargärning. Men för rättsväsendet som helhet är möjligheten till resning en tillgång och en styrka. Det bör beaktas, att om en oskyldig straffas så är det inte bara orätt mot vederbörande: Det innebär också att den verklige gärningsmannen går fri. I Storbritannien finns ett offentligt organ, den så kallade Criminal cases review commission som har som uppgift att aktivt identifiera och utreda fall där det finns anledning att tro att något gått snett. Vi skulle behöva något sådant i Sverige.
Nåd borde beslutas av kungen
Idag har regeringen möjlighet att bevilja nåd i brottmål. Detta var något som ”slank med” när den exekutiva makten övergick från Kungl. Maj:t till regeringen vid införandet av den nya grundlagen. Det var inte helt lyckat. Medgivandet av nåd i brottmål, det vill säga att någon ex gratia befrias från ett straff vederbörande egentligen har förtjänat, är inte ett uttryck för vare sig den lagstiftande, dömande eller verkställande makten. Det är inte juridik och det är inte politik, och skall inte kunna misstänkas för att ha färgats av sådana överväganden.
Det är ett av samhället humanitärt ställningstagande utifrån barmhärtighet, och bör meddelas i namn av den som representerar hela riket. Det är en helt exceptionell typ av beslut för unika situationer och som inte har någon prejudicerande karaktär.
Beslut om nåd bör framgent formellt fattas av statsöverhuvudet, kungen, efter beredning i ett organ sammansatt av i sammanhanget lämpliga personer som åtnjuter bred respekt , till exempel före detta statsministrar, talmän och landshövdingar. Jurister bör medverka, men då endast för att medverka till att det inte görs pseudojuridiska överväganden vid beredningen.
Medborgarnas kunskap om lagarna
Det finns anledning att fundera igenom vilka krav som ställs på medborgares förståelse av lagen. Alla medborgare är principiellt skyldiga att känna till lagen, vad den tillåter och vad den förbjuder. Men här finns en problematik. Det händer att en person åtalad för brott frias av tingsrätten, då tingsrätten bedömer att gärningen inte var straffbar. Om åklagaren då överklagar till hovrätten, och hovrätten gör en annan bedömning av det straffbara området och fäller den åtalade, så infinner sig frågan: Kan man som vanlig medborgare verkligen ha en skyldighet att förstå lagen bättre än tingsrätten? Om svaret på den frågan är nej, vilket synes rimligt, bör kanske påföljdseftergift vara det normala i dessa fall.
Till sist bör det övervägas om inte den så kallade monarkiska principen skall få komma till uttryck i våra domstolar. Här skulle principen innebära att det är en domare – en juristdomare – som dömer i varje mål. Vederbörande kan ha nämndemän och/eller juristdomare som bisittare för en allsidig belysning och bedömning av målet. Men bara en dömer.
Man kan nämligen bara ta fullt ansvar för beslut som man har full rådighet över. Och det har man inte i kollektiva och kollegiala beslutsformer. De gynnar oundvikligen en kultur av ansvarslöshet. Inte för att deltagarna inte är samvetsgranna, utan just för att det i verkligheten inte går att ta ansvar för beslut man inte har rådighet över. Det är ingen slump att gangsterregimer gärna använt kollektiva beslutsformer, från den franska revolutionens tribunaler och framåt. Ansvaret smetas ut så att det försvinner.
Och vad skall man säga om spektaklet när någon döms till, låt säg, 18 års fängelse med röstsiffrorna 3-2! Nej tack. Skuldfrågor kan inte avgöras genom ett enkelt majoritetsbeslut. Och kollektiva beslut gör det också mycket svårare att utifrån observera om en viss domare rutinmässigt agerar egendomligt eller felaktigt. Inte bra. En domare, ett samvete, ett ansvar. För rättvisans skull.