Valforskningsprogrammet i Göteborg har under lång tid mätt väljarnas syn på andra partier än det man själv röstar på. Siffrorna för väljarnas syn på Sverigedemokraterna det senast uppmätta året, 2020, är intressanta.
KOMMENTAR. När det gäller sympatipoäng, eller ”uppvisad koalitionsvilja” påverkas partiernas väljare av hur partierna förhåller sig till möjligheterna att samverka, eventuellt i en regeringskoalition, har kurvorna för Sverigedemokraterna förändrats de senaste åren, vilket framgår i grafen ovan.
Störa närmandeprocessen
När det gäller sympatisörer till Moderaterna och Kristdemokraterna instämmer de i partiledningarnas allt tydligare uttrycken för samverkan med Sverigedemokraterna. I KD: s fall har väljarna mer raskt närmat sig tanken på en koalition och ligger nu på plussidan. Även M-väljarna har släppt mycket av sin negativa attityd till Sverigedemokraterna.
Noterbart är att liberala väljare (där C och L är så små så de räknas ihop) uppvisar ett större ogillande till Sverigedemokraterna än vad socialdemokratiska väljare ger uttryck för.
Enligt statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson har väljarnas uppfattningar om Sverigedemokraterna påverkas till det bättre när det egna partiet närmar sig SD för att på så sätt kanske kunna vinna regeringsmakten.
”Det är i avsikten att störa just dessa närmandeprocesser som S -och MP-politiker och deras allierade på ledarsidor och sociala medier gärna ylar om sådant som blåbruna blocket, fascism, nazism och allt vad det nu kan vara”, konstaterar Widar Andersson i Folkbladet.
Epitet i avsaknad av egen politik
”I det här fallet blir det dock närmast otillständigt och respektlöst när sådant som Förintelsen och mördarregimer blandas in i en relativt futtig strid om makten i ett fredligt land som Sverige. S, C och V bör lägga krutet på att testa en egen allians istället”, summerar Andersson.
Det är lätt att hålla med. Det var också den ståndpunkten jag framförde i Godmorgon Världens panel i P1 på söndagsmorgonen.
Debatten fördummas av att sprida epitet och färgskalor som berörda partier inte vill beblandas med.
Skälet till att S, MP och C hellre talar om andra än sin igen politik beror på att de inte har någon. De använder fula omdömen som fikonlöv för att dölja sin egen nakenhet när det gäller sakpolitik som konkret påverkar väljarkårens vardag.
Istället borde de följa Anderssons råd, sluta prata strunt och testa att bygga en egen allians på sakpolitisk grund.