Det talas i dessa dagar väldigt mycket om att våra nordiska grannländer haft flera kvinnliga statsministrar medan Sverige inte haft någon. Men ett viktigt svar som förklarar varför finns i matematiken.
I dessa dagar kan man läsa de mest fantastiska förklaringar till varför Sverige inte haft kvinnlig statsminister. Som att arbetarrörelsen domineras av den manlige arbetaren, eller att kompromissviljan i Saltsjöbadsavtalet mellan LO och arbetsgivarna ”har bidragit till att Sverige ser sig som ett moraliskt föredöme, trots landets iögonenfallande brist på filosofisk reflektion och intresse för nya idéer.” Sverige skulle enligt en Carl-Michael Edenborg i SvD alltså vara mindre nyfiket än våra grannländer. Det är givetvis rena gallimatias.
Vanligare förklaringar är feministiskt prat om att männen väljer varandra och att ”strukturer” håller kvinnor tillbaka. Eller andra svepande och rent löjeväckande påståenden.
Men inte en enda debattör, historiker eller statsvetare har givit ett enda logiskt skäl till varför Norge haft två kvinnliga statsministrar, Danmark två och Finland tre, medan Sverige har noll.
Svaret finns i matematiken
När jag närmat mig denna fråga har mitt intresse inte varit avgränsat till numerären av antalet kvinnor som utsetts till den högsta politiska posten i dessa fyra länder. Jag har tittat på totala antalet byten på statsministerposten. Alltså hur många tillfällen som uppstått då en kvinna skulle ha kunnat bli utsedd istället för en man.
En rätt avgörande faktor, eller hur?
Och här hittar vi en viktig förklaring – Sverige har helt enkelt utsett betydligt färre statsministrar än grannländerna.
Sedan andra världskrigets slut, 1945, har Danmark bytt statsminister 20 gånger, Norge 22 gånger och Finland hela 40 gånger. Allt medan Sverige bytt statsminister endast 12 gånger.
En kvinnlig statsminister och Sverige är ikapp
Detta gör att andelen statsministerval där kvinna utsetts är 10 procent i Danmark, i Norge 9,1 procent och i Finland 7,5 procent.
Om en kvinna blir S-partiledare och statsminister i höst rusar Sverige upp från noll till 8,3 procent.
En enda kvinna och Sverige är ikapp grannländerna.
Ju fler gånger byte sker desto jämnare statistik
Här infinner sig det vanliga fenomen som gäller i statistik: ju större tal som hanteras i varje serie desto större sannolikhet att utfallet hamnar nära genomsnittet.
Skälet till att Sverige inte har/haft en kvinnlig statsminister beror till betydande del på att vi överhuvudtaget bytt statsministrar vid få tillfällen under efterkrigstiden.
När de tal vi avhandlar är så litet – mellan 12 och 40 statsministerbyten – kan skillnader i utfall i hög grad tillskrivas slumpen.
Så ock i detta fall.
Sahlin och Kinberg-Batra
Två kvinnor i Sverige hade mycket väl kunnat bli statsministrar, om de vunnit val eller fått sitta kvar som partiledare. Mona Sahlin förlorade valet 2010 till Fredrik Reinfeldt. Och Anna Kinberg-Batra hade kunnat vinna val för Moderaterna, om hon fått leda partiet i valrörelsen 2018.
Det är tillfälligheter som avgjort.
I Sveriges fall talar vi om dessa tillfällen: 1946 Tage Erlander, 1969 Olof Palme, 1976 Thorbjörn Fälldin, 1978 Ola Ullsten, 1979 Thorbjörn Fälldin, 1982 Olof Palme, 1985 Ingvar Carlsson, 1991 Carl Bildt, 1994 Ingvar Carlsson, 1996 Göran Persson, 2006 Fredrik Reinfeldt, 2014 Stefan Löfven.
Lägg märke till att i antal personer handlar det om ett än mindre tal: nio. En enda kvinna på statsministerposten skulle ge Sverige 10 procent kvinnlig andel av statsministrarna om vi räknar personer istället för utnämningstillfällen, sedan 1945.
I Norges fall handlar det om 2 av 12 personer som är kvinnor, alltså 16,7 procent. I Danmarks fall, 2 av 16 vilket ger 12,5 procent. I Finland 3 av 32, vilket ger 9,4 procent.
Tilläggas kan att det land som haft flest kvinnliga statsministrar, Finland, har kvinnorna suttit kortast tid. En kvinnlig statsminister innehade ämbetet i 68 dagar, en annan i 12 månader. Kan det sägas vara en feministisk framgång – att ha fler kvinnor som sitter kort tid? Knappast.
Löjeväckande diskussion
Dessa kalla fakta visar att hela diskussionen om svensk brist på kvinnliga statsministrar är struntprat. Och jag skulle vilja höra den feminist som utropar Storbritannien under 1980-talet som föredöme. Landet hade då både en kvinnlig statschef och en kvinnlig regeringschef i gestalterna Elizabeth II och Margaret Thatcher.
Jag skulle gärna se den kalibern på kvinnor i den svenska statens topp.