Åsiktskorridoren finns. Etablerade medier vinklar åt vänster. Därför saknar det svenska samhället grundläggande förmåga att diskutera de problem som nu börjar bli så påtagliga att det inte längre går att lägga locket på.
Själva idén med TV-satsningen Riks, för vilken undertecknad är ansvarig utgivare, är att bredda svensk nyhets- och samhällsbevakning. Nya konkurrenter brukar aldrig vara välkomna, hur stort behovet på marknaden – alltså hos svenska mediekonsumenter – än är.
Riks har nu varit igång i tio månader och synpunkter på satsningen börjar dyka upp.
Redan i våras skrev förre chefredaktören på Expressen och nu i styrelsen för Tidningsutgivarna, Thomas Mattsson: ”Men som princip anser jag att man bör välkomna nya medieinitiativ. Riks förtjänar att tas på allvar.”
Ryser av obehag – och avund
Nu idag skriver Jens Ganman i Fokus i en artikel om journalistik: ”Här i Sverige trotsar tjejerna på webb-tevekanalen Riks alla konventioner med sin blandning av frejdig skolteve och oförblommerad opinionsbildning. De har inga problem med att ena stunden ordna ölhävartävling i kortkorta tyrolerkjolar, för att nästa intervjua en forskare om brottsstatistik. På SVT tittar man också på Riks. Tittar – och tittar bort. Ryser av obehag. Och avund.”
Ganman pekar på att konkurrensen om tittarna hårdnar.
Och minst halva folket är inte vänster. För egen del är jag förundrad över att ingen kommersiell medieaktör har reflekterat på det och gjort det vi gör i Riks – bedriver konservativ nyhetsförmedling.
Väldigt många har tröttnat på att få vänsteråsikter stoppade i halsen så fort man slår på gamla medier. Både själva attityden mot tittare och läsare – som ofta är nedlåtande som om de vore barn och inte begriper hur goda och snälla vänstern är – och den ovilja som finns att rapportera om verkligheten när den inte passar vänstern, gör att allt färre bryr sig om att ens följa nyhetssändningar längre.
Det är inte bra för samhällsdebatten. Inte bra för demokratin.
Motvikt mot vänstermedier
Jag grillas i dagens avsnitt i podden Den svenska modellen, som ges ut av Kvartal och Dagens Arena. Där framgår att vi på Samtiden/Riks har en liten annan ingång till vad balanserad är.
Kvartal/Dagens Arena summerar poddavsnittet så här: ”Under vinjetten ’konservativ nyhetsförmedling’ rapporteras det flitigt kring teman som brott, migration och progressiv genusideologi. Och målet är inte att vara en balanserad nyhetsförmedlare, berättar den ansvarige utgivaren Dick Erixon. Istället vill Riks vara en motvikt mot ett media-etablissemang som de anser vara vänstervridet.”
Min uppfattning har alltid varit att en person eller redaktion inte kan vara objektiv. Man formas av sina erfarenheter och värderingar som sätter sin prägel på rapporteringen, särskilt på det man väljer bort att rapportera.
Däremot kan man alltid sträva efter att vara saklig och balanserad – redogöra för både höger, vänster, konservativt och utopiskt. Men eftersom gamla medier inte gör det, behöver de vägas upp – just balanseras – av redaktioner som inte är vänster.
För mediekonsumenten är det viktiga att man kan få rapportering med olika tyngdpunkt och utgångspunkt för nyhetsvärdering. Med konservativ nyhetsförmedling blir det intressant för fler att följa med samhällsdebatten. Det är bra för demokratin.
Verkligheten kräver journalistik ur olika perspektiv
Och allvarligast med den ensidighet som präglar gamla medier är att de missat fundamentala delar i samhällsutvecklingen. Konsekvenserna av en större migration än Sverige klarar av att hantera resulterar nu i allt grövre brottslighet som blir överväldigande för en poliskår som ständigt ropar på hjälp från andra aktörer – men inga andra aktörer kan och ska upprätta ordningsmaktens våldsmonopol.
I 30 år har gamla medier agerat i maskopi med makten om att dölja de framväxande problemen. Medierna har aktivt hjälpt vänsterliberala partier att stämpla kritiker som rasister. Därmed har man dödat debatten. Dödat samhällets förmåga att inse problemen. Dödat kapaciteten att göra något åt utvecklingen. Istället har man skapat ökad polarisering och handlingsförlamning.
Om medierna inte dolt och förnekat problem hade inte politiska partier kunnat göra detsamma.
I ett öppet och demokratiskt samhälle är det avgörande att det finns en bred samhällsdebatt för att väljarkåren ska kunna göra informerade val när man röstar.
Utifrån detta perspektiv borde alla, även de som inte är konservativa, glädjas åt att det växer fram en ny medieaktör som vill bidra till att återställa balansen och göra samhällsdebatten fräschare och intressantare.