Intresset för det tyska parlamentsvalet borde vara enormt. Inget land är så viktigt för sina grannar, men ändå är energin nära noll för att bevaka hur 60 miljoner tyskar röstar. Vi vet redan resultatet: en grådaskig mittenpolitik.
En förklaring till att Tyskland är så erbarmligt tråkigt är att man har en stor regeringskoalition med det ledande borgerliga partiet CDU och socialdemokraterna. Exempelvis är S-kandidaten till förbundskansler nuvarande finansministern i Angela Merkels regering.
Det är som om Moderaterna och Socialdemokraterna skulle suttit i samma regering i 12 av de senaste 16 åren.
Snacka om att lägga en våt filt över den politiska debatten.
De stora partierna krymper
Priset har också varit högt. Småpartierna på kanterna har vuxit starkt. De fick 57 mandat i valet till Bundestag 2002. I senaste valet 2017 fick de 230 mandat (AfD, Grüne, Linke). Att jämföra med 399 mandat för de en gång dominerande CDU och Socialdemokraterna.
De två partier som helt har dominerat Tysklands efterkrigshistoria – CDU och S – har i val efter val krympt ihop så till den grad att de förmodligen inte ens tillsammans kommer att nå majoritet i parlamentet, Bundestag, i dagens val. I så fall måste minst tre partier gå ihop i regeringskonstellation för att nå majoritet. Det skulle vara unikt för Tyskland, som inte alls har en tradition av minoritetsregeringar.
Inga tydliga skiljelinjer
Eftersom de förut dominerande partierna regerat tillsammans har skiljelinjerna mellan partierna suddats ut och inga viktiga vägval dominerar valrörelsen. Istället talas om personerna som kan komma att efterträda Angela Merkel, som nu slutar efter 16 år som förbundskansler. Men dessa personer är också slätstrukna intill anonymitetens gräns.
Märkligast är väl att två av kanslerskandidaterna är misstänkta för fusk. Och den tredje för klumpighet. Socialdemokraternas Olaf Scholz har dragits in i en skattehärva då han som borgmästare i Hamburg misstänkts för att ha efterskänkt skattepengar till skattesmitande bank. Miljöpartiets Annalena Baerbock har ertappats med att plagiera text i sin senaste bok och överdriva sitt CV.
Kristdemokraten Armin Laschet, CDU, däremot är så klumpig att han skrattade inför kamerorna när andra uttryckte sympati för alla de människor som drabbats av sommarens översvämningar i delar av Tyskland.
Tyskland roll i världen
Också på det internationella planet är Tyskland en oklar aktör. Deutsche Welle skriver:
”Tyskland funderar fortfarande över sin roll på den globala scenen. När man nu går till val, vilket innebär slutet på Angela Merkel-eran, väckte en stormig generalförsamling i FN nya frågor om landets plats i världen – och påminde om djupet av de utmaningar som väntar.”
DW beskriver tysk utrikespolitik som ”icke-flashig, obeväpnad och med osäker förmåga till framgång”. Under Merkel har utrikespolitiken ”förkroppsligat den multilateralism som Tyskland traditionellt förespråkat på världsscenen”.
När osäkerhet och spänningar ökar i världen är det föga mening att hålla Tyskland i handen.
DW åskådliggör läget genom att berätta om hur det går när utrikesministrarna för USA, Frankrike och Tyskland möttes efter att den nya ubåtspakten mellan USA, britterna och Australien blivit känd, till fransmännens stora förtret.
USA:s Antony Blinken hälsade stramt på Frankrikes Jean-Yves Le Drian, allt medan Tysklands Heiko Maas ”tittar på med intrycket från någon som har bjudit in ett olyckligt par på middag”.
Europa behöver ett tuffare Tyskland
Hela EU-bygget grundas på att Tyskland ska kunna väga upp Frankrike och på det sättet skapa någon form av sans och vett i unionen medan fransmännen drar iväg i centralism och extrem maktkoncentration.
Men det är nu uppenbart att det var Storbritannien som höll tillbaka byråkraterna i Bryssel. Sedan britterna lämnade unionen verkar tyskarna låta fransmännen härja bäst de kan.
Tyskland är inte den maktfaktor för stabilitet landet borde kunna vara med utgångspunkt i dess storlek, både befolkningsmässigt och i ekonomisk styrka.
Dagens parlamentsval kommer tyvärr inte att ändra på det.