Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3790

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3791

Intresset är stort för vad oppositionspartierna ska komma överens om rörande statsbudgeten i höst. Skälet är att detta kan vara starten på ett epokgörande samarbete. Samtidigt går lite att säga om utfallet i nuläget.

Under Ekots lördagsintervju i P1 idag får Jimmie Åkesson många frågor om hur Sverigedemokraterna ska agera gentemot Moderaterna i budgetfrågan när partierna ska lägga sina förslag i finansutskottet inför riksdagens omröstningar.

Kort tid för fullödigt budgetalternativ

– Det intressanta är vad vi kan komma fram till gemensamt, säger Åkesson. Han tonar ner förväntningar på att oppositionspartierna ska bli överens om en samlad statsbudget redan i höst.

– Vi har ganska kort om tid att förhandla det här och jag har svårt att se att det blir ett fullödigt budgetalternativ, säger han och påpekar att partierna inte är i regeringsställning utan i opposition och därför inte behöver lägga ett fullständigt budgetförslag tillsammans.

– Det viktiga är att vi gör nödvändiga och möjliga förändringar i den budget som regeringen har lagt fram, menar Åkesson.

Av intervjun framgår att Sverigedemokraterna inte tänker gå med på försämringar av a-kassa och sjukförsäkring. Däremot kan man exempelvis stryka den nya familjeveckan i S-budgeten för att lägga miljarderna på rättsväsendet.

Det handlar alltså om att skriva ihop sig i finansutskottet om vissa punter som man bryter ut ur regeringens förslag.

Ett viktigt steg

Även om det inte blir en hel oppositionsbudget, utan att M och SD plus KD och L skriver ihop sig om enskilda poster, är det ett betydande steg framåt mot att etablera ett nytt regeringsalternativ i svensk politik.

Det är ingen liten sak.

Jag minns hur fruktansvärt svårt det var för de, då, tre borgerliga partierna att komma överens 1976 – när man vunnit det historiska valet och fått majoritet i riksdagen. Förhandlingarna var utdragna och regeringsdeklarationen som statsminister Thorbjörn Fälldin läste upp var mycket lång för att alla skulle få sitt.

Då togs Moderaterna ”in i värmen” först efter valdagen. Inte heller fanns det någon gemensam linje när de icke-socialistiska fick majoritet i valet 1991 och Carl Bildt blev statsminister. Centerpartiet var tveksamma att gå in i regeringen eftersom M och FP hade samverkat nära, men utan C under valrörelsen.

Splittringen på den icke-socialistiska sidan i Sverige är i hög grad ett resultatet av en framgångsrik splittringstaktik från Socialdemokraternas sida. De försöker alltid att stigmatisera något av partierna som behövs för att nå majoritet och därmed knuffa bort S från makten.

Förr var det Moderaterna som var hemsk ”hööööger”. Det var S-attacker som gjorde mittenpartierna nervösa. Nu är det Sverigedemokraterna som är hemska.

Pragmatisk och robusta

Svaret på S-taktiken är från Fälldins dagar att vara pragmatisk, saklig och lägga robusta förslag. Nu är det delvis annan sammansättning på oppositionen, men rollerna är desamma. S attackerar för att skapa rädsla. Svaret måste bli sakpolitik som bättre ligger i linje med opinionen än vad S förmår.

Ur det perspektivet är det rimligt att inte gå fortare fram än att man i varje läge kan stå på solid grund.

Det låter tråkigt och för otåliga framstår det kanske som onödiga säkerhetsåtgärder, som att ha både bälte och hängslen. Men en ny politisk dynamik där inget mindre än regeringsmakten står på spel får inte bedrivas förhastad, vårdslöst och ogenomtänkt. Då kan man istället för att komma framåt, backa processen och förlora flera år.

Exempelvis var embryot till det borgerliga fyrpartisamarbetet som kom att kallas alliansen, att unga borgerliga politiker (inklusive undertecknad) träffades genom SAF/Timbro-initiativ 1995 i det som skämtsamt kallades ekumeniken. Detta sågs inte med blida ögon från dåtidens partiledningar. Men nästan tio år senare, 2004, var kulturen i partierna förändrad och alliansen kunde sjösättas av en ny generation partiledare.

Så lång tid får det inte ta denna gång. Och Johan Hakelius visar i veckans Fokus att arbetet fortskrider i gott tempo och med växande tillförsikt i riksdagens utskott (betalvägg).

Det viktiga är att rörelsen mot gemensamt ansvarstagande fortgår och inte stannar av. Då är det inte läge att göra snabba och förhastade drag som kan slå tillbaka mot processen.