För klimatets skull: ät kött, fäll mer träd och värna skogsägarnas rätt.

Ät mer kött, fäll fler träd, förpassa vargen dit den hör hemma och slå vakt om den enskildes  äganderätt till skog och mark. Det menar idéhistorikern Lars F Eklund. Frågorna är aktuella, bland annat därför att SVT sänder en serie på temat ”Slaget om skogen”.

I  Sverige rasar en mångfacetterad debatt om klimat, biologisk mångfald, hållbarhet, livsmedelspolitik och äganderättsfrågor. Stora delar av denna debatt har glömt bort vissa grundläggande aspekter och kunskaper att beakta, utan vilka debatten – och politiken – är dömd att hamna fel. Avsikten med denna text är att belysa sådana aspekter och kunskaper i akt och mening att skänka lite ljus över frågorna.

Okunskapen – inte minst i storstäderna – om vissa förhållanden och förutsättningar för livet på landet, och bruket av jord och skog , är svår att begripa, givet Sveriges påstått höga utbildningsnivå. Här kommer Du som läsare att få några instrument för att förbättra kvaliteten på samtalet i de aktuella frågorna.

Vill du äta hållbart producerade vegetariska livsmedel, så ät också mer kött och mejeriprodukter.

Jag förstår att detta styckes rubrik verkar märkligt för många. Men så här är det: När vi odlar vegetariska livsmedel såsom vete, korn, havre, råg, potatis, majs, morötter, gul lök, röd lök, tomater och så vidare så tar de odlade växterna näring ur jorden. Det är därför de kan växa. Denna näring – eller rättare sagt, en motsvarande mängd näring – måste därför återföras till jorden efter varje skörd. Därför gödslas de odlade markerna. Länge har detta främst skett genom konstgödsel, och så är det fortfarande och kommer att vara framöver.

Ibland är bruk av konstgödsel faktiskt mer miljövänligt än alternativen. Men konstgödsel tillverkas av ändliga resurser, genererar farliga växthusgaser vid produktionen och måste fraktas långa sträckor. På sikt är detta inte hållbart. Detta så kallade konventionella jordbruk måste minska till förmån för det långsiktigt hållbara, det ekologiska. Och i ekologiskt jordbruk använder man, som förr i tiden, naturgödsel, också kallad stallgödsel, från kor, hästar och andra lantbruksdjur. Det är det för övrigt lag på.

Här har vi det första av flera viktiga fakta att ha klart för sig: Man kan inte yrkesmässigt odla ekologiska vegetariska livsmedel utan djurhållning som ger gödsel.  Alternativa gödslingsmetoder såsom gröngödsling kommer aldrig att  kunna täcka behoven. Man kan lite hårddraget säga, att nästan allt kött och alla mejeriprodukter vi äter egentligen är biprodukter från ” produktionen” av naturgödsel !.

Varför är detta viktigt att veta? Jo, därför att i debatten talas det ofta om vår köttkonsumtion som ett klimatproblem, då idisslande djur släpper ut växthusgaser.

Men observera: Det är inte att vi äter köttet som påverkar klimatet, utan att vi alls håller djuren. Och det måste vi alltså, för att hållbart kunna odla vegetariska livsmedel!

Oberoende av om vi tar tillvara kött och mejerivaror. När våra myndigheter, SLU, olika organisationer och politiska partier talar om att animaliska livsmedel är mer klimatproblematiska än vegetariska, så bortser de från att den hållbara växtodlingen behöver gödseln från de kött- och mejerivaruproducerande djuren. Växthusgaserna från djuren hamnar så att säga i fel kolumn vid jämförelsen. I stort sett.

Dessutom är växhusgaserna från djuren metan, som efter ett tag försvinner i atmosfären. De är alltså inte alls så klimatproblematiska som koldioxid från fossila bränslen, som inte försvinner på det sättet. Om växthusgaser från idisslare varit ett stort problem skulle ju utrotandet av Amerikas mångmiljonhövdade bisonhjordar i slutet på 1800-talet varit en av de klimatsmartaste åtgärderna i mänsklighetens historia. Det hävdar inte ens miljöpartiet.

