Det drar ihop sig till budgetarbete i riksdagens finansutskott. Ska oppositionen kunna komma att ena sig om alternativ till Magdalena Anderssons S-budgetförslag? Det kräver att SD får inflytande genom förhandlingar med M.
Inget politiskt parti kan låta bli att kräva inflytande i enlighet med de mandat som folket har givit det i allmänna val. Så inte heller Sverigedemokraterna. Av någon anledning framställs det som hotfullt i medierapporteringen. Men det är lika naturligt som tyngdlagen.
Stora skillnader
Enligt Expressens genomgång finns stora skillnader i ekonomisk politik mellan M och SD. Det gäller främst välfärdsfrågor där SD vill satsa stort på pensionärer, sjuka och arbetslösa. Det som av M ofta kallar ”sossepolitik”.
Expressen skriver: ”Där Moderaterna vill spara mångmiljardbelopp genom sänkt tak och stramare regler för a-kassan vill SD gå i helt motsatt riktning och satsa stora resurser på att bygga ut a-kassan. Samma sak gäller sjukförsäkringen.”
Moderaterna talar om nya bidragstak medan SD vill se nya bidragsreformer, som exempelvis en engångsutbetalning till nyblivna mammor på 20 000 kronor.
Det tidningen också tror kan bli en knäckfråga är att SD signalerat att man kommer att kräva över 20 miljarder kronor till höjda pensioner i sin kommande skuggbudget. Pengar som ska tas från statsbudgeten.
Men rättvisa hotar inte arbetslinjen
Här vill Expressen få det till att det finns en motsättning mellan att ge rättvisa pensioner – alltså att de som arbetat och skött sig i hela sitt liv inte ska behöva leva på fattigpension – och arbetslinjen – alltså att det alltid ska vara mer lönsamt att arbeta än att leva på bidrag.
Det är en konstlad motsättning. Allt beror på hur systemen utformas. Man behöver inte göra systemen kravlösa så som vänsterpartierna alltid önskar.
Ekonomisk-politiske talespersonen Oscar Sjöstedt (SD) avfärdar också att partiet han företräder inte skulle stå upp för arbetslinjen.
– Tar vi a-kassan som exempel vill vi ha ett högt tak, men det är för att man ska ha ekonomisk ro att fokusera på det man ska göra, det vill säga att hitta ett nytt jobb. Och efter hundra dagar ska den börja trappas ned. Där har du arbetslinjen. Och även vi vill sänka skatterna för löntagarna. Så jag ställer inte upp på den beskrivningen, säger han.
Kärnverksamhet i staten ska värnas – inte annat
Men går det att låta M få skattesänkningar och SD välfärdssatsningar samtidigt? Svar: ja. Statsbudgeten omfattar över 1.100 miljarder kronor. Det M och SD är överens om på konservativ grund är att staten ska sköta sina kärnuppgifter och göra det effektivt. Däremot kan mycket krimskrams som politiker satsar stora belopp på skäras ner och tas bort.
Det kommer från vänsterliberalt håll att bli mycket skrik för lite ull när det sker, men det är ju en debatt M och SD gemensamt får ta mot vänstern. Att försvara välfärdens kärna – vård, omsorg, pensioner och oförskylld ekonomisk utsatthet – har varit konservativt sedan Otto von Bissmark och Benjamin Disraeli. Ja, det var ju från konservativa som Per Albin Hansson lånade folkhemstanken – som bygger på nationell gemenskap istället för internationell klasskamp.
Visst har M och SD helt olika retoriska berättelser, tonvikt och väljarbas. Men det finns förutsättningar att dessa tillsammans kan passa som hand i handske. Man kan nämligen tillsammans rensa ut allt som staten inte bör göra ur statsbudgeten. En storstädning som bara blivit mer angelägen för varje år som S gått från att vara arbetarkonservativa till att bli vänsteraktivistiska postmodernister.
I botten måste alltid finnas den fundamentala sanningen att skattemedlen kommer från det arbetande folket och ska göra störst nytta gentemot dem. Eller den visdom som ofta (felaktigt?) tillskrivs den gamle socialdemokratiske socialministern Gustaf Möller: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.”
Här torde M och SD inte ha skilda uppfattningar.