I veckan som kommer väljs finansminister Magdalena Andersson till ny partiledare i Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Hon blir den fjärde partiledaren sedan Göran Persson slutade 2007. De täta bytena av partiledare visar att S har blivit ett parti bland andra.

Fram till Göran Persson ansågs det vara en milstolpe i svensk politik när Socialdemokraterna valde partiledare. Det var alltid en person som också blev statsminister under lång tid. Så är det inte längre.

Varken Mona Sahlin eller Håkan Juholt blev statsminister. Båda satt kort tid som S-ordförande. Och Stefan Löfven kunde bara bli statsminister efter att ha kompromissat bort stora delar av partiets politik i olika märkliga överenskommelser.

”Nystart”

Nu finns hopp om att Magdalena Andersson ska bli en äkta socialdemokrat som partiordförande. Det framgår inte minst i den minidokumentär som Expressen publicerat med många intervjuer av personer i partiet (betalvägg).

Flera röster efterlyser mer vänsterpolitik och att den nye partiledaren ska lägga radikala förslag. Man vill se valet av ny partiledare som en nystart efter en tröttsam period med mycket kompromissande.

Samma parlamentariska läge som Löfven haft

Stefan Löfven valdes, i kontrast till Mona Sahlins och Håkan Juholts vingliga utsvävningar, därför att han var fast förankrad i vardagen och inte flashade med stora nya idéer. Därför hade han inga höga förväntningar på sig. Han skulle göra att Socialdemokratin framstod som regeringsdugligt efter åtta år med borgerlig regering. Han skulle visa att partiet hade tyngd.

Men nu verkar det finnas höga förväntningar på Magdalena Andersson som hon får svårt att infria. Hon kommer nämligen att ha exakt samma parlamentariska förutsättningar i riksdagen som hennes företrädare hade. Socialdemokraterna är ett mycket mindre parti nu än vad partimedlemmarna vill erkänna för sig själva.

Och höga förväntningar kan bli ett krokben för en ny partiledare.

Hård och kall

I Expressens intervjuer gör partivännerna allt för att försöka lindra den image Andersson fått i offentligheten i egenskap av finansminister: hård, kall och konfrontatorisk. Hon simmar och klättrar i berg. En riktig hurtfrisktyp som har med kokta ägg till EU-förhandlingar.

Men i riksdagens talarstol har hon inte framträtt som annat än hård och kall. De från andra partier som förhandlat med henne säger att hon alltid är angelägen om att alltid få rätt. Det finns ett legendariskt klipp från Aftonbladet-TV där hon i debatt med SD:s ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt försöker hävda att hon kan SD:s budget bättre än honom – och åker riktigt på pumpen (se här).

Den rollen kan vara utmärkt för just en finansminister som behöver ta många strider med partivänner, departement och myndigheter som alla vill ha mer pengar att sätta sprätt på. Men fungerar det för en partiledare?

Göran Perssons flicka

Från S-håll lyfter man inte det, och jag vet inte varför, men man skulle med all rätt kunna kalla Andersson för Göran Perssons flicka, så som man kallade ett antal av Olof Palmes medarbetare för Palmes pojkar. Magdalena Andersson hämtades direkt från universitetsstudierna till statsrådsberedningen när Persson blev statsminister 1996. Hon avancerade först i statsrådsberedningen som nära medarbetare till Persson, och blev sedan statssekreterare i finansdepartementet under Göran Perssons sista år före valförlusten 2006.

Under oppositionsåren var hon först knuten till Mona Sahlin men lämnade snart för ett jobb på Skatteverket. Hon återvände till partiledarkretsen när Stefan Löfven utsåg henne till ekonomiskpolitisk talesperson.

Migration och kriminalpolitik

En del utanför S hoppas att hon ska vara tuffare i migrationsfrågan och kriminalpolitiken än vad Stefan Löfven varit, han som lovade att Europa inte skulle bygga några murar mot miljontals migranter från Mellanöstern och Afrika. Resultatet har blivit många fler migranter än vad Sverige klarar av och varav en alldeles för stor andel lever på bidrag hela livet och försämrar välfärden för alla i Sverige. Det har också medfört en kriminalitet som väcker omvärldens förskräckelse.

Men några tecken på att hon skulle vara mer restriktiv än Stefan Löfven finns inte. Hon har lydigt gjort statsbudgetar där allt mer av svenska skattebetalares resurser går till utländska medborgare.

Blir hon statsminister?

Många tycks ta för givet att Magdalena Andersson, när hon i veckan valts till S-ledare, också blir statsminister. Men det är en helt annan fråga. Där har hon att, som Löfven, få med sig både C och V på att inte rösta nej till henne. Annie Lööf kräver att Andersson ska fullfölja löftet som Löfven gav, men som MP är emot, om strandskydd, skogsbruk och LAS.

Det kan bli så att C, i hopp om att inte förlora sina borgerliga väljare i nästa års val, röstar nej till Andersson om hon inte förnyar Löfvens löfte. Då blir inte Andersson statsminister.

Skälet till att Stefan Löfven vågar avgå i det turbulenta läge som råder, är att han sitter kvar som ”övergångsstatsminister” till dess riksdagen valt en ny statsminister. Övergången är inte tidsbestämd i grundlagen och en övergångsregering kan inte avsättas. Alltså kan Löfven sitta kvar som statsminister till valet i september 2022 om riksdagen inte förmår att utse en ny.

Denna möjlighet sätter press på både C och V att släppa fram Andersson, eftersom de annars framstår som bångstyriga om de tvingar Löfven att regera vidare.

Röra om i trött ministerkrets

Så vad gör Magdalena Andersson om hon blir statsminister?

Ett enkelt sätt att skapa en bild av förnyelse är att flytta runt på ministrarna. Göran Persson älskade detta enkla knep att skapa media. Men hans utsaga om att ”toppa laget” inför valet 2006 fungerade inte.

För min del kommer jag att ha ögonen på ett radarpar: justitieministern och hans inrikesminister. Herrarna Morgan Johansson och Mikael Damberg har varit katastrofer för socialdemokratin. De har ursäktat våldsspiralen med att påpeka att alla svenskar inte blir ihjälskjutna. Det är en så låg ambitionsnivå att de skulle kunna bli ministrar i Mexico, Sydafrika eller annat land som härjas av mycket hög brottslighet.

I den socialdemokratiska propagandan hävdas att Andersson är gråsosse när det gäller brottslighet, alltså inte rädd att ta i med hårdhandskarna. Om det är sant, måste hon tillsätta ny justitieminister och inrikesminister. Hon står Morgan Johansson nära, så han kanske blir utrikesminister eller finansminister. Vi lär inte bli av med honom.

Hur det blir med migrationspolitiken under Andersson är än mer oklart. Signalerna spretar åt alla håll.

En sak är dock klar. Det är mindre än ett år till valet. Anderssons regering, om riksdagen släpper fram den, kommer att vara en valkampanjregering som mer kommer att tänka på partiet än på landets bästa.

Förr i tiden, när det var mindre än ett år till valet, valde partierna att utse en landshövding till statsminister för en opolitisk expeditionsministär. Ingen ville ha regeringsansvar så kort tid inför val. Idag kan regeringsinnehav snarare vara ett plus – man får en pulpet varifrån man kan sprida sitt budskap i en tid då mediebruset är så högt att få kan höras.

Men då måste man ha ett budskap som väljarkåren uppskattar. Kommer Magdalena Andersson att ha det?

Fan tro’t, sa Relling.