De typer av kött som kommer från djur som inte producerar stallgödsel som tas tillvara, naturbeteskött, gödslar ju så att säga sina egna betesmarker och betningen är oerhört viktig för den biologiska mångfalden. De går också på marker som inte lämpar sig för produktion av vegetariska livsmedel, till exempel inte kan plöjas.

Visste Du att en klassisk svensk betad hagmark har lika stor biologisk mångfald som regnskog? Så skulle det inte vara utan betningen. Allra bäst ur klimat-och miljösynpunkt är naturligtvis annars viltkött.

I själva verket är det så, att symbiosen mellan odling av vegetariska livsmedel och djurhållning för gödsel, kött och mejerivaror är mänsklighetens genom tiderna mest lyckade försörjningsstrategi. Optimalt vore naturligtvis om fler gårdar ägnade sig åt både växtodling och djurhållning, så att många långa transporter av gödsel kunde undvikas.

Det kan vara intressant med lite siffror. I Sverige finns ungefär 2, 6 miljoner hektar åkermark. Av dem odlas idag cirka 600.000 hektar ekologiskt och hållbart. Låt säg att vi skulle vilja öka den andelen med ytterligare 600.000 hektar. En måttlig ambitionsnivå. Då är det så, att för att producera natur/stallgödsel så att det räcker att gödsla en hektar så krävs det, beroende på gröda och jordmån, en ”årsproduktion” av gödsel från 2-4 kor, eller motsvarande mängd från andra djur.

Nu finns det inget oanvänt ”gödselberg” nånstans. Det innebär att med en ökning på 600.000 hektars ekologisk växtodling så behöver vi ha 1,2-4,4 miljoner fler kossor i Sverige än vi har idag. Det är en himla massa kossor!

Menar någon på allvar att vi inte skulle ta tillvarataga köttet och mejeriprodukterna som hållningen av de djuren ger möjlighet till? Det handlar ju om några av de mest näringsrika livsmedlen mänskligheten känner. Inte minst vad avser proteiner.

Frågan om proteiner dyker regelbundet upp i köttdebatten. Några föreställer sig att köttet kan ersättas med proteiner från växtriket. En del kan det, men inte alla. Proteiner finns i till exempel nötter, men det är baljväxterna, främst bönor, som står i fokus när fråga är om att ersätta köttet.  Bönor är också intressanta då de kan hämta kväve ur luften och alltså inte behöver gödslas på samma sätt som andra nyttogrödor. Problemen är dock enorma:

Bönor och ärter kan bara odlas i stor skala i få delar av Sverige, främst i södra och sydöstra Sverige, och kräver många års uppehåll i den så kallade växtföljden, då de är väldigt känsliga för sjukdomar om de odlas för ofta på samma plats. Detta gör att de aldrig kommer att kunna odlas i tillräckliga volymer i Sverige. Det kan hända att nya sorter går att få fram som kan växa i större delar av Sverige, men då talar vi om på väldigt lång sikt. I praktiken innebär ett byte från kött till växtbaserat protein oftast att köttet byts mot sojabönor som odlas under miljömässigt vettlösa former i till exempel USA och Brasilien. Inte närodlat direkt !

De nämnda problemen bleknar dock inför den nackdel som direkt utesluter en övergång från kött till växtbaserat protein i folkhushållningen. Produktionen av bönor generar av uppenbara skäl ingen gödsel. Till skillnad från djurhållningen så skapar baljväxtodlingen ingen gödsel som kan användas till odlingen av alla andra vegetariska livsmedel vi behöver. Idén om en storskalig övergång till växtbaserat protein är alltså en återvändsgränd. En ren fantasi.

Så låt oss alltså äta kött. Gärna ännu mera, om vi vill ha ett ekologiskt och hållbart jordbruk. Nu finns tecken på att en minskad köttkonsumtion medför att övergången till ekologiskt stannar upp !  Att förespråka ett ekologiskt jordbruk, men samtidigt ta avstånd från djurhållning med produktion av gödsel, kött och mejeriprodukter är antingen korkat eller hyckleri. Eller bådadera. Men välj, om Du kan, närproducerat. Gärna från en gård med både djurhållning och växtodling. Välj naturbetesköttt. Och välj vilt när Du kan.

