Under förmiddagens presskonferens duttade finansminister Magdalena Andersson (S) ut miljarder kronor hit och dit. Ingenting är för stort eller för litet. Några skattehöjningar och några skattesänkningar. Ingen riktning. Ingen sammanhållen ambition.

När vi diskuterar statsbudget är det värt att veta att en miljard kronor – som i normalfallet är väldigt mycket pengar – i budgetsammanhang är mindre än en tusendel. Anderssons budgetförslag omsluter 1.197.538.398.000 kronor, alltså 1.197 stycken miljarder.

Då blir det vilseledande att tala om mindre belopp. Budgetdebatten borde handla om de stora frågorna, om inriktningen på den ekonomiska politiken, om hur stor staten ska vara och hur mycket man därför tar från det arbetande folket genom skatter. Och till vad man i huvudsak använder dessa medel. Varför? Och hur?

Anderssons pyttipanna

Nu blev det mycket till sådana övergripande analyser när finansministern presenterade budgeten. Det blev en pyttipanna där hon upprätthöll sig vid små potatisbitar istället för till rätten som sådan. Eller som Ekots inrikespolitiska kommentator Tomas Ramberg sa, ett ”ideologiskt mishmash”.

Orsaken är att det, tyvärr, är en svensk tradition att lyfta småsaker i budgeten. Den har förstärkts av att regeringen behöver tillgodose sitt tidigare samarbetspart Centerpartiet och dessutom Vänsterpartiet.

Verklighetens folk räddar politikerna

Om jag ska försöka inta detta fågelperspektiv så är det viktigaste med budgeten att Sveriges och övriga världens ekonomier har klarat pandemin bra. Människor arbetar och sliter. Företagen fortsätter vara effektiva. Det har gjort att samhällsekonomin ökat. Av detta lägger politikerna beslag på nästan hälften, och det gör att man har ett relativt stort ”reformutrymme” som det kallas.

Detta utrymme har alltså inte skapats av politikerna, utan av arbetande människor.

Därför är hela bilden som politiken ger fel. Det politikerna bestämmer är vad verklighetens folk ska få tillbaka för alla de skatter man betalar.

Kärnuppgifterna eftersatta

Felet med Anderssons budget är att med pyttipanna förlorar man möjligheterna att stärka statens kärnuppgifter: ordningsmakten/rättsväsendet för att återta kontrollen över gator och torg, sjukvård och omsorg som under pandemin visat sig vara eftersatt inte minst när det gäller personalens språkkompetens, pensionerna för de som arbetat hela livet och nu är fattigpensionärer, infrastrukturen där exempelvis Miljöpartiet tillåts försöka avindustrialisera Sverige genom att göra elförsörjningen osäker.

På alla dessa områden har politiker i generationer lovat att Sverige ska vara ett välfärdsland med högsta standard. Det är på dessa löften folket har betalat bland världens högsta skatter.

Men allt fler frågar, likt Leif Östling: ”vad fan får jag för pengarna?”

Bristerna i dessa kärnverksamheter är alarmerande. Exempelvis berodde översvämningarna i Gävle nyligen inte på klimatet utan mer på att det offentliga inte röjt i vattenkulvertarna så att regnvatten kunnat ledas bort från bostadshus och vägar.

Budgetdebatten borde handla om fundamenta, det staten har avgörande inverkan på och får vårt samhälle fungerar. Staten är viktig, det tycker inte bara socialister. Men konservativa vill att staten ska göra rätt saker. Och att ordna nämnda kärnuppgifter är det staten borde göra, framföre alla politiska jippon.