Fäll fler träd – för klimatets och djurens skull

När skogspolitik diskuteras av miljöaktivister i ”Fjollträsk”, och deras likar i politik och media, så är standardbilden att Sverige består av hittills orörda urskogar som nu skövlas av samvetslösa skogsbolag och skogsägare. Kalhygget har åter gjort entré som ett av de värsta orden i svenska språket. Så lite grundläggande fakta kan vara på sin plats.

I Sverige finns det skogar av olika typ och man brukar oftast tala om tre kategorier; urskog, naturskog och kulturskog. Verklig urskog, det vill säga skog som aldrig brukats av människan, är ungefär 0,5 procent av Sveriges skogar. Notera: 0,5 procent ! Det är inte mycket. Det rör sig huvudsakligen om fjällbjörkskog. Den sista skogen innan kalfjället tar vid. Det finns också några få procent så kallad naturskog. Det är skog som historiskt sett varit brukad av människan men som av olika skäl fått ”återgå” till ett urskogsliknande tillstånd. Resten av de svenska skogarna – över 90 procent – är kulturskog, brukad skog, och brukad sedan länge. Några av dessa har ”alltid” varit skog: Tiveden, Kolmården och så vidare. De allra flesta är dock planterade.

Det finns egentligen en sorts skog till: De skogar som omger våra storstäder i form av ”friluftsområden” såsom Delsjöterrängen utanför Göteborg. Dessa sköts för att vara trevliga att promenera, springa och åka skidor i  för stadsbornas nöje. De är alltså snarast en sorts parker. Tyvärr är det dessa skogar som de flesta stadsbor har praktisk erfarenhet av, vilket kanske inte direkt borgar för en förståelse av hur en skog normalt sköts.

Många människor har inte detta klart för sig: För 150 år sedan fanns det lite, på gränsen till ingen, skog i stora delar av Syd- och Mellansverige.  Titta på landskapsmåleri och gamla kartor från den tiden. Var är skogen? 

Vill man veta hur stora delar av Götaland såg ut då, så kan man bildgoogla på naturreservatet Sandsjöbacka och dess ljunghedar. Men från det sena 1800-talet och framåt började skogsplanteringen i Sverige på allvar, och den fortsatte långt in på 1900-talet. Mellan 1948 och 1990 så omvandlades 2 miljoner hektar jordbruksmark (mest hagmark och betesmark) till skog. Skog som sedan ofta ägts och brukats av samma familjer i generationer.

Idag finns det ca 300.000 enskilda skogsägare i Sverige, vid sidan av staten, kommuner, stora skogsbolag och de skogar som förvaltas av Svenska kyrkan. 300.000 skogsägare som alltså genom sitt arbete skapat de naturvärden och de ekonomiska värden som finns i deras skogar.

De allra, allra flesta av dagens enskilt ägda skogar i Sverige brukas genom så kallat trakthyggesbruk. Det går till så, att på ett område skapas, efter en förberedning av marken, en föryngring av träd genom naturligt föryngring eller fröträd men allra oftast genom plantering med plantor av de aktuella trädslagen, gran, tall eller vad det är fråga om. Det handlar om tusentals plantor/hektar.

Efter några år sker en röjning av området, varvid antalet stammar glesas ut så träd får plats att växa, skadade träd tas bort och så vidare. Efter några decennier är det dags att gallra beståndet, ofta sker det ett par gånger, med åratal emellan. Gallringen har principiellt många likheter med röjningen, men nu är det ”riktiga träd” som tas ut, så det blir en del pengar att tjäna, till exempel som massaved. Efter ytterligare några decennier så är det dags för slutavverkning eller föryngringsavverkning av de nu fullmogna träden. Sedan startar processen om med föryngring och så vidare. I Sverige planterar skogsbruket ungefär 380 miljoner nya träd varje år!

De flesta skogsägare har flera bestånd i olika tidsfaser vilket ger kontinuerligt arbete och regelbundet återkommande inkomster. Det gör också att skogens utseende och karaktär varierar vilket möjliggör biologisk mångfald. Hela cykeln tar kanske 80 -110 år beroende på trädslag och plats. Det är alltså ett arbete som naturligen fördelas på generationer av skogsägare, ofta inom familjen. När slutavverkning sker är det av träd man vårdat i decennier. Observera att slutavverkningen, som resulterar i ett ”kalhygge”, inte är något märkligare än att en veteåker skördas. Men då sker det varje år, istället för som här en gång per sekel……

Enskilda skogsägare brukar sin skog med hänsyn. Man avverkar inte utmed vattendrag. Äldre lövträd och fruktbärande träd sparas . Gamla boträd för fåglar, och en grupp träd runt omkring, sparas oftast. Man låter en del lövträd växa bland gran och tall. Och man undviker för stora kalhyggen. Det går naturligtvis inte alltid att undvika: Skogen är avverkningsmogen när den är, och tar man den inte då blir den förstörd och börjar avge växthusgaser när den bryts ned. Den kan också attrahera skadeinsekter. Men de flesta enskilda skogsägare har sådana ”mosaikmarker” i olika faser att hyggen blir rätt små.

Enskilda skogsägare älskar och vårdar sin skog, och använder den för mycket annat än att odla virke för avsalu. Det tas virke till egna byggen, det tas ut ved, man plockar svamp, man ägnar sig åt viltvård och bedriver jakt. Allt med ett öga på framtiden. Och med respekt för vad förfäderna gjort tidigare. Enskilt ägande är det bästa sättet att skydda skog. Och allemansrätten ger alla möjlighet att njuta av resultatet.

Skogen och skogsbruket är av enorm betydelse för klimatarbetet. Det har nog de flesta hört. Men exakt hur, egentligen? Det handlar om att skogen binder kol, och på så sätt hindrar växthusgaser från att nå atmosfären. Detta sker på tre sätt: Skogen binder kol medan den växer. När skog avverkas förblir kolet bundet i trävarorna som produceras och dessa kan i sin tur användas för substitution, det vill säga att trävaruprodukter ersätter andra material –betong, stål, plaster – vars produktion är mycket mer klimatskadlig.

För att detta skall funka optimalt måste man sikta på tre saker: Att bruka skogen så att virkesvolymen blir så stor som möjligt (då binder den mer kol), att man avverkar de fullmogna träden (gamla träd som står och förmultnar avger växthusgaser) och att man får igång föryngringen snabbt efter avverkning (bindandet av kol är ju minst när träden är som minst). Detta innebär att ur klimatsynpunkt är skogsbruk med trakthyggesbruk alltid bättre än ett ”naturskydd” där träden inte sköts med sikte på produktivitet och heller inte avverkas när de är mogna.

Vad som sagts ovan har direkt bäring på det vansinniga utrednings- och miljöpartiförslaget att stoppa avverkning på 500.000 hektar fjällnära skog. Detta förslag skulle, genomfört rakt av, i praktiken innebära den största konfiskeringen av mark i vår historia sedan Gustav Vasa tog kyrkans mark. Mer om det nedan. Men nu handlar det om klimataspekten. Då är det så, att om man stoppade all avverkning i området idag, så skulle summan av träden som finns där idag, när de förmultnat helt, ha orsakat ett utsläpp av växthusgasen koldioxid om 100 miljoner ton! (200 ton / hektar x 500 000).

Om skogen sköttes och avverkades enligt normala principer för trakthyggesbruk skulle utsläppen bli ungefär en fjärdedel av detta. Detta då den samlade virkesvolymen, i ett 100-årsperspektiv,  skulle bli större och färre träd lämnas att förmultna. Fler träd bör avverkas, för klimatets skull. Ett avverkningsstopp är alltså klimatpolitiskt vansinne. Och då har vi inte ens gått in på den så att säga sovjetiska karaktären på förslaget.

En annan sak som är dåligt förstådd måste lyftas fram här, och det är sambandet mellan trakthyggesbruket, jakt- och viltvården samt den biologiska mångfalden. I Sverige har vi idag väldigt starka viltstammar. Framför allt av klövvilt såsom älg, rådjur och så vidare. Så har det inte alltid varit. År 1900 var dessa stammar små eller nära nog obefintliga i de flesta delar av landet. Väldigt få djur kunde skjutas under jakt. Men under 1900-talet förändrades situationen radikalt, och det av två skäl:

Först: Den ökade användningen av trakthyggesbruk ledde till en närmast explosionsartad tillväxt i tillgången på viltfoder i våra skogar. Och den viktigaste komponenten i det är faktiskt de så kallade kalhyggena, som under de första åren efter avverkning producerar enorma mängder av de växter klövviltet finner smakliga, såsom bärris och örter. De är också en god miljö för skogens smågnagare och det i sin tur gynnar de arter (räv, rovfåglar osv) som äter dessa gnagare.

Trakthyggesbrukets varierade skogslandskap, rätt skött, gynnar i stort sett alla däggdjur och fåglar och ger alltså ett rikt djurliv. Det finns mycket mer att äta för viltet i en sådan skog än i en ur- eller naturskog. När man talar om biologisk mångfald i sådana skogar handlar det nästan uteslutande om typer av svampar, lavar och insekter som trivs i död ved. Men betydelsen av dessa arter är oklar, ofta överdriven – och skydd av dem där så behövs kan lösas på frivillig väg genom naturvårdsavtal. För de flesta andra växter och djur är trakthyggesbruket bäst.

Den andra viktiga aspekten här är den aktiva viltförvaltning som, särskilt sedan ”handslaget” mellan Kronan och jägarorganisationerna på 1930-talet, skötts av Sverige jägare. Som för övrigt ofta är samma fysiska personer som de enskilda skogsägarna. För att förstå viltförvaltningen så måste man förstå begreppet populationsdynamiska cykler. De fungerar lite förenklat så här: En given population av en viltart, säg älg, växer så länge det inte finns motstånd mot det, såsom foderbrist, sjukdomar och rovdjur.

Djur ”ransonerar” inte sitt foder, och de lägger det inte i frysen heller. Uppstår då foderbrist när älgstammen blivit för stor, då kraschar hela stammen och istället för en topp blir det en dal. Här är jaktens förvaltningsroll att bedriva sådan avskjutning att de populationstoppar som kan skapa foderbrist inte uppstår. I ”andra änden” bedriver man viltvård såsom stödutfodring och avstår från jakt om en population är på väg ned i en bottensvacka. Rätt utförd jakt och viltvård gör att man kan ha konstant stora viltstammar genom att undvika de populationsdynamiska cyklernas toppar och bottnar.

Likaså kan man stödja hälsan i viltpopulationerna genom att skjuta bort i olika avseenden sjuka djur, såsom när till exempel rävskabben härjade.  Ibland handlar jakten om att påverka konkurrensen mellan olika djurarter, såsom under senare tid den hotade fjällräven skyddats genom en intensiv jakt på konkurrenten rödräv i fjällområdena. Vidare bedrivs en jakt på rovdjur, eller predatorer som det heter på fint språk, så att trycket från dem på stammarna av deras bytesdjur inte blir så stort att stammarna av dessa förstörs,  vilket ju i sin tur skulle rycka undan grunden även för rovdjurens näringsfång.

Till Dig som känner obehag inför jakt – den innebär ju att djur dödas – så ber jag Dig att betänka hur vilda djur naturligt avslutar sina liv. Jag kan lova att det inte sker i en säng omgiven av det palliativa teamet. För de flesta vilda djur innebär slutet nedslitna tänder, begynnande svält och till sist att ätas av rovdjur, rovfåglar och korp. Ofta medan det fortfarande lever. I det ljuset kanske jägarens kula och ett frånfälle bokstavligen knall och fall kommer i en annan dager?

Och, om Du inte visste det: I Sverige hetsas inga djur till döds av jakthundar. Svenska jakthundar är avlade och tränade för att antingen sätta ett djur i långsam rörelse mot passkyttar, eller att få ett djur att stå still så att jägaren kan komma nära. Och så har vi förstås de viktiga eftersökshundarna.

Det är alltså genom kombinationen av primärt trakthyggesbruk och en viltförvaltning genom jakt och viltvård som vi har de stora, stabila viltstammar vi har i Sverige. Viltstammar som ger tonvis med ekologiskt bra kött, rekreation, social samvaro, biologisk mångfald och naturupplevelser för så många människor. På landet är jakten en del av folkhushållningen. Lägg därtill de insatser jakten och jägarna gör vad avser att hindra viltskador på jordbruket, betesskador i skogen och förebygga och följa upp viltolyckor i trafiken, så förstår man jaktens betydelse.

Gråben kommer!

Det är här vargen kommer in som problem. När riksdagen tog beslut om att återinföra varg så fastslogs absurt nog att hela landet är dess naturliga utbredningsområde. Det naturliga utbredningsområdet definierades då som alla delar av landet där det någon gång kunde funnits varg. Utanför området hamnade bara Gotland, då det sannolikt aldrig funnits varg där. Och renbeteslandet i Norrland. Man var nämligen rädd att vargen skulle bli ett problem för renskötseln. Redan här börjar problemen hopa sig.

Det riksdagen kallar det ”naturliga utbredningsområdet” är mycket, mycket större än vad EU menar med samma begrepp. Politiken lutar sig alltså å ena sidan mot EU:s lagstiftning,  men ger den å andra sidan en helt annan innebörd än den egentligen har.  Sedan problemet med renbeteslandet. Varför skall renarna skyddas från varg, när inte vanliga svenska landsbygdsbors får, kor och hundar får samma skydd? Något är märkligt här.

Men det stora problemet är idén om det ”naturliga” utbredningsområdet. För Syd- och Mellansveriges blandade skogs- och jordbruksbygder är ju inte ett naturligt utbredningsområde för varg. Tvärtom är det ju enbart den stora mänskliga påverkan som finns här genom djurhållning och stora rationellt förvaltad viltstammar som gör området så attraktivt för vargen. De söker sig till den lättillgängliga maten. Men det är inte dess ursprungliga, naturliga miljö.

För den finns bara kvar i Norrlands stora nationalparker. Om ens där. Där skulle vargens genpool också kunnas fyllas genom invandring av nån varg från Finland då och då. Men där skall ju inte vargen vara, för det är ju renbetesland!  Här måste vi påminna om att alla de lantbrukare som har får och andra djur liksom våra viltvårdande jägare har inte under lång tid byggt upp och bedriver inte sina verksamheter för att skapa vargfoder! 

Tvärtom ser de nu stora skador på ett mödosamt bedrivet arbete. Vi behöver fler betande djur i skogar och hagmarker. Det går inte där det finns varg. En absolut miniåtgärd här skulle vara att införa en generell möjlighet till skyddsjakt på enskild jakträttshavares initiativ inom en 200 metersgräns runt människors boningar och djurhagar, enligt samma modell som enligt jaktlagstiftningen gäller för skyddsjakt på rödräv. Det skulle kanske inte få bort så mycket varg, men det skulle påtagligt reducera den maktlöshet många berörda på goda grunder upplever.

Graden av tolerans för varg måste än mer än idag baseras på lokala bedömningar. Att politiker och åsiktsinnehavare i ”Fjollträsk” avgör hur mycket varg man skall stå ut med på landet är precis lika absurt som det vore om det var de boende i Bastuträsk som avgjorde om man skall få köra elsparkcykel i Stockholms innerstad. Vargpolitiken måste byggas nedifrån och upp.

Överhuvudtaget är det något märkligt med engagemanget för vargen från en del människor. Vargen är ju inte utrotningshotad. Den eurasiska vargstammen, av vilken vargarna i Sverige är en del, består av cirka 200 000 individer!

Jämför med visenten, den europeiska bisonoxen, som en gång fanns i Sverige. En stor växtätare vars betande skulle kunna göra stor nytta för biologisk mångfald och skänka fina jakttillfällen. Och som verkligen är utrotningshotad. Men inga organisationer i Sverige arbetar aktivt för att återinföra den. 

Och varför förnekas det att vargen kan vara farlig, i synnerhet då den uppträder i flock? Hur många gånger har vi inte hört snömoset om att inga människor dödats av varg i Sverige de senaste 150 åren? Men det är ju under just den perioden det inte funnits varg här!  

Går man längre tillbaka indikerar antalet som dödats av varg, att vore det nu skulle vi debatterat vargfaran på samma sätt som vi nu debatterar skjutningarna. Men många moderna människor verkar finna något attraherande i en farlig predator präglad av flockmentalitet, som reagerar med aggressivitet då den anar svaghet, medan den fridsamma växtätaren visent bemöts med likgiltighet. Man kan bara hoppas att det inte säger något om oss människor.

Enskildas äganderätt till skog och mark är hotad – nu måste vi slå vakt om den.

I debatten om de fjällnära skogarna har det uppmärksammats att förslagen från den rödgröna röran medför grova inskränkningar i den enskildes äganderätt till sin skog. Trots att äganderätten är grundlagsskyddad. Detta är inte den enda situation då enskildas äganderätt naggas i kanten eller ignoreras i vårt land. Hur kommer detta sig egentligen?

Rätten till enskild egendom är i grunden en naturlig rättighet, en rättighet som utgör en nödvändig förutsättning för att vi skall kunna leva i enlighet med vår mänskliga natur. Den är inte en gåva från staten. Vi behöver kunna ha saker som våra egna, och vårt samhälle måste kunna skilja på mitt och Ditt.

Äganderätten skapar den materiella förutsättningen för utövandet av andra rättigheter och friheter. Vad är tryckfriheten värd om man inte får äga bläck och papper? Vad är näringsfriheten värd om man inte får äga produktionsmedel? Hur garanteras arbetarens rätt till lönen för sitt arbete, om staten anser att den kan ta in snart sagt hur mycket som helst av den i skatt? Hur bevaras den politiska friheten, om alla är beroende av staten för uppehälle och bostad? Respekten för den privata äganderätten handlar aldrig bara om pengar. Den handlar om förutsättningarna för ett fritt och människovärdigt samhälle.

Den egentliga socialismen har naturligtvis aldrig erkänt existensen av något sådant som en enskild äganderätt. I synnerhet inte till kapital och produktionsmedel. Men tidigt insåg de reformistiskt sinnade socialdemokraterna att allt högljutt tal om förstatligande bara skulle leda till valförluster i en demokrati. Det så kallade kosackvalet 1928 – som för första gången i Sverige visade att högern kunde vinna ett demokratiskt val om de röda gick för långt – blev en väckarklocka.

De storskaliga planerna på förstatligande fick sakta tyna bort. Istället utvecklades, delvis under inflytande från socialdemokratin i Tyskland och Österrike, ett nytt koncept: Funktionssocialismen.

Baserat delvis på idéer från Nils Karleby och Östen Undén så utvecklades en strategi enligt vilken man inte skulle utmana den privata äganderätten formellt och rakt på. Då hade man fått stryk i valen, eftersom folk skulle fattat vad som pågick. Istället kom man på att man lät det formella ägandet vara, men istället förstatligade man dess olika funktioner, det vill säga man minskade gradvis ägarens rådighet över det ägda. Tills ägandet till sist blev en tom formalitet.

Den tyske socialisten Eduard Heimann beskrev detta som en ”trojansk häst” i ett samhälle baserat på enskilt ägande.  I Sverige underlättades denna process av det utbredda anammandet av Vilhelm Lundstedts nihilistiska kritik mot naturrätten. Gunnar Adler-Karlsson gjorde i mitten på 60-talet en träffande analogi då han jämförde undergrävandet av äganderätten med undergrävandet av monarkin: Istället för att utmana direkt, vilket skulle gjort att man fått folket mot sig, så gröper man ur allt innehåll så att till sist bara den tomma formen är kvar. Det hela påminner inte så lite om Lenins berömda ”salamitaktik”. Man skär så tunna skivor av korven att det inte verkar lönt att bråka om varje skiva. Men till sist är korven ändå slut.

Dessa tankegångar är den idémässiga bakgrunden till den totala genomregleringen, detaljstyrningen och – ibland – åsidosättandet av det enskilda ägandet av skog och mark. Små motåtgärder, som det tidiga 90-talets skogspolitiska beslut, har inte i grunden ändrat detta. Det som är märkligt är att denna funktionssocialism svalts med nästan hull och hår även av partier som påstår att de är icke-socialistiska.

Moderaterna till exempel talar vitt och brett om den privata äganderätten. Men när den rent konkret ställs mot abstraktioner såsom ” modernisering” , ”omställning” eller ”tillväxt” så är den inte vatten värd för dem. För andra fyller ”klimatet” eller ”naturskydd” samma roll. Fina ord som gör opinionen blind för de rättskränkningar de medför.

Högern i Sverige måste leverera en riktig motoffensiv mot funktionssocialismen.

Våra myndigheter måste tvingas acceptera att äganderätten inte är ett ”intresse” bland andra, utan en grundlagsskyddad rättighet som det ingår i deras roll som myndigheter att respektera och skydda. Sverige är en rättsstat. Det må gälla möjligheten att säga nej till en telecommast eller ett vindkraftverk, respekt för ägandet i samband med prospektering och gruvdrift, skogsägarens rätt att bruka sin skog efter sitt eget huvud, att respektera markägares jakträtt och så vidare.

I Sverige har vi anledning att vara stolta över vårt djurskydd. Men samtidigt förstår alla att något gått snett om en hästbox underkänns av staten för att dess mått är några centimeter ”fel”. Som om inte hästägarna i stort vore de som mest månar om sina hästar. Vi måste bort från den politiska kultur i vilken fåtalets fel och missbruk tillåts leda till minskad frihet för de många. Abusus non tollit usum, som Thomas av Aquino sade: Någras missbruk upphäver inte andras rätt till bruk. Straffa missbruket, inte bruket. Medeltida visdom.

Observera att äganderätten inte bara handlar om pengar och ekonomisk kompensation vid intrång. För människor för vilka ägande mest handlar om abstrakta företeelser, såsom aktier, optioner, terminer, fonder och så vidare, kan det vara lätt att få för sig att ägandet bara handlar om pengar och att pengar kan bytas mot andra pengar. Men jord- och skog som man äger är inte bara pengar. Det är en utvidgning av ens hem. Kanske har Far och Mor haft sin livsgärning där. Kanske är man född där, och har uppfostrat sina egna barn där och förberett dem på att en dag ta över ansvaret. Man har verkat där genom livets skiften. Där har man sina hopp inför framtiden.

Om staten då kommer och vill göra intrång så går inte allt att kompensera med pengar. Självklart skall om intrång sker, fullvärdig ekonomisk kompensation ges. Någon gång kanske ersättningsskog kan hittas, kanske på en annan plats familjen har starka band till. Men vissa saker kan inte kompenseras på detta sätt, och då måste ägaren kunna säga: Nej!

De situationer är i verkligheten mycket få, då ett så starkt riksintresse är inblandat, att en verklig expropriering är nödvändig och motiverad. Istället använder staten den försåtliga funktionssocialismens metoder. Det måste få ett slut.

Ett sådant försåtligt sätt att agera är när våra politiker pratar om ”våra” skogar. Som om alla skogar tillhörde oss alla. Men så är det ju inte. Din och min skog tillhör ju Dig och mig. Om vi som medborgare talar om våra skogar, då är det de skogar som vi äger gemensamt som medborgare. Det vill säga statens skogar. Om vi som kommunmedlemmar talar om ”våra” skogar så är det kommunens skogar vi talar om. Inga andra.

Vi kan naturligtvis till vardags tala om ”våra skogar” och blott mena skogarna i Sverige. Men var så säker: När en politiker talar oprecist om ”våra” skogar, så är det en tydlig indikation på att respekten för det enskilda ägandet inte är i fokus. Tvärtom är nog avsikten att osynliggöra och undergräva det. 

Och låt ingen ställa allemansrätten mot det enskilda ägandet av skog och mark. Precis som äganderätten har en naturrättslig bakgrund, så har allemansrätten utvecklats som en sedvanerätt på naturrättslig grund. En grund som handlar om till exempel fri rörlighet för personer.

Var så säker: En regering som är beredd att kränka den enskilda äganderätten när den står i vägen för dess planer, kommer inte att tveka en sekund att inskränka allemansrätten om det är den som står i vägen. Så blir det när naturrätten förnekas. Det är dags att politiken börjar bejaka den.